Intervju
Med känsla för ordens och ortnamnens betydelse
Namn: Lars-Erik Edlund,
professor i nordiska språk
Som tioåring, med morfars ritade kartor i handen, tog Lars-Erik Edlund omedvetet ut kompassriktningen för sin forskarbana. Ortnamnen som fanns på kartorna fascinerade den lille pojken och satte hans fantasi i rörelse. Ett livslångt intresse för ortnamnens och ordens ursprung föddes.
Inte kunde väl tioåringen i den lilla ångermanländska socknen Trehörningsjö föreställa sig att intresset för ortnamn drygt trettio år senare skulle leda till en professur i nordiska språk vid Umeå universitet. Men så blev det. Siktet var inställt på lärarbanan men när Edlund kom innanför universitetets väggar blev han kvar.
– Jag skulle bli lärare i svenska men när jag skrev en uppsats om ortnamn i min hemsocken blev jag fast. Ordens och namnens härkomst har alltid intresserat mig. Det började med min 80-åriga morfars berättelser. Jag kalkerade hans kartor gång på gång på smörpapper. Namn från hans hemsocken som Rysslandstjärnen och Turkarnäsudden fångade mig.
Förklaringen till de fantasifulla namnen var att de härstammade från två slåtterlag som höll till på de platserna, ryssarna och turkarna, som tävlade om vem som var först färdig med slåttern.
– Inspirationen till namnen kom från Krimkriget och det hade man läst mycket om i tidningen, detta fascinerade mig.
Norden är världsledande i ortnamnsforskning. En förklaring till det är att det finns ett så rikt material.
– I Sverige finns det lika många gamla kartor som i hela övriga världen sammanlagt. På kartorna kan man se hur ortnamnen förändras, påpekar Edlund.
Att forska i ortnamns och ords betydelse är lite som att vara arkeolog eller geolog. Vissa namn betyder just vad de ser ut att betyda, andra har en mening som gått förlorad genom språkets utveckling. Genom att undersöka namnets ursprung kan olika kulturlager blottläggas. De kan ligga skiktade på varandra precis som olika jordlager.
– Det vackraste ortnamnet, enligt mig, är Rosvik och det är just ett exempel på detta. Rosvik, som ligger mellan Piteå och Luleå, har inget med rosor att göra som man lätt kan tro. Det ursprungliga namnet var Ruoddinlaksi som betyder svenskviken som sedan blev Roslax och slutligen Rosvik. Det tyder på att området i omgångar varit bebott av olika folkgrupper, finsktalande och svenskspråkiga, och av människor som behärskar båda språken eftersom man har lyckats översätta namnet. Vi kan också utifrån annat etnologiskt material se att det finns ett finskt inflytande, berättar Lars-Erik Edlund.
Härledningen av Rosvik ingår i det stora tvärvetenskapliga forskningsprojektet Kulturgräns norr: förändringsprocesser i tid och rum. I projektet studeras utvecklingen inom det nordskandinaviska kulturområdet.
Vad det är som gör att vissa kulturgränser är svårrubbliga medan andra sveps iväg lika lätt som höstlöv, är en av frågorna som man vill besvara. För att få en så tydlig bild som möjligt ingår forskare från åtta områden i projektet. Skoglig vegetationsekologi och religionsvetenskap är exempel på två av ämnena.
– I Skellefteåområdet men även från Luleå och norrut kan man se gamla nordiska influenser. Det finns olika skiktningar i Västerbottens- och Norrbottenskusten med finska och nordiska lager både i ortnamn och kulturhistoriska föremål. Men ibland är ortnamnet det enda som finns kvar som kan vittna om ett annat kulturellt inflytande, säger Edlund.
Även om de olika ämnena är beroende av varandra för att lägga det historiska pusslet så är det viktigt att varje vetenskapsgren gör sin egen analys och avslutar den innan bitarna läggs ihop.
– Det som är farligt om man inte gör det är att det lätt blir cirkelbevis som kan vara felaktiga.
Det är inte bara ortnamn och kulturella gränser som undersöks i projektet utan
även sociala gränser.
Lars-Erik menar att kulturgränsforskningen bland annat lär oss mer av historien och hur man bygger gränser mellan vi och de.
– Jag tror att det i hög grad är giltigt även i dag. Vi har två viktiga kulturgränsområden: Skellefteå- och Nolaskogsområdet där nordiska, finska och samiska kulturgränser korsats. I de inre delarna av Norrland skapades till och med ett särskilt språk, borgarspråket, för att tala med samerna. Gemensamt för dessa områden är att de är kända för sitt företagande. Tänk om det beror på att det finns en koppling mellan att de som bodde i gränsområden också var tvungna att vara gränsöverskridare, att de vann en kompetens i att förhandla, att de blev mer flexibla och innovativa vilket i sin tur har resulterat i en hög företagsamhet i de både områdena – det är en spekulation som jag har.
Projektet som startade 1996 avslutades 2005, 30 forskare från åtta ämnen har deltagit och det har resulterat i tiotalet avhandlingar och 50 monografier.
När projektet är sammanfatta ska Lars-Erik Edlund ta i tu med ett annat forskningsprojekt som handlar om skriftmiljön i Vadstena, och jo, man ska uttala det Vasstena. Namnet har med fiskefångstället Vazt att göra.
– Vadstena kloster var en skriftmiljö som fick stor betydelse för svenskan. Vi vill bland annat titta på hur de som skrev anpassade sig till dem de skrev för, den målgrupp de vände sig till. Vi vill förstå handskrifternas bruksvärde. Jag kommer själv att titta på en handskrift som innehåller riddarromaner, och kommer sedan tillsammans med medarbetarna att sammanfatta projektet.
Forskningen är Lars-Eriks största intresse.
– Egentligen är jag en trist typ, jag har ingen hobby. Mänskligt språk är så rikt, det lär en mycket om människor. Ibland lyssnar jag mer på hur något sägs än vad som sägs. Det är en yrkesskada.
Som passionerad ordmänniska har Lars- Erik Edlund också ett favorituttryck som han tycker saknas i svenska språket.
– Jag tycker att det är synd att det norrländska he, som motsvarar engelskans put – sätta, ställa, lägga – inte finns i rikssvenskan.
Däremot vill han inte så gärna peka ut något särskilt ord som han ogillar.
– Jag har en ganska mild, liberal, uppfattning. Men vissa modeord kan jag bli sne på.
Jag måste erkänna att jag inte tycker så mycket om typ, fast det har onekligen en funktion att fylla, det får erkännas. De ord som är bra brukar leva kvar, de dåliga försvinner, säger Lars-Erik Edlund med ett leende.
