Hoppa direkt till innehållet
printicon

Enbart juridik kan inte ge kvinnor starkare rättigheter

Ett brinnande engagemang kan ha sitt pris. Både Hovrätten för övre Norrland och Juridiska institutionen vid Umeå universitet blev så störda av hennes sociala patos och kamp för kvinnors rätt att de försökte kasta ut henne. Ingen av dem lyckades. Möt Gudrun Nordborg – jurist, aktivist och framträdande feminist.

Det är lite grann som att möta en levande legend. "Åh ska du träffa Gudrun?" säger en journalistkollega. "Hälsa från mig. Jag intervjuade henne vid kvinnohusockupationen 1983. Polisen ansåg henne så farlig att de bara lät mig intervjua henne inne på området om jag lovade att eskortera henne ut därifrån efteråt".

- Kvinnohusockupationen, ja... det är nog det bästa jag har gjort, säger Gudrun Nordborg själv och ser nöjd ut.

Vi ska återkomma till ockupationen, men först en kort genomgång av Gudrun Nordborgs professionella liv så långt: Jurist, lärare vid Socialhögskolan, universitetslektor vid rättsvetenskapliga institutionen, ordförande i Kvinnohusföreningen, informationschef vid Brottsoffermyndigheten, politiker i Vänsterpartiet, författare till flertalet läroböcker och antologier om kvinnors och barns rätt, och sedan 2010 juris hedersdoktor vid Samhällsvetenskapliga fakulteten på Umeå universitet. En omfattande meritlista.

Hade inte pengar till skolböcker

Men när Gudrun Nordborg växte upp i Karlshamn under 1950-talet, var det långt ifrån givet att hon ens skulle gå realskolan. Familjen levde under knappa omständigheter och hade inte pengar till skolböcker. Genom en engagerad lärares försorg fick hon stipendier och kunde sedan läsa vidare på gymnasiet.

- När det var läge för universitet, så kom ju studielånen 1965. Utan det hade jag aldrig vågat. Men jag var skräckslagen – vad trodde jag att jag skulle kunna göra på universitetet?

Har din bakgrund gett dig ett underdogperspektiv?

- Ja, men det var inte uttalat politiskt från början, för mina föräldrar var inte politiska. I Karlshamn fanns mängder med sociala skikt, och det gick att förstå att vissa hade pengar och andra inte. Men det var inte förrän på 1960- och -70-talen som jag förstod att klass betydde något, och att det var därför som folk tänkte och tyckte olika.

Kolliderade med konservatismen

Gudrun Nordborg började studera ett av de "finaste" ämnena som fanns på Lunds universitet – juridik. 1970 avlade hon juris kandidatexamen och flyttade upp till Umeå för att göra tingsmeritering. Hon var en ung kvinna, uppmärksam på sociala skevheter, och det politiskt röda Umeå kom att passa henne väl.

Under de första åren säkrade Gudrun Nordborg sin meritering och fortsatte till hovrätten för att skaffa sig domarkompetens. Den nya tidens idéer om en humanare fångvård hade så smått börjat sippra in i domstolsvärlden, åtminstone på några håll. En kollega var aktiv i KRUM - Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering - och tillsammans gjorde de så kallade program på fängelser och anstalter. Under ett besök blev Gudrun Nordborg förälskad i en av fångarna. Hon separerade från sin man och flyttade ihop med sin nya kärlek. Det togs inte väl emot på hovrätten.

 - Det var väldigt konservativt där. Att jag bodde ihop med en tidigare straffad person orsakade spänningar, det blev "too much". De ville kasta ut mig, men det lyckades de inte med. Jag lämnade själv så småningom, men jag gick därifrån med min domarkompetens, säger Gudrun Nordborg.

Studenterna ifrågasatte allt

Istället började hon undervisa på Socialhögskolan och mötte studenter hungriga på förnyelse. De ifrågasatte, krävde annan kurslitteratur, ville ha besök "från verkligheten" och drog igång politiska diskussioner. En del lärare slet sitt hår, men Gudrun blev förtjust.

- Jag tror aldrig att vi har haft så duktiga studenter som under den tiden. De tvingade oss att tänka nytt. Det fanns en oerhörd kraft i det.

1977 kom universitetsreformen och Umeå universitet bildade en rättsvetenskaplig institution. Gudrun Nordborg och andra jurister från olika institutioner placerades där och arbetade så småningom fram en egen juristutbildning, trots motstånd från de mer anrika universiteten som Uppsala och Lund. Under arbetet blev Gudrun Nordborg allt mer medveten om hur dåligt det stod till med kvinnors rättigheter. Särskilt när hon också kom att engagera sig i frågan om kvinnojourer.

Juridiken räcker inte till

- Jag tänkte att jag som jurist kunde hjälpa våldsutsatta kvinnor och att juridiken hade verktyg, men det hade den ju inte. Juridiken har generellt mannen som norm och den var inte anpassad till situationerna. Våld i hemmet gick inte ens under allmänt åtal på den tiden, säger Gudrun Nordborg och fortsätter:

- Och när man gick ut offentligt och pratade om våld och sexuella övergrepp, då kom grannar, arbetskamrater och anhöriga och berättade om sina erfarenheter. Det blev en slags privat upplevelse av #Metoo, skulle man kunna säga. Min världsbild ändrades – det här finns, och det finns väldigt nära.

Att juridiken inte räckte ända fram för att förändra var en anledning till att Gudrun tog steget till att bli aktivist. Tidigare hade hon som jurist biträtt studenter som deltagit i ockupationer, men 1983 bestämde hon sig för att själv tillämpa civil olydnad. Vid den tiden var hon prefekt vid Rättsvetenskapliga institutionen, men också engagerad i kvinnohusföreningen som kämpade för ett kvinnohus i Umeå. En kväll i april inledde hon och 18 andra kvinnor ockupationen av ett rivningshus på Vasagatan.

Muller i universitetsvärlden

- Då började det mullra på universitetet. Flera kollegor var rasande och ville få bort mig. Det togs upp på universitetsstyrelsen, men det lugnade sig efter att ärendet behandlats och inte gått igenom. Jag ångrar ingenting. Det var en sådan solidaritet som växte fram i kvinnohuset. Även om vi inte fick just det huset, så fick vi så pass mycket stöd och pengar att vi kunde hyra en sjurummare och bedriva kvinnohusverksamhet där. Och senare fick vi ju oss en gul villa på Östra Kyrkogatan av kommunen...

Vad tror du att ockupationen betydde för Umeå som stad?

- Jag tror att det betydde jättemycket. Det blev ju diskussioner vid alla köksbord – "Vad håller de på med, de här kvinnorna?" Umeå blev en mycket mer feministisk stad jämfört med många andra. Och vi har ju mycket av folkrörelser här fortfarande. Även om de inte alltid når framgångar, så sätter de spår.

Gudrun Nordborg fortsatte att röra om. Under 1990-talet ville hon och några kollegor införa ett genusperspektiv i hela juristutbildningen. De fick medel från Universitets- och högskoleämbetet för detta, men andra kollegor och den dåvarande prefekten på institutionen slog bakut. Trots det lyckades Gudrun Nordborg och de andra fullfölja projektet, med ett antal förändringar i utbildningen som resultat. Efter det hade Gudruns tålamod nått sin gräns. Hon lämnade sin tjänst för att istället bli informationschef på Brottsoffermyndigheten. Där blev hon kvar till 2013, då hon gick i pension.

Kampen en fördel

När Gudrun Nordborg ser tillbaka på sina år på "det röda universitet", tycker hon att det breda politiska engagemanget var en verklig tillgång. Hon upplevde också ett systerskap i akademin, med tvärvetenskapliga seminarier om kvinnoforskning och senare bildandet av Kvinnovetenskapligt forum och Centrum för genusvetenskap.

- Det fanns väldigt konservativa kollegor som ogillade det och hänvisade till hur man gjorde i Lund och Uppsala istället. Juridiken ska ju vara opolitisk, men för mig är juridik frusen politik, säger Gudrun Nordborg.

Frusen politik?

- Lagstiftning är ju i grunden ett politiskt beslut. Så fryser man det beslutet och sen så kallar man det juridik.

På tal om kvinnors kamp - hur ser du på #Metoo?

- Jätteviktig! Men jag ser ju också att det inte hade kunnat ske utan allt som skett innan via kvinnorörelsen. Det är många som har frågat varför det dröjt så länge, men det måste finnas en botten först.

Text och foto: Liselotte Holm