Forskare – och själv studieobjekt

Kan du beskriva ditt postdoc-projekt?
– Det handlar om två unga män som dog alldeles för tidigt av anledningar kopplade till missbruk och psykisk ohälsa. Båda var barndomsvänner till mig och dog med bara ett drygt års mellanrum. Projektet tog deras död som utgångspunkt och rörde sig sedan både bakåt och framåt därifrån. Bakåt för att försöka förstå vad det var som hände dem. Jag har intervjuat närstående för att teckna en bild av männens liv. Framåt för att också belysa hur den här typen av dödsfall påverkar sammanhanget runt personerna. I min bok Sörjbara liv (Universus Academic Press, 2021) har jag tematiserat berättelsen i olika kapitel, som handlar om vänskap, anhörigskap, sorg, missbruk och psykisk ohälsa. 
 
Du använder en s.k. autoetnografisk ansats. Vad innebär det?
– Autoetnografi handlar om att göra sig själv och sina egna erfarenheter till empiriskt material. Det innebär att forskaren själv studeras och alltså samtidigt fungerar som forskare och forskningsperson i undersökningen. Eftersom studieobjektet var två vänner till mig, ville jag pröva autoetnografi som en ingång. I och med att forskare är vana vid att distansera sig från sitt forskningsmaterial, är det på många sätt en utmanande metod. Den kräver en viss kreativitet både i bearbetning av materialet och i framställningen av det. I projektet har jag till exempel medvetet skrivit på flera olika sätt: essä, poesi och olika former av prosa, för att pröva mig fram. 
 
Du har tagit initiativ till ett nordiskt nätverk av forskare. Vilket utbyte har ni?
– Ja, egentligen är det två olika nätverk, men de har en viss överlappning. Det ena samlar forskare som är intresserade av kreativa forskningsmetoder och kreativt vetenskapligt skrivande. Det började som ett samtal mellan mig och min kollega Jenny Ingridsdotter om villkoren för vetenskapligt kunskapssökande och skrivande och utvecklades till en maillista med ett 50-tal forskare från hela Norden. Inom nätverket har vi organiserat workshops och konferenspaneler. Det andra nätverket samlar forskare som är intresserade av autoetnografi. Det drog jag igång tillsammans med kollegorna Evelina Liliequist och Christine Bylund. Vi har under pandemin organiserat en digital seminarieserie, en konferenspanel om autoetnografi och varit gästredaktörer för ett temanummer av tidskriften Kulturella Perspektiv.
 
Vad tar du främst med dig från tiden vid Umeå universitet?
– Tiden vid Umeå universitet blev lite speciell eftersom det var pandemi och distansarbete under större delen av min anställningsperiod. Men jag tar med mig alla kloka kollegor som jag har samlat på mig. Jag är säker på att de kommer fortsätta vara en del av mitt forskarliv och i vissa fall även i mitt privata liv. 
 
Vad väntar närmast för dig i ditt arbete?
– Nu närmast kommer jag framförallt att ägna mig åt undervisning. Jag kommer från slutet av september att vara anställd som lektor i etnologi vid Södertörns högskola. Där ska jag undervisa främst på grundutbildningen i etnologi, men även på lärarutbildningen. Men jag har också många nya forskningsidéer. Bland annat ska jag fortsätta på det autoetnografiska spåret och skriva en akademisk kollektivroman om forskande kvinnors erfarenheter av stress och utmattning. Exakt vad det kommer att bli får vi se!
 
Snabba fakta
Namn: Kim Silow Kallenberg
Bor: I Björnlunda i Södermanland
Jobbar som: Postdoktor september ut, därefter som lektor i etnologi vid Södertörns högskola
Gillar: Katter
Lästips/Boktips: Samtycket, av Vanessa Springora
Tittar på: Deg, på SVT
Lyssnar på: Ledsna popflickor och hiphop