Högskoleprovet har sina rötter i 1960-talets idéer om breddad rekrytering till universitet och högskolor – inte sällan uttryckt som att ge den så kallade begåvningsreserven möjligheter att uppfylla sin potential. Man ville också förenkla antagningen. Ett urvalsprov sågs som en möjlig lösning; det erbjöd en urvalsmetod som kunde användas för sökande som saknade formella betyg, och kunde samtidigt minska betygens avgörande betydelse för sökande som kom direkt från gymnasieskolan.
Kompetensutredningen (KU) 1965–1970 gav professor Sten Henrysson i uppdrag att ta fram ett studielämplighetsprov. Inför 1977 års högskolereform beslutade dock regeringen att det föreslagna högskoleprovet enbart skulle användas vid urval bland sökande som var behöriga genom ålder och yrkeserfarenhet, den s.k. 25:4-gruppen: de som fyllt 25 år, hade kunskaper i svenska och engelska motsvarande svenska B och engelska A, samt hade minst fyra års dokumenterad arbetslivserfarenhet, gavs automatiskt grundläggande behörighet för högskolestudier.
Efter ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete under 1970-talet, till stor del utfört under Henryssons ledning på pedagogiska institutionen vid Umeå universitet, sjösattes det första högskoleprovet våren 1977. Efter första årets tre provtillfällen har det sedan givits två gånger per år, höst och vår – med undantag för pandemiåren, då vårprovet 2020 ställdes in och det istället erbjöds två provtillfällen både våren 2021 och våren 2022.
