Mitt Umeå
Jag får ganska ofta frågan: ”Varför bor inte du i Stockholm?” Och sen ett påstående: ”Du måste ju flytta till Stockholm, du som är musiker.” Jag brukar svara att jag trivs väldigt bra i Umeå, och att det funkar fint att göra musik här. Ibland får jag dock lust att säga något i stil med: ”Men, varför bor inte du i Kiruna?” Eller: ”Du måste ju flytta till Haparanda. Det är ju där det kommer att hända för dig.”
Jag skulle också kunna svara så här: Jag bor i Umeå för att det är min instinkt. För att luften är krispig och ren. För att vattnet är gott. För att alla inte kan bo på samma ställe. För att det var här jag lärde mig gå. För att Umeå ger mig rabatt. För att jag får skjuts här. För att jag vill nöta på mosaiken i Scharinska villan. För att det går lite långsammare här. För att jag inte blivit nerslagen här. För älvens skull. För att jag vill. För att jag kan. Allt jag behöver finns här. Det tar sju minuter att gå hem till en kompis, och tre minuter hem till en annan. Runt hörnet står skogen och vet allt du inte vet.
Jag bor i Umeå för att kunna längta till andra platser. För att det är lagom fult. För att centrum är så litet att man lätt kan missa det. För att någon annan skulle kunna tänka sig att bo här, på grund av att
jag bor här. För en tavla jag såg med två renar på. För att slippa spendera tid på tunnelbana eller i bilköer. För att vända och vrida på kartan lite. För att jag bryr mig. För att graffittin och klottret under E4-bron är snyggt. För skateparken, där jag kan stå och drömma om att
vara skateboardproffs. För att det är precis på håretvarje vinter att man får en istapp i huvudet, förfryser benen på väg hem på natten i sina tajta jeans, eller glömmer bort vad som är tjusningen i det hela. Då kommer lövsprickningen, häggen hänger i vita klasar ochluktar som en extas. Det är slösaktigt ljust, allmänt paradisiskt. Björkpollen vimlar och framkallar en skön nysning och mitt i den får jag känslan av att det mesta är möjligt att göra här.
Jag bor i Umeå för att det verkar fungera. För att det verkar vara hållbart. Jag bor här på grund av alla andra som bor här. För att jag kan åka dit folk behöver mig. För att det finns en rörelse här, ett naturligt luftdrag.
Folk kommer och går som syre, ventilerar stan. Idéer far omkring. Jag bor här för att mina föräldrar plötsligt knackar på dörren. För att jag får låna av Umeå. För att jag vill förändra synsättet på var man ska bo om man håller på med musik. För att jag inte gillar att snacka. För att jag inte är särskilt sugen på att dricka öl med creddiga kritiker på någon bar på Södermalm. Jag vill egentligen inte ens veta vilka de creddiga kritikerna är. Jag bor här för att mitt jobb och min skola är livet, och det finns överallt. Musik färdas hur som helst, hela tiden, om den är bra.
Jag bor i Umeå för att det känns rätt i magen. För att jag inte tror på det som står i tidningen. För att jag inte kan hitta mig själv i Berlin. För alla UFO:n och kufar som bor här. För att mitt band bor här. För att det går att gå överallt. För att jag förstår något här som jag inte förstår någon annanstans. För att det känns som Umeå förstår mig. För att jag ids. För att kommunen inte kunde sälja Scharinska till slut. För att det inte är någon sanning att det är bättre att bo i Stockholm om man vill göra karriär. Det är som en sådan där pyssel-teckning med punkter och
siffror, som man ska dra streck mellan och så kommer det fram en bild. Du skulle lika gärna kunna dra linjerna utan att följa siffrorna,
eller ens punkterna. Det blir en bild ändå. Kanske blir det en bild som passar dig bättre.
Därför bor jag i Umeå.
Frida Selander, artist och låtskrivare. Tidigare student i språk och skapande musik vid Umeå universitet.
Bildspel: Frida selander
Bild på Frida: Sara Lindquist