Information till medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 1 juli 2020)

Hoppa direkt till innehållet
printicon

En dag på programmet - besök på en bergtäkt

En bergtäkt innebär ett stort ingrepp i naturen och utgör per definition en miljöfarlig verksamhet. Under kursen Miljöfarlig verksamhet åkte miljö- och hälsoskyddsstudenterna därför på studiebesök till bergtäkten Stöningsberget utanför Umeå.

Det är en dimmig och snöslaskig novemberdag. Årstidens dysterhet förstärks på Stöningsberget, där blyertsgrått dominerar färgskalan. Studenterna får på sig gula reflexvästar och blå skyddshjälmar, vilket bryter av mot det grå och snövita när gruppen ger sig ut på täktområdet tillsammans med platschefen Örjan Lidström och Niklas Nilsson som arbetar med miljöfrågor på NCC.

Stöningsberget är en av tre bergtäkter i Umeå som drivs av NCC Ballast. Verksamheten här går ut på att spränga loss berg och krossa det till stenprodukter av varierande kornstorlek, som sedan säljs till företag och privatpersoner. Mycket av materialet används till olika infrastrukturprojekt, Trafikverket är en av storkunderna.

– Vi förser framförallt projekt på Ersboda, Mariehem, Ålidhem och Sofiehem med material, berättar Örjan Lidström.

Berg för sex miljarder

Dagen innan har studenterna haft föreläsningar om täktverksamheter och bland annat fått lära sig att bergtäkter sysselsätter omkring 3 000 personer i Sverige och producerar bergmaterial till ett värde av cirka sex miljarder kronor.

En täkt utgör alltid en miljörisk, till exempel för att påverka närliggande vattendrag eller grundvattnet. Den förändrar också landskapsbilden, leder till en ökad mängd tunga transporter i närområdet, buller och damm.

Stöningsberget har tillstånd att producera 600 000 ton krossmaterial per år. Täkten är uppdelad i tre höjdnivåer. Längst ned spränger man loss berg vid fem tillfällen varje år, material som sedan grovkrossas och förflyttas uppåt på transportband eller med hjälp av stora entreprenadmaskiner. På de övre nivåerna mals det till olika grovlekar, totalt produceras 25 olika typer av stenmaterial.

Transporterna dammar

– Transportvägarna innebär största problemet med damm, berättar Niklas Nilsson. Tyvärr får vi inte salta i täktområdet eftersom täkten ska återgå till naturen när den används färdigt. Men vi vattnar mycket, framförallt på sommaren.

Gruppen förflyttar sig successivt nedåt i täktområdet och kikar över kanten ned mot den lägsta nivån, där en stor maskin lyfter sprängt stenmaterial till grovkrossen. Här är det svårt att höra varandra, men när vi gått ett hundratal meter uppåt igen hör vi knappt bullret längre.

Niklas Nilsson och Örjan Lidström visar de dammar dit vatten från de lägre nivåerna leds och renas. Prover tas regelbundet från området och hittills ser man ingen påverkan på växtligheten kring täkten.

Vinterns grus återvinns

– Fåglar verkar gilla att göra bon i bergtäkter och vi ser också mer hare i sådana här områden, eftersom det blir mycket håligheter de kan gömma sig i.

Sist av allt får gruppen kika på den anläggning som används för att rengöra allt grus som spridits på Umeås gator för att bekämpa halka på vintern. På våren sopas gruset upp och körs till Stöningsberget. I en stor maskin rensas allt från glasspinnar till hundbajspåsar och leksaksbilar bort och gruset tvättas noggrant. Kvar att lägga på deponi blir en stor hög med slagg, medan närmare 80 procent av gruset kan återvändas på gatorna nästa vinter.

– Det var lärorikt att komma hit, man vet mindre än man tror om alla verksamheter vi besökt, säger Rebecka Eriksson, en av studenterna. Personligen vill jag rikta in mig på djurskydd och lantbruk, men det kan vara bra att börja jobba i en mindre kommun och där är tillsyn av bergtäkter en del av arbetet.

Text & foto: Anna-Lena Lindskog