Miljöengagemang och en vilja att göra något helt nytt i livet fick Elin Magnusson att börja läsa till elkraftsingenjör. Att komma in i ämnet har tagit tid, tycker hon. Men, bit för bit har infrastrukturen som förser oss med elektricitet blivit tydlig för henne.
Elin Magnusson.
– Till exempel elskåpen man suttit uppflugen på och dunkat hälarna i under uppväxten. De har en funktion och det finns en anledning till att de finns där de gör och i sin tur är skåpen kopplade till de större nätstationerna och så vidare. Under utbildningen får man liksom tillgång till en annan karta av samhället – och jag gillar kartor.
Elin Magnusson har tidigare utbildat sig till lärare i filosofi och bild och vikarierade en tid på olika skolor, men trivdes aldrig riktigt. De senaste åren har hon i stället jobbat som personlig assistent.
– Men, någonstans har jag känt att det inte varit det jag valt att göra. Jag ville byta spår, men eftersom jag har familj och inte har så mycket CSN kvar att ta ut behövde det vara något flexibelt, så jag kollade olika distansprogram och tyckte att elkraftteknik verkade kul.
Varför blev det en teknisk utbildning du fastnade för?
– Jag har alltid haft ett miljöengagemang och varit aktiv i miljöorganisationer, jag är också vegetarian och kvartersodlare. Genom ett tekniskt eller naturvetenskapligt yrke kan man jobba med miljöfrågor, det är ju viktigt vad vi väljer för teknik. Sedan handlar det också lite om att ha ett slags "renässansmänniskoideal", jag vill kunna lite av allt.
Hur var det att börja på programmet?
– Från början var jag kanske lite ambivalent, jag skulle liksom känna efter om utbildningen var något för mig. Det tog ett tag att komma in i den. Det var mycket ord och begrepp som inte kändes naturliga.
Hur lång tid tog det innan du kände att du hamnat på rätt spår?
– Halvvägs genom tvåan skulle jag nog säga, då kom det kurser som knöt ihop alla delar som skramlade runt. Vi läste kurser om elanläggningar och man fick en överblick över hur hela elnätet sitter ihop.
I perioder har Elin både jobbat och pluggat samtidigt, men det blev ganska rörigt och gick ut över studierna, tycker hon. Nu är hon tjänstledig, lämnar barnen på förskolan på morgonen och sätter sig sedan vid datorn och pluggar fram till dess barnen ska hämtas.
– Ibland sitter jag på campus, vi är några från Umeå på programmet som brukar träffas.
Att gå en distansutbildning kräver självdisciplin för att vara ihärdig, behålla fokus och plugga på egen hand, men också att man tar vara på de tillfällen som ges till kontakter med sina kurskamrater, säger Elin. Två gånger per termin har studenterna labbvecka och träffas då på olika orter, eftersom universiteten i norr delar på ansvaret för utbildningen.
– Då bor alla tillsammans och man känner att man är i ett sammanhang.
Hur tycker du att kontakten med lärarna fungerar, just med tanke på att det är en distansutbildning?
– Det är mest skriftliga kontakter man har, på nätforum och så, och de flesta brukar vara snabba på att svara på frågor. Vi har också föreläsningar i olika format, inspelade eller liveföreläsningar och bland är det frågestunder.
Har ni någon kontakt med arbetslivet under utbildningen?
– Ja, första veckan på utbildningen var det en mingelkväll då vi fick träffa de företag som är med och sponsrar utbildningen. Sedan återkommer det träffar med representanter för olika företag och alumner som berättar vad de gör i sina jobb.
Du närmar dig slutet av utbildningen och ska göra examensarbete. Har du bestämt vad det ska handla om?
– Nej, men vi ska snart ha en exjobbsmässa och då får man träffa företagsrepresentanter och bolla idéer med dem och även höra vad andra studenter skrivit om förut. Jag vill göra exjobb i samarbete med ett företag, det är ju som en inkörsport till att kunna få jobb sedan.
Jobbmöjligheterna inom elkraftsbranschen ser goda ut, berättar Elin. Många elkraftsingenjörer kommer att gå i pension de närmaste åren. Själv vill hon gärna få ett jobb där hon får varva jobb på kontoret med att vara ute. I somras jobbade hon på Umeå Energi och fick vara utomhus en hel del.
– Vi skulle uppdatera deras kartsystem över hur belysningsnätet sitter ihop. Då hade vi både papperskartor och kartor i datasystemet och skulle försöka få dem att stämma överens och sedan stämma av det mot verkligheten. Det var jätteroligt. Sedan har jag haft praktik där också och fick hoppa runt mellan olika avdelningar.
20 procent av studenterna är kvinnor och elbranschen är ganska mansdominerad. Har du märkt av det och hur i så fall?
– Många lärare och kurskamrater är män, men där jag jobbade i somras var det hyfsat jämn könsfördelning. Jag har funderat över om det skulle skilja sig i jargong, och så, och ett par gånger har jag reagerat, men på det stora hela är jag positivt överraskad. Jag har också känt att det finns intresse av att få in fler kvinnor, både på utbildningen och i branschen och att det finns utrymme att prata om jämställdhet.
Ålder: 38 år.
Kommer från: Kristinehamn i Värmland, umebo sedan 2000.
Bor: i lägenhet i Umeå.
Familj: maken David och barnen Henry, 3, och Svante, 1 ½ år.
Studerar: tredje året på högskoleingenjörsprogrammet i elkraftteknik.
Gör på fritiden: målar tavlor och ritar serier, träffar vänner, är gärna ute i naturen.
Umeå med 3 ord: Lyftkranar. Folkrörelser. Älvsutsikt.
Mig själv med 3 ord: Eftertänksam. Trevlig. Engagerad.
Okänd talang: kan hjula, fast bara åt ena hållet.
Läs mer om högskoleingenjörsprogrammet i elkraftteknik
Text & foto: Anna-Lena Lindskog
Frihet att plugga där du är, med eller utan träffar. Våra kurser och program på distans håller hög kvalitet.
Vad händer efter ansökan, hur funkar tentor, hinner man annat än att plugga? Svar på en massa bra frågor.
