Till umu.se

Från farligt till hotat – men miljoner människor spårlöst försvunna!

[2017-03-20] Det är kallt, kalt och öde. Ständigt vinter. Inte en människa syns till, möjligtvis en isbjörn. Eller pingvin. Den bilden av Arktis sitter som etsad på hornhinnan (eller om det är i medvetandet) på alltför många utomstående betraktare.

Heidi Hansson.
Foto: Mattias Pettersson.

Bilden är inte bara ensidig – det bor miljoner människor i tusentals samhällen inom det arktiska området – utan också felaktig (där bor inte en enda pingvin) och … till synes oföränderlig. Även när isen smälter.

– Gamla berättelser lever kvar, de har inget ”bäst före-datum”, säger Heidi Hansson, professor i engelsk litteratur vid Umeå universitet, som forskat just om hur Arktis framställts i litteratur, teater och populärkultur.

– Ta som exempel hur H.C. Andersens berättelse om Snödrottningen (från 1845) först återuppstod i C.S Lewis bok Häxan och Lejonet (The Lion, the Witch and the Wardrobe, 1950) och sedan dök upp igen i Disneyfilmen Frost (Frozen, 2013).

Teckning av Snödrottningen
Arktis härskarina inväntar erövring; en bokstavlig illustration av bekönade idéer om Arktis.
Bild från Punch, 1875.

En kall och elak häxa, som ska betvingas. En kall och känslolös prinsessa som ska väckas till liv. Framför allt i den äldre litteraturen har Arktis ofta framställts i kvinnogestalt, hennes motpart har varit en manlig erövrare och mötet dem emellan en manbarhetsrit – precis som de många expeditioner till såväl nord- och sydpol där hjältar nått berömmelse.

En iakttagelse Heidi Hansson och hennes språk- och litteraturforskande kolleger gjorde under arbetet med forskningsprojektet Främmande Nord. Norrland i utländska reseberättelser i början av 2000-talet, och även i samband med Polaråret 2007–2008, var att Arktis så ofta framställdes som öde, utan människor.

– Vi insåg snart att vad som saknades i arktiska sammanhang var mänskliga dimensioner. Arktis har ju – till skillnad från Antarktis –alltid varit bebott!

Inte av särskilt många äventyrare, utan av jägare och fiskare, jordbrukare och företagare, familjer, barn och … forskare. Och många andra.

Men den äldre bilden av ett rent och orört sagolandskap återanvänds även i moderna naturskildringar om hur civilisationen tränger sig på, om smältande glaciärer, om hur isbjörnen hotas. Därför är det viktigt att granska dessa bilder och skärskåda dem, för att kunna åstadkomma förändring, menar Heidi Hansson.

– Det är sorgligt och kontraproduktivt om ett område som alltid varit bebott och nu obestridligen är en del av det moderna samhället hålls kvar i den diskursen, även i ett land som Sverige.

Bergsvandring utanför Tromsø.
Bergsvandring utanför Tromsø. 
Foto: Gunnar Hildonen, Flickr.

Med rådande stereotyper blir det svårt att se Arktis som utvecklingsbart. Arktis blir ett område där man utvinner naturresurser, men regionen ges ingen utvecklingspotential i sig själv.

– Nu börjar vi ändå se några nya genrer i litteratur som utspelar sig i Arktis. Det är inte längre bara äventyrsberättelser, där människan står mot naturen, utan också deckare – en mer social genre där människa ställs mot människa, menar Heidi Hansson och påpekar att det centrala i kriminalromanen alltid är ett lagbrott – vilket förutsätter ett samhälle, med gemensamma regler som ska upprätthållas.

En tämligen ny genre är cli-fi eller Climate fiction. Vissa är mer realistiska och kan handla om forskare som försöker rädda världen, medan andra är dystopier av typen ”efter katastrofen”, där Arktis ofta är den sista utposten, det enda som finns kvar. Båda formerna är direkta litterära reaktioner på klimathotet – spekulationer eller interventioner – som vill påverka.

Ett exempel är Ian McEwan’s bok Solar (2010) men det finns många andra som den sibiriska vildavästernskildringen Far North (2009) av Marcel Theroux eller populärkulturella romaner som Tobias Buckells Arctic Rising från 2012 som handlar om eko-terrorism.

– Den norska författaren Monica Kristensen Solås har skrivit böcker som utspelar sig på Svalbard, bl.a Hollendergraven (2007). Skotska Julie Bertagna har skrivit en ungdomstrilogi som utspelar sig på Grönland som börjar på en fiktiv ö sedan polarisarna smält och världen översvämmats.

Affisch för filmen Sameblod.
Lene Cecilia Sparrok som Elle Marja i filmen Sameblod av Amanda Kernell.

– Till det nya hör förstås också filmer som Sameblod, med ett tydligt inifrånperspektiv både i produktion och berättande, säger Heidi Hansson och ställer det emot begreppet ”arkticitet”, som hon börjat använda om sådant som inte direkt handlar om Arktis, men anlägger arktiska perspektiv. Inte sällan som ett sätt att ”paketera” det norrländska, det nordliga eller arktiska, utan större krav på autenticitet.

Själv har hon, trots uppväxten i norr, i Umeå, aldrig känt sig särskilt ”arktisk”. Mycket på grund av det som faktiskt förmedlats, inte minst i barnlitteraturen, som haft få likheter med vardagen i en norrländsk småstad.

– Å andra sidan är jag inte så intresserad av verkligheten som av de bilder som förmedlas, de bilder vi gör oss, och i denna post-faktiska tid är ju sådant högst aktuellt, när starka bilder ofta tas för mer sanna än det verkliga, säger Heidi Hansson.

Läs också intervjun med Heidi Hansson

Redaktör: Michael Nordvall

Adress till nyheten:
http://www.umu.se/nyhet//.cid280592