Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 11 maj 2021)

printicon

Från extrem hetta till kyla – olika utmaningar för processoperatör

Jobbet som processoperatör har tagit honom från Rönnskär och Domsjö till nordnorska Glomfjord och Svalbard. Snart går Wictor Salmonsson från kiselkristalltillverkning i ugnar med 1450 graders hetta till att med minus 273,3 grader kyla partikelacceleratorn Large Hadron Collider vid forskningsanläggningen CERN i Schweiz.

– Det känns jättespännande, säger han. När jag gick i högstadiet läste man om CERN i Illustrerad Vetenskap och det var som rena science fiction. Partikelacceleratorn kan beskrivas som ett av världens största experiment, så det känns speciellt att få jobba där och bli en del av det.

Men, vi tar det från början. Wictor har alltid varit intresserad av kemi och läste naturvetenskapligt program på gymnasiet. När han skulle göra sitt gymnasieprojekt, som handlade om att rena skolans kemilabb från tungmetaller, tog han kontakt med numera pensionerade kemiprofessorn Lars-Olof Öhman vid Umeå universitet.

– Han berättade att han skulle komma till Lycksele för att informera om det nya processoperatörsprogrammet. Jag gick dit, främst i syfte att få diskutera mitt kemiprojekt öga mot öga.

Nära kontakt med industrin

Kemiprofessorn lyckades dock få grabben från Fredrika rejält nyfiken på den nystartade utbildningen, så direkt efter gymnasiet började han på programmet i Örnsköldsvik. Wictor trivdes med studierna och särskilt med att utbildningen skedde i nära kontakt med industriföretag i regionen.

Läs mer om högskoleprogrammet till processoperatör

– Genom skolan blev vi utplacerade på sommarjobb och jag hade den otroliga turen att hamna på Rönnskärsverken, på ädelmetallverket. Det var ett unikt jobb och otroligt kul, det är nog ingen som kan säga att de inte är fascinerade av guld och silver.

Några studiekompisar pratade om att söka jobb i Norge och Wictor som tyckte att det lät intressant slängde också iväg en ansökan.

– I slutänden blev det faktiskt bara jag som for till Norge.

Tillverkar kiselkristaller till solceller

Han fick jobb som processoperatör på en fabrik i Glomfjord i nordligaste Norge som tillverkar kiselkristaller som används i solceller.

– Det är väldigt många steg i tillverkningen av en färdig solcell och vi är i starten av den kedjan.

Tillverkningen av kristallerna sker i en extremt ren miljö, minsta dammkorn kan förstöra hela processen, berättar Wictor. Kisel läggs i en degel och dopas med bor eller fosfor för att få ledande egenskaper. Sedan smälts den dopade kiseln i specialgjorda höga och smala ugnar i 1450 graders värme, varefter en liten så kallad frö-kristall på en vajer doppas ned i ugnen för att fiska upp den färdiga kristallen.

När man hör ordet kristall tänker man på något riktigt smått, men de kiselkristaller som gjuts på fabriken är avlånga, glänsande stänger med spetsig ände. De går vidare till nästa fabrik, där de skivas till tunna wafers som används för att bygga upp solpaneler.

”Man är på benen hela tiden”

Som processoperatör sitter Wictor inte i ett kontrollrum, utan är ute i fabriken hela dagarna. Varje ugn har sitt eget styr- och kontrollsystem som behöver övervakas och justeras. Efter att en kristall tillverkats måste ugnen rengöras minutiöst, dammsugas, spritas och torkas med specialgjorda luddfria papper.

– Det är ett fysiskt arbete och det trivs jag med, man är på benen hela tiden. Det kan vara viktigt att poängtera, att det finns sådana processoperatörsjobb också.

Det är andra perioden Wictor jobbar med kristalltillverkning. Efter att han varit några år på fabriken gick den i konkurs och han fick söka nya vägar.

– Min produktionschef i Glomfjord letade sig till Svalbard och genom honom fick jag också jobb där, på Store Norske Spitsbergen Grubekompani.

I gruvan bröts kol och Wictor fick sommarjobb som processoperatör i anrikningsverket. Att jobba på Svalbard var ett äventyr, resan dit gjordes i många etapper och i Longyearbyen gick folk med vapen som skydd mot isbjörnar. Redan en av de första dagarna fick Wictor se isbjörn.

– Jag såg en hona med två ungar på isen utanför gruvorten. De var på bara 150 meters avstånd. Det var speciellt, det är faktiskt inte så ofta man får se isbjörn.

Gruvan var nästan som ett eget litet samhälle där de flesta i personalen också bodde. Wictor jobbade i 14-dagarsskift, antingen förmiddagar eller nätter.

– 14 dagar natt är tufft, men på det viset var Svalbard också speciellt. På sommaren är det ljust dygnet runt, så efter några pass trodde man att natten var dag.

Efter arbetspassen följde 14 dagar ledigt, då Wictor gärna körde skoter ut i naturen, åkte hem till Sverige eller for ut och reste. Efter sommaren fick han jobb på Domsjö fabriker i Örnsköldsvik, men tyckte att jobbet var lite för stillasittande, så nästa sommar bar det av till Svalbard och anrikningsverket igen. Därefter blev han erbjuden jobb i själva gruvan.

– Det var lite kul, för första sommaren jag var på Svalbard var vi på studiebesök i gruvan. Då tänkte jag, fy tusan, vilket skrotarbete, dit in ger jag mig aldrig igen! Men, när erbjudandet kom tackade jag ändå inte nej, det kunde ju bli en spännande erfarenhet.

Jobbet i gruvan var allt annat än glamoröst. Wictor arbetade med så kallad bergssäkring. Han och kollegorna tog sig fram hopböjda eller på knä i låga gruvgångar, där de med jämna mellanrum borrade hål i taket och limmade in stålbultar för att hindra berget från att rasa in.

– Det var minusgrader i berget och mörkt förstås, eftersom det var en kolgruva. Vi hade pannlampor och ansiktsmask. Masken var vit när man gick in och efter en halvtimme kolsvart.

Det var ett slitigt arbete, vilket uppvägdes av att det var välbetalt. Wictor var kvar i gruvan i ett halvår, sedan öppnade sig möjligheten att komma tillbaka till Glomfjord. Kiselkristalltillverkningen hade återupptagits i ny regi och Wictor har nu arbetat där sedan 2015. Han har avancerat i jobbet och varit skiftledare med ansvar för de sex processoperatörer som arbetar tillsammans samtidigt.

Vad är det bästa med ditt jobb?
– Det har så många fördelar, säger han. Jag är väldigt teknikintresserad och gillar att lösa problem. Jag gillar också att jag hela tiden påtagligt får se vad vi tillverkar, man är med hela processen och får känna att man styr och påverkar den. Det är många processoperatörsjobb där man aldrig ser vad man får fram. Här är det verkligen hands-on. Jag trivs också otroligt bra med norrmännen, det är trevligt folk att jobba med.

Nära forskningen vid CERN

När vi pratas vid håller Wictor på att packa de sista flyttkartongerna. Trots att han trivts jättebra med sitt jobb i Norge har han velat prova på nya utmaningar. I april 2021 börjar han sitt nya arbete, som processoperatör på CERN i Schweiz. Det känns nästan overkligt att ha fått detta jobb, tycker han. Han ska arbeta med den största partikelacceleratorn, Large Hadron Collider, som går i en tunnel 100 meter under marken och är 27 kilometer i omkrets. Acceleratorn behöver ett komplext kylsystem, där den kan kylas ned till exakt 273,3 minusgrader.

– Det är kallare än ute i rymden faktiskt.

Wictor har fått ett femårskontrakt på CERN. Det ska bli spännande att få arbeta nära forskningen och lösa problem som kan uppstå längs vägen, tycker han.

– Under anställningsintervjun berättade de att de just haft ett större servicestopp och startat upp igen. Jag frågade om det gick enligt plan och då bara skrattade de och sade ”hörrudu, här går det nästan aldrig enligt planen”. Det är upp till ett års upplärningstid och mycket att sätta sig in i. Det ska också bli kul att få bo i Alperna och få möjlighet att ägna mig mer åt ett av mina intressen, cykling. I Norge har det inte varit så bra väder och före för det.

Vad skulle du säga till någon som funderar på att plugga till processoperatör?
– Framförallt att det ger garanterat jobb i framtiden. De flesta företag går mot ökad automation och är det något som är säkert då är att det behövs någon som sköter om det. Det är mycket äldre folk som jobbar i industrin och de ska någon dag gå hem och det behövs de som kan ta över. Jag såg också i höstas när jag sökte jobb att det trots coronapandemin fanns många processoperatörsjobb att söka.

Blev det som du trodde när du valde utbildning?
– Nej, egentligen helt tvärtom. Jag tänkte då att ”nu går jag färdig utbildningen och så hamnar jag i ett kontrollrum på Rönnskär kanske och bor i lägenhet eller hus där i 30-40 år framåt”. Men, det blev ju raka motsatsen!

FAKTA Wictor Salmonsson

Ålder: 32 år.
Kommer från: Fredrika.
Bor: i Glomfjord, nordligaste Norge.
Familj: singel.
Utbildning: högskoleprogrammet till processoperatör, Umeå universitet, tog examen 2009.
Arbete: processoperatör på Norwegian Crystals, börjar i april nytt jobb som processoperatör på forskningsanläggningen CERN i Schweiz.
Gör på fritiden: styrketränar, cyklar, är ute mycket i naturen.
Mig själv med 3 ord: Snäll. Noggrann. Hjälpsam.
Det gör jag om tio år: har precis skrivit på ett femårskontrakt för CERN, förhoppningsvis trivs jag så pass bra att jag jobbar kvar där.

Intervju: Anna-Lena Lindskog