Kronotorparbarnet som blev pionjär inom omvårdnadsforskning

Astrid Norberg växte upp hos sina farföräldrar i den västerbottniska inlandsbyn Kåtaträsk, i ett hem utan lyse, rinnande vatten, avlopp och telefon. Hennes mamma gick bort när hon var tre veckor gammal och hennes pappa fick lov att rycka ut i militärtjänst då Andra världskriget precis brutit ut. 

Den tidvis tuffa uppväxten var ändå mycket bra. Men varken Astrid Norberg eller någon annan kunde då föreställa sig att hon en dag skulle bli pionjär inom svensk omvårdnadsforskning, landets första professor inom ämnet, starta upp Institutionen för omvårdnadsforskning vid Umeå universitet, handleda ett 40-tal doktorander och ta emot kunglig medalj för sina insatser. 

– Det fanns absolut inget stöd för akademisk utbildning i familjen, det var inget som de tyckte var viktigt. Det var till exempel ingen som tyckte att det var speciellt när jag blev professor. Men jag tror att om jag hade blivit ambassadör hade de inte reagerat på det heller, säger hon och skrattar till.

Som ung ville Astrid Norberg se världen. Då hon återförenats med sin far och flyttat till hans frikyrkliga hem låg det nära till hands att satsa på en framtid som missionär. Hon började därför på en bibelskola – men det var inget för henne, skulle det visa sig. 

– Jag var alldeles för uppkäftig, så jag passade inte alls, säger hon.

En av hennes gamla lärare i realskolan i Malå hade sett att det fanns potential hos Astrid och uppmuntrade henne att läsa vidare, gå gymnasiet i Skellefteå som vännerna. 

Det är ofta så att vissa lärare betyder väldigt mycket för barn.

Astrid, som hade arbetat några år efter realexamen, tyckte att hon blivit för gammal för gymnasiet. I Lund fanns ett kortare tvåårigt gymnasium och hennes gamla lärare hjälpte henne att få bostad. 

– Han stöttade mig så att jag kunde fortsätta att läsa, han betydde otroligt mycket för att jag skulle våga åka till Lund. Det är ofta så att vissa lärare betyder väldigt mycket för barn, säger Astrid Norberg. 

Umeå universitet ringde efter henne

I Lund blev hon kvar. Där tog hon en sjuksköterskeexamen, vikarierade som vårdlärare, disputerade i pedagogik och träffade sin make som var läkare och forskare och sedan även hennes kollega. 

– Jag blev indragen i forskningen genom min make. Som vårdlärare och sjuksköterska hade jag mycket kontakt med omvårdnadsforskare i USA och Storbritannien samt sjuksköterskor i Sverige och Finland som börjat forska på omvårdnad. Jag läste en hel del och förstod att det fanns mycket att göra, och att man borde kunna förbättra mycket i Sverige också.

Året var 1980 och omvårdnad som forskningsfält fanns inte etablerat i Sverige då, men intresset hade väckts vid en del högskolor. Så när Umeå universitet ringde och erbjöd Astrid Norberg en tjänst motsvarande professur inom just omvårdnadsforskning, samt till att vara en nyckelperson för att starta upp fältet i Umeå, var hon inte sen att tacka ja. Även hennes västerbottensbördige make var intresserad av att flytta tillbaka till norr. 

Det var en hel del motstånd när jag kom till Umeå.

Och det skulle visa sig att det uppkäftiga draget med skinn på näsan kunde komma väl till pass i Umeå.

– Det var en hel del motstånd när jag kom till Umeå. Motstånd från yngre läkare, en del professorer och sjuksköterskor med något lägre position, som tyckte att omvårdnad väl aldrig kunde bli något forskarämne, säger Astrid Norberg.

De menade att medicinsk forskning skulle ha med mediciner att göra, medan omvårdnadsforskning handlar om att systematiskt undersöka frågor som rör vård och omsorg, med särskilt fokus på patientens upplevelser, behov och hälsa, samt sjuksköterskans roll och arbetsmetoder.

Astrid Norberg beskriver härskartekniker från kollegor som aldrig lärde sig hennes namn och öppet uttryckte att hon inte borde få några medel, och studenter som uttryckte misstro mot henne när hon besökte dem.

– En del var väldigt elaka. Ibland var det rent av obehagligt att gå till Vårdhögskolan.

Men mitt i allt motstånd mötte hon också mycket stöd, och just det stödet är den starkaste känslan hon bär med sig från Umeå universitet. 

– Jag hade så många som stöttade mig. Det fanns bland annat en fantastisk ledare på Medicinska fakulteten, dekan Sven Dahlgren, som stöttade mig väldigt mycket. Han hade varit kirurg och lärt sig att vården inte bara består av medicin utan att omvårdnad är en viktig bit av vården, och det förstod ju även väldigt många andra, säger Astrid Norberg, som har en lång lista med namn på personer som gett henne stöd – allt från politiker till högt uppsatta personer inom sjukvården, många kollegor, studenter och lärare – som så småningom blev hennes doktorander. 

Under hennes karriär har hon varit huvud- eller bihandledare åt ett 40-tal doktorander och bidragit till att ett 20-tal fått professorstjänst inom omvårdnad. 

Jag tyckte mycket om att undervisa och handleda doktoranderna.

Glädjen över att handleda andra – att likt hennes egen lärare från realskolan få vara betydelsefull för någon – är också en av de starkaste känslorna hon bär med sig från sin tid på Umeå universitet. 

– Jag tyckte mycket om att undervisa och handleda doktoranderna. Jag tyckte ämnet var så viktigt, så då kändes det viktigt att de som jag tycker är duktiga kan få jobb så att de kan gå vidare inom ämnet. Det är flera av mina före detta doktorander som har gjort stora insatser inom omvårdnadsforskning. Det är så roligt att det gick så bra för dem.

Landets första professor inom omvårdnad

Hon själv blev landets första professor inom omvårdnad 1987. Hennes egen forskning har haft stort fokus på etik och varit särskilt betydelsefull för utvecklingen mot personcentrerad vård och patienters delaktighet. Hon har gjort avtryck inom ämnen som tröst, samvetsstress hos personal som upplever att de varken hinner, kan eller får göra det som är bäst för patienterna och – inte minst – vård av personer med demenssjukdom. 

– Den forskning som blivit mest citerad är att vi kom på att man faktiskt kan kommunicera med personer med demenssjukdom.

Hon berättar att man trodde att personer med demens bara var helt borta. Patienterna låg i stora opersonliga rum, en del hade inte ens ett nattduksbord utan de låg bara i sina sängar och fick mat genom slangar.

– Det var så opersonligt som det kunde bli. Men så upptäckte vi att det ju faktiskt går att kommunicera med dem mycket mer än vi hade trott. Nu är det självklart att man behandlar de patienterna på ett annat sätt, nu har man ett eget rum dit det kommer personal och pratar med en, man får höra på musik, får gå ut och gå. Det är ju en fantastisk skillnad. Det är ju roligt att känna att man har medverkat till det, säger Astrid Norberg.  

Hennes framgång som forskare har tagits till uttryck på flera olika sätt. Bland annat har Stanford University i USA rankat henne till plats 78 av världens mest betydelsefulla omvårdnadsforskare, och bland alla medicinska forskare i världen ligger hon än i dag på plats 15 451 och i Sverige på plats 278, enligt plattformen Research.com.  

Hon har tagit emot H.M. Konungens medalj – Serafimermedaljen – samt Umeå universitets förtjänstmedalj för sina insatser, hon är hedersdoktor vid Göteborgs universitet och har faktiskt en egen sida om sig i Nationalencyklopedin. För att nämna några saker som också ger en vink om betydelsen av hennes forskargärning. 

Aktiv forskare ännu

I dag är Astrid Norberg 86 år gammal. Sedan pensionen är hon bosatt i Stockholm, men är fortfarande professor emerita i omvårdnad vid Umeå universitet. Men hon har inte lagt professorshatten på hyllan än utan är fortfarande aktiv inom forskning nästan dagligen. Tillsammans med en professorskollega forskar hon om dåligt samvete inom vården i Iran och bland iranska invandrare i Sverige, och de driver även ett projekt som handlar om tröst. 

– Nu har jag börjat intressera mig för den svåra trösten, för att hantera väldigt svåra saker. Tröst är ju väldigt viktigt, säger Astrid Norberg.

Du har inga planer på att sluta forska och pensionera dig på riktigt?

– Så småningom drabbas jag kanske av demenssjukdom så då klarar jag inte av att forska, säger hon. 

Vi ska planera en forskarutbildningskurs som ska starta 2026. Så jag hoppas att jag har vaknat varenda morgon fram tills dess.

Men det måste dröja, för hon har planer som räcker ännu en tid framåt. 

– Jag får snart besök av en filosofiprofessor från Tyskland, som ska träffa mig och min kollega från Iran. Vi ska planera en forskarutbildningskurs som ska starta 2026. Så jag hoppas att jag har vaknat varenda morgon fram tills dess, säger Astrid Norberg, med ett leende.