Genvägar

Profilen

1968-generationen på väg

Namn: Ronny Ambjörnsson

I höst tar Ronny Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria, farväl av det Tavelsjö där han bott sedan han kom till Umeå och universitetet 1970. En pionjär, både för sitt unga ämne och på det unga universitetet i norr.

Kolla, där är Ronny Ambjörnsson”, teaterviskade en klasskamrat i fiket i
Hum-huset när en skäggig man med ostyrigt hår och blå tröja skred förbi
vårt bord, tätt följd av två yngre män, lika skäggiga och likaledes iförda tjocka tröjor, alla bärandes på böcker och diskret samtalande om något som tycktes uppsluka dem helt och fullt.

Som nybakad student, utan någon som helst akademisk bakgrund, kunde jag inte relatera till hennes beundrande tonfall, men förstod att vi var lyckligt lottade som skulle få honom som föreläsare. Och hon hade rätt. De föreläsningar Ronny – som dessutom skrivit vår kursbok, ”Tradition och revolution” – höll för Kulturarbetarlinjens nybörjare hösten 1981 hör säkert inte till hans personliga höjdpunkter, men för mig kom de att definiera vad det innebär att läsa på universitetet. Hur kunde man kunna så mycket, om typ... allt?

Ronny Ambjörnsson föddes 1936 i Göteborg. Fadern arbetade på SKF, modern var hemmafru och familjen – som också innehöll en yngre syster – bodde i ett rum och kök om 40 kvadratmeter i stadsdelen Lunden i Örgryte.
”40 kvm låter litet, men jag upplevde det inte så. De flesta som vi kände bodde i ett rum och kök /.../ Först när jag började i läroverket insåg jag att vi var trångbodda, ett nytt ord och en ny känsla” skriver han om barndomen i den självbiografiska boken ”Mitt namn är Ronny”.

På den tiden, i början av 1950-talet, var redan det att gå på läroverket något märkvärdigt. Än mer så att gå vidare till universitetet. I slutet av femtiotalet var det totalt inte mer än 20 000 nybörjare per år på landets samtliga högskolor; långt mindre än en procent av befolkningen.
– Jag började 1958, först med historia och litteraturvetenskap, några kurser i etnografi och nordiska språk. Mitt mål var då att bli lärare i svenska och historia, men för att bli fil mag och lärare krävdes pedda-kursen – som jag tyckte var jättetråkig! minns Ronny Ambjörnsson.

Istället började han med ett nytt ämne, ide- och lärdomshistoria, som förut bara funnits i Uppsala. Ämnets popularitet ökade snabbt under 1960-talets vänstervåg, och snart fick han ett extra-lektorat, samtidigt som han kom in på doktorandutbildningen. Och så var läget när Ronny Ambjörnsson kom till Umeå 1970, det år det unga Umeå universitet för första gången nådde siffran 8 000 studenter. Masstillströmningen till universiteten hade inletts.
– Det blev en tjänst ledig, vilket inte hände så ofta i mitt ämne. Å andra sidan var jag kanske den ende som sökte? ler Ronny.

1972 invigdes Humanisthuset i Umeå. Samma år träffade Ronny Ambjörnsson sin blivande hustru Lilian Levin, som då arbetade på pedagogiken vid Stockholms universitet, och flyttade till samma kollektiv i Stockholm.Två år senare disputerade han i Göteborg.
– Då jag fick fast jobb bestämde vi oss för att flytta hit. Vi kom båda från större städer, och det var mitt i den ”gröna vågen” – och dessutom billigt – så vi valde att flytta till landet.

Sedan dess har de varit trogna det lilla huset i Tavelsjö, som byggts på och ut i omgångar, och numera är rätt stort.
– Vi fick ju barn, Fanny och Siri, rätt snart, och sedan Liv och Nadja. Visst har vi några gånger funderat på att flytta då det dykt upp intressanta tjänster, men dels har både vi och barnen trivts här, dels har vi trivts med våra jobb (Lilian har arbetat på barnpsyk). Nu flyttar vi till Stockholm för att komma närmare barnen, som bor i Stockholm och Malmö, och sommarstugan på Gotland. Det sistnämnda inte minst viktigt för den trädgårdsintresserade professorn.
– Jag tycker nog att jag kan skriva, men det roligaste jag vet är trädgårdsjobb! Där är jag lite som min pappa, som var svarvare men ägnade all fritid åt stugan.

Riktigt all fritid har han ändå inte ägnat åt trädgården, sedan han lämnade universitetet för tio år sedan. Även om han mer sällan deltar i seminarier och liknande.
– Det var inget direkt uppbrott att lämna universitetet. Jag har fortsatt
med den verksamhet– forskning – jag ägnat halva tiden, och bland annat skrivit två läroböcker i idèhistoria. De senaste fem åren har jag hållit på med ett stort forskningsprojekt om Ellen Key. Det kommer att bli en tjock bok, som måste bli klar innan flytten…

1981 fick den förste professorn, Gunnar Eriksson, en tjänst i Uppsala och Ronny tog över professorsstolen i Umeå, där en handfull doktorander nu börjat doktorera.
– Vi hade ett litet seminarium, familjärt och med trevlig stämning, utan de motsättningar mellan traditionalister och unga radikala som fanns på en del andra institutioner. Det var över huvud taget nära mellan institutionerna, det fanns inga gränser – och vänstern var en innegrupp inom universitetet, en trygg miljö. Ämnets korta historia inbjöd också till att ta ut svängarna; för Ronnys egen del mellan det lilla – böcker om familjen och känslolivet – och det stora – europeisk idèhistoria över tusentals år.
– Ja, jag gillar att hoppa mellan stort och litet. Många av oss inom idéhistoria har velat vidga ämnets gränser, kanske som en vänsterinriktning – att inte bara intressera sig för det filosofiska utan också för vad vanliga människor tänkt och tyckt, säger Ronny Ambjörnsson och påpekar att de flesta utvikningar blivit nya inriktningar, där forskningen sedan fortsätt.

Ämnet – eller miljön – tycks också ha utgjort bra jordmån för utmärkta populärvetenskapliga skribenter. Bosse Sundin som skrivit om teknikhistoria, Roger Quarsell om vårdideologi, Kjell Jonsson om gränserna mellan religion och vetenskap, Lena Eskilsson om medborgarskolan på Fogelstad, Sverker Sörlin om miljön, Karin Nordberg om radions idèhistoria, Åsa Bergenheim om
synen på barnsexualitet, Kerstin Thorn om bostaden, Björn Olsson om folkrörelserna, Peder Alex om konsumtion, Mohammed Fazlhashemi om islam, Stephen Fruitman om judedomen… Med risk för att ha glömt många.
– Gunnar Eriksson och jag hade inställningen att om man fått en utbildning på skattebetalarnas bekostnad, så skulle man föra ut vetenskapen. Så vi skrev i tidningar och tidskrifter, förelaste och så... och många av ”våra”
idéhistoriker är ju skrivande människor.

– På den tiden skrev de flesta forskare för andra forskare, men det tycker jag är fel, särskilt inom humaniora. Vad finns det annars för nytta med det – jämfört med till exempel naturvetenskap och medicin, där forskningenn kan ge en mer praktisk, omedelbar nytta. När vi skrev avhandlingar var det självklart att diskutera om ”folk blir klokare av detta” – om det bidrar till ett historiskt perspektiv eller tillför bildning. Jag är inte så säker på att alla tänker så idag.