"Jag känner mig ganska nöjd med vad jag lämnar ifrån mig"

2016 blev Christina Ljungberg ny prefekt för Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap. Ett uppdrag som från början inte alls var en självklarhet att hoppa på, trots att dåvarande prefekt peppade henne. Vad var det då som gjorde att hon ändå gjorde det?

- Det var nog nyfikenhet antar jag, och en kul utvecklingsmöjlighet, säger Christina som sedan 2008 arbetat som lektor i handkirurgi.

Som lektor undervisar Christina läkarstudenterna på termin 8 där handkirurgi är ett block. Hon var också kurssamordnare ett tag, och sedan 2009 har hon också varit involverad i Programrådet för Läkarprogrammet.

- Där var jag ordförande i knappt tre år, berättar Christina.

Många uppdrag har det blivit under de senaste åren. Uppdrag som fått hennes egen forskning att stå lite tillbaka.

- Jag disputerade för 22 år sedan, och höll på med det en bit in på min tjänst, men sen blev det svårt att hålla det i gång eftersom jag disputerade inom experimentell forskning, så det blev lite svårt att kombinera, förklarar Christina.

Christina Ljungberg, universitetslektor och överläkare på en föreläsning

BildChristina Ljungberg

Att det blev svårt att hinna med förstår man, för förutom de akademiska uppdragen var hon även under en period medicinsk ledningsansvarig på kliniken.

- Ja, jag tar uppenbarligen lite många saker på mig, skrattar Christina.

Nu när uppdraget som prefekt är avslutat så kommer hon inte att ligga på latsidan direkt. Framöver kommer hon fokusera på att utveckla kursinslaget om handkirurgi och jobba mer med pedagogiskt utvecklingsarbete. Men även att ta upp forskningen igen som legat i träda under ett par år.

- Men jag kommer ju ha kvar uppdragen inom programmet som jag haft parallellt med det här (prefektuppdraget, reds.anm), berättar Christina.  

Förutom planerna för egen del, så fortsätter Christina som samordnare för de fyra studieorterna och ordförande i studiesociala utskottet, samt ledamot i nämnden för AT- provet, en nationell nämnd med ansvar för att göra frågor till AT-provet. Så fullt upp har det definitivt varit.

- Men det är mest nu på slutet som det har varit svårt att rymma allt i kalendern, säger Christina.

Tillbakablick på åren som gått

Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit under dina sju år som prefekt?

- Jag skulle säga att institutionen som den ser ut idag är jag stolt över. Den är inte jätteskillnad från när jag klev på, men vi har t ex fått till den här administrativa noden som fungerar fantastiskt bra, säger Christina.

Ett av Christinas utvecklingsarbeten under sin prefekttid var bland annat att samla institutionens administrativa funktioner och låta de sitta tillsammans. Något som varit uppskattat hos alla.

- Medarbetare är väldigt nöjda med den funktionen, förklarar Christina.  

Förutom den administrativa noden har Christina också jobbat för gemensamma arbetsplatsträffar, något som stärkt institutionens vi-känsla.

- Jag känner mig ganska nöjd med vad jag lämnar ifrån mig, säger Christina.

Vad tar du med dig efter alla de här åren?

- En jäkla massa erfarenhet, både god och mindre god. Men över lag tycker jag det varit goda erfarenheter. En del saker har varit svåra, som att jag var tvungen att lägga ner Idrottsmedicinska labbet. Det gick helt enkelt inte ihop, och nedläggningen gjorde ont eftersom det var lite av ett “flaggskepp” för Umeå, förklarar Christina.

Eftersom hon blir kvar i organisationen, tar hon också med sig alla goda kontakter hon fått genom åren. Erfarenheten och förståelsen för Universitetet i stort och hur den komplexa organisationen fungerar är också något som Christina menar varit nyttig. Det kan vara svårt att se utanför sin egen ”damm”, och förstå hur allt hänger ihop.

- Det kanske också var det som lockade mig att vara med på en central nivå, för att få ett bättre grepp och inte bara känna sig som i en liten bubbla någonstans, säger Christina.

Vikten av samverkan och förståelse av hur organisationen ska fungera även med andra är något Christina också arbetat med genom åren.

- Jag önskar att jag hade börjat jobba med att få mer kontakt med regionen tidigare, för det tror jag hade varit bra med tanke på hur det ser ut inom sjukvården just nu, säger Christina.

Hon har under sin prefekttid arbetat för att få till regelbundna möten mellan regionen och universitetet där ämnesföreträdare och verksamhetscheferna träffats för att diskutera samarbete, både kring forskning och utbildning. En god dialog menar Christina är viktigt för alla parter, att kunna samarbeta för både studenterna och patienternas bästa, eftersom forskningen vi bedriver idag kommer gynna framtidens patienter.

Drömmen som ändrade riktning

Tanken på att bli läkare hade dock en helt annan inriktning från början.

- Jag ville ju egentligen bli veterinär, skrattar Christina.

Men en pälsdjursallergi satte stopp för de planerna, och i stället var det intresset för biologi och kemi som styrde valet till just läkarutbildningen.

- Jag trodde nog länge att jag skulle ägna mig åt någon slags grundforskning. Men sen kom kirurgterminen och då insåg jag att jag kanske ville jobba som läkare iallafall. För jag var inte alls säker på det från början. Det tog rätt lång tid innan jag hade bestämt mig, säger Christina.

Utbildningen gjorde Christina i Uppsala. Att det blev just handkirurgi var tack vare anatomikursen som på den tiden hölls under termin 2. En av amanuenserna hade gjort preparationer och spelat in små filmer om hur handens motorik fungerade.

- Jag blev så fascinerad av det och tänkte att `tänk om man bara kunde hålla på med händer`, berättar Christina.

Bok om handkirurgi

BildHeléne Andersson

Hon hade då ingen aning om att det fanns just en sådan specialitet, men där och då väcktes intresset kring handkirurgi som idag är Christinas specialitet. Det dröjde ännu en termin innan hon hittade en bok på bokhandeln om Handkirurgi. En bok som fortfarande står i bokhyllan på kontoret på Hand och plastikavdelningen. Boken är välläst och fylld med kommentarer.

- Jag köpte den och började titta i den och insåg att man kunde hålla på med mikrokirurgi och sy ihop små kärl, det verkade ju skitspännande.

Men att komma in inom handkirurgin är svårt. Därför hade hon flera olika ingångar ifall det inte skulle bli så.

Två sekunders betänketid

- Jag insåg när jag tog examen att det inte skulle bli jättelätt att få in en ”hand” inom handkirurgin, eftersom man ofta tar in de som har kirurgisk erfarenhet, antingen att man är ortoped eller att man är kirurg i botten, berättar Christina.

Det fanns en tanke både på ortopedi, och infektionsläkare. Infektionsläkare lockade för att det är klurigt och man kan göra saker som får snabb effekt.

- Infektion känns som den kirurgiska medicinen, förklarar Christina.

Trots att hon enligt egen utsago aldrig skulle flytta norrut igen, så lockade handkirurgin mer. Att hon hamnade just i Umeå handlar om tur enligt henne själv. Hon hade börjat forska med en kollega i Uppsala som hade Mikael Wiberg (numera senior professor) som handledare. Hon sökte en ST i Umeå under sin tid som AT, men fick det inte. Han som fick det hoppade dock av efter en tid, varpå Mikael Wiberg ringde upp.

- Hur intresserad av handkirurgi är du egentligen frågade han när han ringde upp, berättar Christina.

Två sekunders betänketid var allt som krävdes innan hon tackade ja till erbjudandet och flyttlasset gick till Umeå. Och på den vägen är det.

Vad driver dig i arbetet?

- Lära mig nya saker tror jag, svarar Christina snabbt men lyfter att hon också gillar problemlösningen som kommer med mer akuta saker.

Framtidsplanerna

Vad väntar härnäst?

- Lite tid för konsolidering, skrattar Christina och fortsätter; Jag ska faktiskt träffa dekan snart och diskutera min repatriering som det heter när man ska återgå till sin normala verksamhet.

Det som lockar just nu är att åka på ett pedagogiskt sabbatical besök i ett par veckor, för att få inspiration, något Christina tror skulle vara kul. Men det finns också planer att ta upp forskningen igen.

- Jag har funderingar på att göra en uppföljning på en forskningsstudie som vi gjorde för nästan 20 år sedan. Det skulle vara kul att följa upp de patienterna och kolla hur det gått, berättar Christina.

Till hösten blir det också ett helt nytt schema för termin 8 på läkarprogrammet, något som kommer innebära en del jobb under våren för att få ordning på.

Men närmast väntar en semester i mars för att resa med familjen till Australien. En välförtjänt vila efter lång och trogen tjänst!