Intervju
Rör sig mellan många miljöer
Namn: Carina Keskitalo
Hon beskrivs som ytterst kompetent med en säregen förmåga att röra sig mellan olika forskningsmiljöer – men mellan forskningsmedel och publiceringar skymtar också en glad norrbottning. En person som trivs med hammaren i näven och som inte räds ett bastubygge.
Egentligen skulle hon bli journalist. Och det blev hon också. En uppväxttid fylld av läsning och böcker, och en passion för att skriva själv gav henne redan som tonåring chansen att börja frilansa för Norrländska Socialdemokraten, NSD, i Kiruna. Det var förre lokalredaktören Folke Rantatalo som gav henne förtroendet, och hon nappade förstås. Hem är fortfarande Kiruna, eller närmare bestämt stugan i Tornedalen, där hon tillbringar somrarna.
– När jag var barn var vi i stugan varje sommar, hela sommaren, och jag tyckte det var våldsamt tråkigt. Sedan köpte jag en egen, säger hon och skrattar gott.
Miljöfrågor högt på dagordningen
Redan under gymnasiet och samhällsvetenskaplig linje hade hon bestämt sig för journalisthögskolan i Göteborg och studier till ämnesjournalist. Just ämnesjournalist för att minimera riskerna att bli utskickad på jobb hon inte kunde. Tiden var sent 1980-tal och miljöfrågorna fanns högt på dagordningen. De hade också väckt Carinas intresse och att hon skulle studera olika miljörelaterade ämnen var givet.
Ett jobb som grävande journalist hägrade, men tjänsterna var få och hon bestämde sig för att slå sig in på den akademiska banan på allvar.
– Egentligen fortsatte jag bara på samma spår, men skaffade mig längre deadlines, säger hon.
Lösningen inom det politiska
I slutet av 1990-talet packade Carina väskan och styrde norrut, mot Rovaniemi i Finland där hon doktorerade i det statsvetenskapliga ämnet internationella relationer.
– Jag hade insett att när det gäller miljöproblem så ligger lösningen inte inom miljöområdet utan inom det politiska – att det handlar mer om hur vi organiserar samhället än bara om naturvetenskapliga lösningar.
2002 disputerade hon med en avhandling om hur Arktis konstruerades som en internationell åttastatlig politisk region från 1970-talet och framåt.
– Nordliga frågor intresserar mig och eftersom Rovaniemi har ett arktiskt center var det naturligt att välja ett ämne i den andan. Som postdoktor kom jag sedan in på hur olika näringar i nordliga områden kan hantera och anpassa sig till klimatförändringar och globalisering, beskriver hon.
Totalt stannade hon – som en av få svenska akademiker – i Rovaniemi i åtta år. Främst med engelska som arbetsspråk, och inom ett stort akademiskt nätverk.
– Här finns en stark entreprenörsanda och jag fick lära mig mycket om hur man skriver ansökningar, vilket jag haft stor nytta av senare.
Anpassning som en röd tråd
Frågan om anpassning har som sedan gått som en röd tråd genom det mesta av hennes fortsatta forskning: Vad kan man som samhälle göra för att hantera klimatförändringar? Hur hanterar man säsongsförskjutningar inom näringar som skogsbruk, rennäring och fiske? Vilken roll har extremväderhändelser? Hur hanterar organisationer klimatfrågor? Hur hanterar man klimatförändringar i Sverige, Finland, England och Italien? Och så vidare...
Carina beskriver hur miljö- och klimatfrågorna plötsligt för något år sedan var på mångas läppar. Al Gore gjorde filmen An inconvinient truth (En obekväm sanning) om den globala uppvärmningen. Ett förnyat Kyotoavtal diskuterades vid Balimötet 2007...
– Det började hända saker i rätt riktning. Sedan kom den ekonomiska krisen och klimatfrågorna föll på många håll längre ned på agendan. Ändå vet vi att vi måste göra något inför framtiden.
Vill undersöka och förstå
Trots ett starkt engagemang för miljöfrågor har politikerbanan aldrig lockat. Drivkraften är mer att undersöka och förstå än att påverka.
Och visst har det fungerat. Just nu arbetar hon inom flera olika projekt som nästan alla behandlar anpassning på något sätt, flera om skog och många om vatten. Hennes forskarbana är framgångsrik och forskningsmedel har kommit från många håll. Nu senast tilldelades Carina och en grupp med forskare från SLU Umeå och Umeå universitet, i tuff konkurrens, 25 miljoner kronor av forskningsrådet Formas.
Integrera utboägare
Gruppen ska studera hur ägarförhållanden, bosättnings- och arbetsmönster ser ut på landsbygden. Utgångspunkten är att det har blivit vanligare att bo och arbeta på olika ställen. Många behåller sitt hus med en mindre skogsfastighet på landet och flyttar till en större närliggande ort, men behåller engagemanget i området. Utifrån resultaten ska forskargruppen sedan utveckla planeringsverktyg i samarbete med olika kommuner för att stödja utveckling där utboägare kan integreras i bygden i större utsträckning.
– Det var tredje gången vi sökte. Bara en enda ansökan får medel från Formas för landsbygdsutveckling varje år, så det var förstås jättekul!
Måste söka för att få pengar
Carina var också en av de huvudsökande för forskningsprogrammet Future Forests (finansieras av Mistra, SLU och Umeå universitet) där man studerar hur klimatförändringar, globalisering och marknadsutveckling kommer att påverka framtidens skogsförvaltning och skogslandskap. Hon har också projekt finansierade av andra Mistraprogram och svenska forskningsråd.
– Att söka pengar är väldigt tidsödande men man får inga pengar om man inte söker. Annars har jag ett bra jobb på en hemtrevlig institution och jag kan till stor del lägga upp arbetet som jag själv vill.
Kopplar av i stugan
Hon försöker få arbetet att rymmas inom ordinarie arbetstid, och när hon är ledig gäller bland annat romanläsning, film, och att bara vara hemma med sambon Lars och hans dotter.
Men sommartid styr de bilen tio timmar norrut till den enkla, lilla stugan på kullen där skogen finns inpå och myggorna surrar och där något byggprojekt alltid är på gång.
– Här kan jag koppla av genom att göra något helt annat än till vardags, säger hon och skrattar.
Carina Keskitalo är professor i statsvetenskap vid institutionen för geografi och ekonomisk historia. Hon arbetar 80 procent vid Umeå universitet och 20 procent vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Umeå.
