De vill hjälpa unga ut ur ofrivillig isolering

För att förhindra att hemmasittande unga fastnar i ett långvarigt utanförskap jobbar flera av Sveriges kommuner med olika stödinsatser. En sådan är Hikikomori i Umeå. Verksamheten vänder sig till 16–25-åringar som varken arbetar eller studerar, saknar kontakt med myndigheter och vill förändra sin situation.

– Många lever stillasittande liv och har utvecklat olika former av ohälsa. Det är svårt att prata studier med dem då skolan ofta har varit en utslagsfaktor. Steget till Arbetsförmedlingen är i sin tur på tok för långt. De vill gärna vara som ”alla andra” och klara sig själva, men behöver stöd för att inte falla mellan stolarna, förklarar Katarina Hansson.

Möter varje individ där det passar bäst

Samordningsförbundet och Umeå kommun startade Hikikomori redan 2012 i ett försök att tidigt bryta ungas ofrivilliga isolering, främja deras hälsa och uppmuntra till aktivitet. För att tröskeln ska vara låg möter personalen varje individ där det passar hen bäst – hemma, utomhus, via sociala medier, sms eller i Hikikomoris egna hemlika lokaler på KFUM i centrala Umeå. Utifrån personens egna mål, aktuella situation och behov bygger de sedan upp en framtidsplan tillsammans.

– Vi har sett vilka fantastiska framsteg dessa unga människor kan göra när de känner sig trygga och sedda, får rätt förutsättningar och tid. Från att inte orka gå utanför dörren till att lära känna andra i samma sits, testa olika gruppaktiviteter och så småningom rentav börja plugga, söka praktikplats eller arbete. Sedan är det inte alltid så lätt att sätta fingret på vad som är nyckeln, säger Katarina Hansson.

Forskning behövs. Det är pusselbiten som saknas

Eftersom den här typen av satsningar sällan har utvärderats saknas fortfarande värdefull kunskap om hur de faktiskt fungerar och varför. Något som gör det svårt att utveckla stödet till en sårbar ungdomsgrupp vars utmaningar och behov kan vara väldigt varierande.

– Även om vi har samlat på oss många erfarenheter och framstegsbeskrivningar så behövs forskning för att få faktaunderlag. Det är den pusselbiten som saknas. Både för att ge legitimitet till stödinsatser liknande Hikikomori och för att förankra arbetet som görs i en gemensam kunskapsbas, förklarar Katarina Hansson.

Fyller ett hål i samhällets skyddsnät

En av dem som vill bidra med vetenskaplig kunskap inom området är Frida Jonsson, forskare vid Institutionen för epidemiologi och global hälsa på Umeå universitet. Hennes önskan om att på något sätt förbättra förutsättningarna för denna ungdomsgrupp väcktes genom ett tidigare forskningsprojekt där hon träffade hemmasittande unga i Norrlands inland. Ungdomarna beskrev att de hade svårt att få hjälp av traditionell vård och omsorg. När de försökte nå fram till vuxna och institutioner möttes de ofta av antingen misstro eller nonchalans. Tills en kommunal satsning lik Hikikomori blev vändpunkten. För första gången upplevde de att någon lyssnade. Faktiskt brydde sig.

– Det var både sorgligt och hoppfullt på samma gång. Då kände jag att jag ville veta mer om dessa stödinsatser och hjälpa till att ta fram och sprida kunskap om deras betydelse för ungdomarna, säger Frida Jonsson.

Tittar på helheten för att hitta nycklar

När så Hikikomori för tre år sedan sökte kontakt med forskare vid Umeå universitet för att synliggöra målgruppen och problemet, dela med sig av sina erfarenheter och få hjälp att utveckla verksamheten nappade Frida Jonsson direkt. Eftersom de ville åt samma håll och göra användbar forskning sökte de samverkansmedel för att pröva sina idéer. Något som kom att bli starten på ett stort samarbetsprojekt som nyligen beviljats medel från forskningsfinansiären Forte.

– Utifrån ett nationellt och holistiskt perspektiv ska vi nu studera hur kommunala stödinsatser likt Hikikomori fungerar, och varför. Vårt fokus ligger alltså inte enbart på ungas etablering eller sysselsättning, utan också på möjligheter till bättre hälsa, stärkt självkänsla och ökat välbefinnande, säger hon. 
 
Frida Jonsson och hennes kollegor kommer först att intervjua verksamhetschefer och analysera litteratur för att ta fram ett underlag som beskriver hur insatserna är tänkta att fungera i teorin. Genom intervjuer med ungdomar och personal kommer antagandena sedan att testas och revideras för att beskriva hur verksamheten fungerar i praktiken – och för att klargöra vad som ­tycks vara särskilt viktigt för att arbetet ska vara fortsatt framgångsrikt. Hon poängterar betydelsen av att som forskare vara följsam och att bygga relationer med de deltagande ungdomarna.

– Det vore fint om även forskningen kunde bli ett medel för att stötta ungdomarna och inte enbart ett mål i sig, att forskningsprocessen kan ha ett värde för deltagarna bortom de slutliga fynden, säger Frida Jonsson.

Rätt stöd gagnar både individ och samhälle

Hela projektet karaktäriseras av gemensamt intresse och ömsesidig nytta, där målet är att sprida kunskap som kan förbättra situationen för unga som står långt ifrån arbetsmarknad och utbildningssystem. Kunskap som både Katarina och Frida anser vara viktig också för beslutsfattare. Inte minst i pandemitider. Utan relevant forskning att utgå ifrån kan det vara svårt att prioritera rätt sorts stöd och risken finns att en redan utsatt grupp försummas.

– Vi vet inte hur covid-19 kommer att påverka kommunernas arbete vad gäller möjligheter, prioriteringar och nedskärningar. Men vad vi vet är att hemmasittande unga riskerar att hamna väldigt långt från samhället om vi inte hittar sätt att stötta dem, säger Katarina Hansson.
 
Genom att tidigt investera i rätt sorts åtgärder tror Frida Jonsson och Katarina Hansson att stora besparingar kan göras, såväl i form av minskat personligt lidande som för samhället i stort. 

– Tillsammans hoppas vi kunna presentera en användbar verktygslåda och en plattform för kunskapsutbyte kring vad som fungerar, för vem och varför. Allt för att hjälpa landets stödinsatser att forma sitt fortsatta arbete på bästa sätt och ge ungdomar i hela Sverige bättre förutsättningar till ett gott liv.