I början av 2000-talet

Någon gång i början av 2000-talet ansåg Sociologiska institutionen att man behövde en slogan, något att trycka på de tygkassar man delade ut till studenter och besökare. Tävling utlystes bland institutionens medarbetare om vem som kunde formulera den bästa. Det förslag som vann — Sociologi–ett sätt att tänka — var inte alls dumt. Men jag tyckte naturligtvis att mitt eget förslag — Sociologi–när du tröttnat på lögnerna — var betydligt bättre. Jag gick hemma och muttrade över den uteblivna vinsten. För att få stopp på gnället bestämde sig min familj för att beställa en t-shirt och en hoodie åt mig, där min slogan kunde läsas på rygg eller bröstkorg.

T-shirten har jag slitit ut men hoodien har jag fortfarande kvar. Och lögnerna finns också kvar, ja det känns som om de bara blivit fler och farligare med åren. ”Man kan lura en del av folket hela tiden och hela folket en del av tiden. Men man kan inte lura hela folket hela tiden.” Så brukade det förtröstansfullt heta, tills en cyniker omformulerade det hela som ”Man kan lura en del av folket hela tiden och hela folket en del av tiden. Och när man tänker på saken så ger det rätt goda chanser”. Det är med detta vi nu lever.

Genombrott för sociologin i Umeå

Det nya millenniets inledning var på många vis en skördetid för Sociologiska institutionen. Utbildningsvolymen växte snabbt och de allra flesta som disputerade kunde snabbt erbjudas lektorat – en situation som dagens nydisputerade bara kan drömma om. Stora forskningsprogram kring välfärdsstaten, arbetsmarknaden och arbetslivet, fördelningsfrågorna, familjens struktur och förändringar, sjösattes eller förstärktes. Uppmärksammade publikationer författades och det blev uppenbart att Sociologiska institutionen nu blivit fakultetens mest framstående forskningsmiljö. Ja faktiskt en av Umeå universitets allra starkaste.

Ett nätverk av forskare

Jag tror att det var flera faktorer som gjorde institutionen till en så stark forskningsmiljö. En var att vi inte var så beroende av någon enstaka superstjärna för att dra in pengar och producera värdefull forskning. På många andra håll hade forskningen en närmast pyramidal struktur, där det var några få personer i toppen som producerade alla viktiga resultat och fick all forskningsfinansiering, medan de andra understödde nedifrån eller (i bästa fall) följde i deras fotspår. Så såg det inte ut på Sociologiska institutionen. Vi var mer som ett sammanlänkat nätverk av forskningsentreprenörer, som var och en var ihärdigt sysselsatt med att söka pengar och bedriva forskning. Om någon av forskarna flyttade var det ingen katastrof, inte heller om det för en tid gick tungt för någon av forskarkonstellationerna. Då kunde någon annan gruppering dra lasset för en tid.

Med blicken fäst bortom Stockholm

Vi lyckades också med att hålla vår avundsjuka stången. Naturligtvis konkurrerade vi med varandra och naturligtvis fanns det anställda som inte tyckte om varandra. Men vi lyckades inse att den viktigaste konkurrensen inte var med korridorgrannen utan med forskningens världsmarknad. Och om det under en tid gick särskilt bra för någon förstod vi att det inte betydde att vi andra berövats något. Tvärtom så fanns ju en möjlighet att dra nytta av varandras framgångar, och liksom växeldra i att bygga en stark forskningsmiljö.

Inte heller var vi fixerade med vad de höll på med i Stockholm. Umeå universitet drogs länge med någon sorts lillebrorskomplex i relation till hufvudstaden med omnejd. Det var ett fasligt gnäll om hur åsidosatta de norra delarna av landet blev, när forskning skulle finansieras och satsningar lokaliseras. Ibland antog gnället rent konspirationsaktiga övertoner: dessa mälardalingar med sina nätverk och kotterier, se hur de stänger oss ute och gynnar sina egna! Men sociologerna brydde sig inte så mycket om det där. Vi fäste blicken bortom Stockholm, på världens horisont. Det var dit vi skulle och i många fall lyckades vi också. När de på Institutet för social forskning på Stockholms universitet (SOFI) skämtsamt försökte döpa oss till ”SOFI norra” kontrade jag raskt med att vi för vår del såg på SOFI som ”Södra paviljongen”. Regering och riksdag må ligga i Stockholm, men forskningens centrum, det är här – eller var som helst där någon gör något intressant.

Grattis på 60-årsdagen, Sociologiska institutionen!

Ett arbete som aldrig tar slut

Om vi nu lever i lögnens tid så betyder det att vi som tröttnat på lögnerna har mycket att göra. Sociologiska institutionen i Umeå har under åren gjort sitt till för att inte lögnen ska få överhanden. Genom att oförtröttligt försöka ta reda på hur saker och ting är, inte bara vad de synes vara. Några ståtliga teoribyggen har kanske inte leverats, däremot en mängd kunskaper om hur de samhällen vi kallar våra är uppbyggda och fungerar. Gott så och en uppgift som aldrig tar slut. Grattis på 60-årsdagen, Sociologiska institutionen!