Året 1968 har i det allmänna medvetandet fått symbolisera en radikal politisk och social rörelse, som även kallas ungdomsupproret. I Sverige är året förknippat med kårhusockupationen i Stockholm och gruvstrejken i Malmfälten. Men 1968 var ett fenomen som egentligen sträckte sig över flera decennier, från 1950-talet, med kallt krig och avkolonisering av tredje världen, fram till 1980-talet då radikaliseringen avlöses av en nyliberal politisk era. Kvinnorörelsen som växte fram under 1960-talet var en del av 1968.
Förutsättningarna för protestvågen måste sökas i de sociala förändringar som västvärlden genomgick efter andra världskriget. Ett mer komplext samhälle växte fram som bland annat var beroende av fler högutbildade människor. Därför inrättades många nya universitet, som det i Umeå. I Sverige genomfördes också reformer som skulle demokratisera utbildningsväsendet och skapa jämlika förutsättningar för alla. Klass och kön skulle inte längre påverka ungas möjligheter att studera. 1965 infördes ett nytt studiemedelssystem som innebar att unga människor inte längre var beroende av föräldrar eller släktingar för att kunna studera på högskola. Därmed öppnades helt nya förutsättningar för barn från arbetarklassen men också för kvinnor. Antalet utbildningsplatser ökade dessutom på kort tid och många unga människor med en annan social bakgrund än tidigare studentkullars började studera vid universiteten. Plötsligt fanns det också många kvinnor bland studenterna.
Samtidigt som universiteten öppnades för kvinnorna pågick en diskussion om kvinnans roll i samhället i Sverige. Sedan slutet på 1800-talet, då industrialiseringen av Sverige omvandlade samhället, hade en tydlig arbetsfördelning etablerats mellan män och kvinnor i samhället. Från 1920-talet fram till 1960-talet rådde konsensus om att männen skulle arbeta utanför hemmet och försörja sin familj genom lönearbete. Kvinnans uppgift var i första hand att gifta sig, föda barn, ta hand om hemmet och maken. Därför ansågs det att det inte var någon idé för kvinnor att skaffa sig en längre, kostsam utbildning. I Sverige brukar denna tid betecknas som hemmafruepoken. År 1961 inleddes en könsrollsdebatt med liberalen Eva Mobergs stridsskrift Kvinnans villkorliga frigivning där hon ifrågasatte den traditionella kvinnorollen. Under hela 1960-talet diskuterades kvinnans ställning i samhället och det vi i dag kallar jämställdhetspolitik grundlades genom liberalers och socialdemokraters insatser i riksdagen. På mindre än ett decennium förändrades kvinnosynen. Samtidigt öppnades nya möjligheter för en hel generation kvinnor att leva ett liv som varit få kvinnor förunnat tidigare i historien. Men många praktiska hinder kvarstod som svårigheter att själv kontrollera om och när man ville skaffa barn, en moderskapsförsäkring som utgick ifrån mödrarnas och barnens behov, bristen på barnomsorg, samt ojämlika löner och arbetsvillkor. Som en reaktion organiserade sig kvinnorna i en ny radikal kvinnorörelse. Startskottet kom i maj 1968 då Grupp 8 bildades i Stockholm.
Även i Umeå kom kvinnorörelsen under 1970-talet att växa sig stark. I historieskrivningen om Umeå universitet osynliggörs att universitetet förlades till en stad som redan hade flera utbildningar som rekryterade framför allt kvinnliga studerande. Redan 1879 grundlades Umeå folkskolelärarinneseminarium, 1907 började man utbilda sjuksköterskor vid Umeå lasarett, 1947 slog Seminariet för huslig utbildning upp sina dörrar och 1961 inrättades ett Socialinstitut som utbildade socionomer. Merparten av dessa utbildningar blev en del av Umeå universitet 1977. Så även om kvinnorna till en början utgjorde en minoritet av studenterna vid universitetet, så fanns det i Umeå som studieort många unga kvinnor som planerade för sitt kommande yrkesliv och som såg de hinder som de var tvungna att hantera. En del sökte sig till kvinnorörelsen.
Till en början rörde kvinnornas politiska krav rätt till abort, avskaffande av gifta makars sambeskattning som missgynnade kvinnors lönearbete, utbyggnad av barntillsyn för arbetande mammor, alltså krav som i första hand gällde kvinnors möjligheter att planera för barnafödande och att arbeta utanför hemmet. Genom de radikala kvinnornas utomparlamentariska kamp påskyndades utvecklingen av den svenska jämställdhetspolitiken. På ett decennium hade sambeskattningen upphört, fria aborter införts, föräldraförsäkringen inrättats och daghemmens utbyggnad påbörjats.
Kännetecknet för den nya kvinnorörelsen var att den bestod av många olika slags grupper; Grupp 8 var bara en av dessa. Utvecklingen i Umeå är typisk. Här bildades den första radikala kvinnoorganisationen 1971 av en grupp gymnasister som tog sig namnet Kvinnofronten. Våren 1972 lämnade några kvinnor gruppen och bildade en lokal Grupp 8-förening. I Grupp 8 ägnade sig kvinnorna åt att studera och diskutera kvinnans villkor i samhället och hur kvinnors underordning skulle bekämpas. Kvinnorna ägnade sig också åt opinionsbildning genom att ordna offentliga möten, fira internationella kvinnodagen den 8 mars och sälja Grupp 8:s tidning Kvinnobulletinen.
En viktig kvinnopolitisk händelse i Umeå var ASAB-strejken vintern 1974-1975. ASAB var ett städföretag med verksamhet på många olika orter. I samband med att ett nytt avtal skulle tecknas gick städerskorna ut i vild strejk, bland annat i Umeå, för att få till stånd bättre löne- och arbetsvillkor. I Umeå höll strejkledningen till i Scharinska villan.
Nästa steg i utvecklingen togs 1978 då en ny grupp, som blev viktig för den fortsatta lokala kvinnokampen, bildades, nämligen föreningen Kvinnor och arbete i Västerbotten. Några kvinnor hade rest till Stockholm för att delta i en kvinnofestival hösten 1977. Kvinnorna påverkades starkt av det sätt som kvinnors identitet och kvinnors levda erfarenheter gestaltades under festivalen. Syftet med festivalen var att uppvärdera kvinnors status och ge en annan bild av kvinnor än det mansdominerade samhällets. När kvinnorna kom hem till Umeå ordnade de ett seminarium i Lövånger dit cirka 50 kvinnor bjöds in. Vid seminariet grundades så föreningen. Sommaren 1978 ordnade man två kvinnoläger på Norrbyskär söder om Umeå, och där bildades olika arbetsgrupper. En grupp ordnade i maj 1979 några uppmärksammade kvinnokulturdagar på Östra gymnasiet som besöktes av cirka 2 000 personer. Syftet var att lyfta fram de västerbottniska kvinnornas glömda historia och kvinnors arbetsinsatser i samhället. En lokal variant på Suzanne Ostens och Margareta Garpes pjäs Jösses flickor spelades. Föreningen startade också bokhandeln Maskrosen i ett litet, numera rivet trähus på Brogatan som drevs under åren 1979-1982. Bokhandeln var en mötesplats för kvinnor.
Kvinnorörelsen har alltid historiskt sett varit förknippad med fredsfrågan. Under det kalla kriget och den kärnvapenupprustning som då pågick aktiverade sig kvinnor i västvärlden för fred och nedrustning. Även i Umeå engagerade sig en grupp kvinnor inom Kvinnor och arbete i Västerbotten i fredsrörelsen och bildade Kvinnor för fred vid ett fredsseminarium vintern 1981 i Lövånger. Fredsaktivisterna reste till olika internationella protestaktioner och besökte även det feministiska fredslägret som byggdes upp vid den engelska militärbasen Greenham Common. Lägret var en symbol för kampen mot kärnvapnen.
Vid mitten av 1970-talet förändrades kvinnorörelsens inriktning. Delar av den svenska kvinnorörelsen påverkades av influenser från den amerikanska feminismen som satte kvinnors erfarenheter av fysiskt och psykiskt förtryck av män i centrum för den politiska kampen. Frågor om våldtäkt, våld mot kvinnor och barn samt incest började diskuteras och krav på kvinnohus ställdes. Samtidigt upptäckte de kvinnor som studerade vid universiteten att kvinnors liv och erfarenheter inte alls belystes i kurslitteratur eller i forskning vilket ledde till att grunden för dagens genusvetenskap lades. Tillsammans med kvinnliga författare och konstnärer utanför universiteten började unga kvinnor att utforska och kartlägga de kvinnliga erfarenheterna. Kvinnokampen inriktades alltmer mot krav på kroppslig integritet och kvinnors rätt att beskriva världen utifrån sitt perspektiv.
I Umeå startade Kvinnojouren sin verksamhet hösten 1979 och ett halvår senare, våren 1980, bildades Kvinnohusföreningen. Tillsammans arbetade dessa två grupper för att få till stånd ett kvinnohus i Umeå. Där skulle våldsutsatta kvinnor och deras barn få hjälp, och där skulle också kvinnoföreningar få lokaler och kunna bedriva sin verksamhet. Idag är det inte många som kommer ihåg att våld i nära relationer vid denna tid kallades "lägenhetsbråk" och att kvinnor i stor utsträckning saknades i de parlamentariska församlingarna och i det offentliga samtalet.
Kravet på ett kvinnohus sakande dock gehör hos de lokala politikerna och en aprilkväll 1983 inledde 19 kvinnor en ockupation av ett kommunägt rivningshus på Vasagatan 4. Syftet var att sätta kraft bakom kraven på politikerna. Ockupationen kom att vara i tre månader och samla över 100 kvinnor. Detta var en i ett nationellt perspektiv unik händelse eftersom det bara var kvinnor inblandade i aktionen. Men kvinnorna vann inte gehör hos politikerna. Kommunfullmäktige beslöt den 23 juni att huset skulle rivas och en månad senare, den 20 juli, kom ett femtiotal poliser för att avhysa de kvinnor som befann sig i huset och verkställa rivningen. Kvinnorna fortsatte sin kamp och vann så småningom gehör hos politikerna. Aktionen kom att påverka Umeå i riktning mot den stad den är idag i vilken jämställdhet, feminism och genusforskning har en framskjuten plats.
Samtidigt som kampen för ett kvinnohus pågick togs de första stegen vid universitetet i arbetet för att bygga upp kvinnoforskningen. Begreppet kvinnoforskning definierades då som "forskning av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor". Kvinnliga forskare skulle utforska kvinnors liv och erfarenheter utifrån ett kvinnoperspektiv, och forskningens resultat skulle användas politiskt för att förändra samhället för att förbättra kvinnors situation. 1976 gavs en första kurs för studenter vid universitet med namnet Könsroller, och två år senare startade ett vetenskapligt seminarium med inriktning på kvinnoforskning. 1980 bildades Föreningen Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning och en amanuens anställdes. Föreningen kom att spela en viktig roll för uppbyggnaden av genusforskningen vid universitetet. Föreningen samlade inte bara kvinnoforskare utan även kvinnliga forskare som arbetade inom alla forskningsområden. Föreningen arbetade även med att belysa kvinnornas situation vid universitetet. I juni 1982 ordnade kvinnoforskningsmiljön i Umeå den första stora forskningskonferensen i Norden med namnet Kvinnouniversitetet – Vetenskap, patriarkat, makt som samlade mer än 200 deltagare.
I forskningen om ungdomsupproret 1968 har effekterna av den politiska processen diskuterats. Forskarna är eniga om att just kvinnorörelsen är den delen av ungdomsupproret som verkligen påverkat och omvandlat samhället. Kvinnorörelsen lyckades påverka politikerna och byggde dessutom samhällsinstitutioner som övertagit och fört vidare den utomparlamentariska kampen, men i nya former. I Umeå invigdes 1986 ett kvinnohus i stadsdelen Haga som levt vidare och staden har fortfarande ett kvinnohus som hjälper våldsutsatta kvinnor och erbjuder dem skyddat boende. Personalen arbetar också med opinionsbildning. 1987 invigdes Kvinnovetenskapligt forum vid Umeå universitet (numera Umeå centrum för genusstudier), den enhet som utgjort navet i den framgångsrika genusforskningen vid Umeå universitet.
Kerstin Norlander
Fil.dr. i ekonomisk historia och pensionerad, före detta lektor i genusvetenskap vid Umeå centrum för genusstudier. Kerstin Norlander har arbetat med att utveckla grundutbildningen i genusvetenskap och undervisat på kurser i Makt och kön sedan senare delen av 1980-talet. Utgav 2017 en vetenskaplig utgåva av den dagbok som kvinnohusockupanterna skrev 1983 med titeln Kvinnohus nu! Umeå: h:ström, 2017.