Forskning om Arktis
Klimat, miljö och samarbete i den arktiska regionen
Namn: Carina Keskitalo, professor i statsvetenskap
Det finns stora skillnader i hur länder i den arktiska regionen anpassar sig till klimatförändringar och globalisering. Carina Keskitalo är forskningsledare för Sveriges första samhällsvetenskapliga och humanistiska arktiska forskningsprogram, Mistra Arctic Sustainable Development. Hon undersöker bland annat hur den arktiska regionen utvecklats, hur arktiska organisationer hanterar klimatfrågor och vilka strategier som finns för området i Sverige och inom EU.
Vad forskar du om?
– Jag forskar generellt inom det miljöpolitiska fältet, och studerar hur olika länder anpassar sig till globala förändringar och klimatförändringar på skilda nivåer, från ett internationellt och europeiskt plan, till en nationell och kommunal nivå. Forskningen har speciellt fokus på ett miljöpolicyperspektiv: till exempel hur EU:s vattenlagstiftning påverkar Sverige, hur invasiva arter kan påverka klimatet och hur dessa frågor kan hanteras i lagstiftning och policy, och hur aktörer inom kommuner, länder och naturresursnäringar som exempelvis skogsbruk, rennäring, fiske och vinterturism kan hantera klimatförändringar. Hur klarar man till exempel av säsongsförskjutningar inom dessa näringar, och vilken roll har extremväderhändelser?
Definitioner
Historiskt sett har den arktiska termen använts i nordamerikansk politik för att begränsa resurserna till nordliga områden, genom att till exempel argumentera för att de ska bevaras som rena urfolksområden där man lever av vad naturen ger, det vill säga en kolonial frontier-definition. Idag finns därför en starkt intern kanadensisk kritik av termen – även om det ju är främst Kanada som arbetat för att utsträcka termen till samarbete mellan länder i både Nordamerika och Nordeuropa. Att Sverige ganska nyligen blivit mer intresserat av arktiska frågor kan man bland annat se som att det beror på att frågorna om naturresursutvinning i nordliga områden seglat upp på agendan igen och bland annat EU visat sig intresserat av arktiska frågor – vilket då till stor del blir en fråga för EU:s nordliga länder Sverige och Finland. Den här sortens ökade intresse avspeglas också på många andra områden: i att Norge nu har ett ”arktiskt universitet”, i att Umeå har ett nystartat arktiskt forskningscenter, och i att Mistra finansierat ett första samhällsvetenskapligt och humanistiskt arktiskt forskningsprogram.
– Jag undersöker också hur arktiska organisationer hanterar klimatfrågor, och vilken roll Sverige har inom arktisk politik och arktiskt regionsbyggande. Man kan säga att jag sedan mitt avhandlingsarbete har forskat om hur vi inte är ”arktiska”, åtminstone enligt vissa tidigare definitioner.
– Ska vi i Sverige nu se oss som "arktiska" – vilket också skett politiskt genom att vi gick med i det Kanada-intitierade Arktiska rådet och inte minst 2011 skapade en svensk arktisk strategi, dock begränsad till området ovanför polcirkeln – behöver vi omtolka den här termen. Problemet här är ju då förstås att det inte finns någon given tradition för vilka frågor eller områden som ska ses som arktiska i våra länder – och varför. Kanadas väldigt tydliga arktiska inriktning har till exempel blivit starkt internt kritiserad för att felrepresentera och skapa myter runt nordliga områden.
– Fortfarande finns inte någon tydlig fastställd gräns för var ett politiskt bestämt Arktis slutar – Kanada föreslog tidigare att deras interna gräns på 60 grader nordlig bredd kunde användas även i Nordeuropa, så i fall vore nästan Stockholm också arktiskt.
Varför är forskningen viktig för det arktiska området?
– Det viktigaste forskning kan göra är visa på fakta – så att bilden av till exempel norra Sverige inte byggs på antaganden som inte stämmer med hur det faktiskt ser ut i områdena. Vi behöver därför – inte minst i forskningen – vara tydliga med att vi i Nordeuropa har egna begrepp och en egen historik med annat innehåll för de olika områden som idag beskrivs som arktiska.
– Det är därför viktigt att lyfta vad forskning till exempel i Norr- och Västerbotten faktiskt visar på, och hur komplexa och multifacetterade våra områden – och forskning i och om dessa – är; här finns stora städer, viktig infrastruktur och väl uppbyggda samhällen, och samtidigt också en ökad urbanisering och problem med att bevara samhällsservicen i glesbygdsområden. I Mistra Arctic Sustainable Development försöker vi till stor del visa på den här komplexiteten.
Vad vill du uppnå med din forskning och hur kan forskningen komma till användning?
– Jag vill att vi inte ska låta områden beskrivas av vilka antaganden de kanske förknippas med, utan att det som faktiskt finns i olika områden, i all sin bredd, också ska återspeglas i forskningen. Därför kan det också irritera mig att naturresursforskning, som jag till stor del arbetat med, ofta betonas mer än till exempel stadsplaneringsforskning, transport- och infrastrukturforskning, eller IT, i ett arktiskt perspektiv, trots till exempel att Umeå universitet har forskning inom dessa områden med fall i Västerbotten.
– Det nya arktiska forskningscentret på Umeå universitet, Arcum, har valt definitionen att Norr- och Västerbotten ska ses som arktiskt. De har också valt att betona att all forskning om våra närområden, och all forskning om nordliga områden, oavsett vilket fokus på dem som tas, är ”arktiskt”. Jag tror att om vi ska definiera oss som ”arktiska” så är det ett vettigt sätt att visa på att termen inte har något annat innehåll än att beteckna ett speciellt urval av område – och det är viktigt eftersom beskrivningar ofta används politiskt. Det visar att vi även om vi skulle använda oss av den ”arktiska” termen så är våra områden inte bara is och snö (eller som en Stockholmspolitiker nyligen beskrev det – vilket skapade mediadebatt – bara skog).
– Inom min miljöforskning generellt hoppas jag kunna visa på att miljöproblem är samhällsproblem. Det vi vet minst om just nu vad gäller klimatproblem är inte de naturvetenskapliga, utan de samhällsvetenskapliga frågorna. Vad kan ett samhälle göra för att hantera kommande klimatförändringar? Hur ser olika nivåers policyer och strategier ut? Vilka skillnader i förutsättningar finns inom olika länder för att stödja anpassning och långsiktigt miljöpolitiskt arbete? Och vad gör speciella institutioner mer eller mindre förändringsbenägna eller benägna att hantera externa kriser? Den sortens frågor har bland annat IPCC lyft att vi känner till för lite om, och i det visar de ju också på den stora betydelse samhällsvetenskaplig miljöforskning kan spela i framtiden.
