Sociologiämnets framväxt i Umeå

Till Umeå rekryterades Georg Karlsson från Uppsala universitet som den första professorn. Med sig tog han fyra unga doktorander – ingen av dem äldre än 25 år. Tillsammans lade de grunden för det som skulle bli en snabbt växande och livaktig verksamhet.

Källarlokaler och pionjäranda

Den första tiden var långt ifrån glamorös. Sociologin höll till i en källarlokal i Kemihuset, i väntan på att Södra Paviljongerna skulle bli färdiga.

Ämnet var ännu inte en egen institution, utan organiserades som Enheten för sociologi tillsammans med andra beteendevetenskapliga ämnen. Trots de enkla förutsättningarna präglades verksamheten av en stark pionjäranda och ett tydligt fokus på att bygga upp något nytt.

Snabb expansion och regional prägel

Verksamheten växte snabbt. Nya administratörer och doktorander rekryterades, framför allt från Västerbotten och Norrbotten, vilket gav sociologin i Umeå en tydlig regional förankring.

Under 1970-talet startades ett omfattande forskningsprogram med fokus på strukturomvandling, urbanisering och dess effekter på lokalsamhällen i norra Sverige. Projektet ”Samhällsplanering och lokalsamhälle” blev centralt och bidrog till att sätta Umeå på den sociologiska kartan.

Studentstorm och kreativa lösningar

Intresset för ämnet Sociologi växte explosionsartat. I början av 1970-talet läste upp till 450 studenter A-kursen – långt fler än vad lokalerna var dimensionerade för.

Det räckte det att “knacka på” och muntligt anmäla sitt intresse för att bli antagen till en kurs i sociologi

Eftersom något formellt antagningssystem ännu inte fanns, räckte det att “knacka på” och anmäla sitt intresse. Föreläsningar fick därför ofta hållas i större lokaler utanför universitetet, som Folkets Hus.

Undervisningen präglades av improvisation. Många föreläsare var själva nya i ämnet och hade bara studerat sociologi någon termin tidigare. Samtidigt bidrog detta till en dynamisk och experimentell miljö där gränserna mellan student och lärare ibland suddades ut.