Unga kvinnor centrala för folkskolans etablering

Emil Marklund doktorand Institutionen för idé- och samhällsstudier

BildPer Melander

Den idag så starka uppfattningen att dåtidens lärarinnor antingen aldrig fick några barn, eller slutade permanent när de bildade familj, måste dock revideras

Emil Marklund säger att en viktig utgångspunkt när lärare i svenska folkskolan (1842–1962) ska studeras är de stora skillnader som fanns mellan småskollärare och folkskollärare. Där de senare hade längre utbildning, högre lön och, som hans avhandling visar, oftare kom från mer resursstarka föräldrahem.

– Skillnaderna mellan lärargrupperna är starkt kopplade till kön i och med att småskolläraryrket snabbt utvecklades till ett yrke som i princip bara lockade kvinnor medan folkskolläraryrket hade en mer jämn könsfördelning, säger Emil Marklund.

– Tidigare forskning har visat hur andelen kvinnliga lärare ökade över tid, i Västerbotten förstärktes denna process ytterligare av att de tidiga lärarutbildningarna i stor utsträckning vände sig mot unga kvinnor. 

Uppåtgående social mobilitet

Han berättar vidare att högre status på faderns yrke i de allra flesta fall innebar en högre sannolikhet att barnen själva skulle bli lärare. Men i den studerade landsbygdsmiljön kom ett jordbrukarhem att utgöra den allra vanligaste bakgrunden.

– Även om barn, primärt döttrar till, exempelvis lärare eller präster hade större möjligheter och var mer benägna att själva utbilda sig till lärare, så var dessa grupper alldeles för små för att kunna täcka det stora behovet av nya lärare.

– Detta medförde att läraryrket under lång tid var en väg för uppåtgående social mobilitet. I en av delstudierna studerar jag en dagbok skriven av småskollärarinnan Ester Vikström.

– Ester föddes utom äktenskapet år 1882 men innan hon fyllt 20 år var hon en respekterad lärare i lokalsamhället, men med tanke på den låga lönen, var det främst en fråga om ökad kulturell och social status.

Konstant behov

De första seminarieutbildningarna i Västerbotten inledde sin verksamhet på 1870-talet och fram till 1920-talet, så var behovet av nyutbildade lärare nästan konstant. Anledningarna till detta var många menar Emil Marklund, de utexaminerade lärarna skulle bemanna nyligen inrättade byaskolor, ersätta pensionerade lärare eller de som undervisade utan någon formell utbildning.

– Bland de kvinnliga småskollärarna, som under denna femtioårsperiod utgjorde en bred majoritet av alla lärare, kom ungefär hälften att undervisa i cirka fem till tio år innan de bildade familj och således behövde ersättas av en ny lärare, vilket därmed ökade behovet av nya lärare ytterligare.

Uppfattning behöver revideras

Den idag så starka uppfattningen att dåtidens lärarinnor antingen aldrig fick några barn eller slutade permanent när de bildade familj, måste dock revideras menar Emil Marklund.

– De kvinnliga lärarna gick i bräschen för andra yrkesgrupper av förvärvsarbetande medelklasskvinnor genom att det redan vid sekelskiftet 1900 var vanligare för dem att bilda familj än att avstå. Bilden av ”lärarinnan utan familj” beror sannolikt på att de som aldrig fick barn, även om de var färre, ofta arbetade under väldigt lång tid, ibland över 40 år och i många fall vid samma skola.

– Avhandlingens resultat visar vidare att det från 1920-talet blev allt vanligare att de kvinnliga lärare som bildat familj också återvände till yrket, på 1930-talet ökade även möjligheterna att behålla sin tjänst för att vara hemma med sina egna barn.