Hoppa direkt till innehållet
printicon

Ur Boken 68:orna

När jag flyttade till Umeå för att plugga journalistik var han den självklare alfahannen i staden, tevestjärna, komiker, revymakare och ständig gäst i tidningar och lokalradio. Vid ett tillfälle gästade han journalistutbildningen och gjorde starkt intryck på oss studenter. Denne kände underhållare överraskade oss med att vara helt allvarlig under hela föreläsningen, inte ett enda skämt, bara massor av skarp samhällskritik. Han var dessutom noga med att påpeka vårt, journaliststudenternas, kommande ansvar. Efteråt, i fiket, konstaterade jag och kursarna att det här var första gången någon av oss på fullaste allvar kunnat tro på de rykten som gick. Att Staffan Ling var kommunist.

När jag nu träffar honom tjugofem år senare känner vi varandra rätt väl. Umeå är trots allt en liten stad, jag bodde där i arton år och jag och Staffan hann till och med jobba ihop. Jag har flyttat till Stockholm, han är på tjänsteresa och ger mig en timme på Sergel Plaza vid Sergels torg. För trots att jag känner till hans politiska åsikter har vi aldrig riktigt dryftat dem. Så nu gör vi det. Och börjar förstås från början.

"Jag kommer från ett lägre medelklasshem i Östersund, vi flyttade runt en del och hamnade till sist i Umeå. Politiska problem var ingenting vi diskuterade hemma och det hör nog ihop med att jag är född 1944. Efter andra världskriget var ju Sverige ett fantastiskt land att bo i, alla hade jobb, det byggdes hur mycket bostäder som helst, vi hade hembiträde trots att pappa var underofficer och mamma stenograf. Så någon politisk verklighet såg jag inte så mycket av.

Men i gymnasiet smög det sig på, och det var apartheidsystemet som var det första som satte sig i huvudet på mig, både det i Sydafrika och det i USA. Jag reagerade kraftigt, minns jag, tänkte att 'det där är inte rätt', så jag skrev en uppsats i ämnet. Det här var 1962 eller 1963, rubriken var 'När klockan ringer på morgonen ... ', det var ett sådant där fritt ämne som man fick fylla med vad man ville, och då skrev jag att ' ... då är det dags att vakna inför apartheidsystemet'. Och fick underkänt för att jag hade missuppfattat ämnet.

När jag senare tog studenten och vi skulle springa ut och ta emot blommor så skulle vi först ta våra lärare i hand. Men den lärare som hade underkänt min uppsats tog jag inte i hand utan sa bara: 'Om tre år är jag tillbaka och då ska jag visa dig hur man undervisar i svenska!'

Sedan gjorde jag lumpen på I20 och det var en bra övning i att vända sig mot auktoriteter, att ifrågasätta det systemet. Det var en jobbig period, jag hade blivit utsedd till kompaniassistent av mina kamrater, de hade stort förtroende för mig som talesman, jag läste på reglerna och var bra på att snacka redan då, och jag försökte ta reda på vad som skulle krävas för att fa göra avbrott. Jag skulle vara där i femton månader, det var ju outhärdligt länge, jag hade sökt tio månader, vilket var det kortaste möjliga, och jag fick femton."

"För att de tyckte att du var ett befälsämne då, eller?"

"Ja, hade man tagit studenten så var man ju det ... och sedan var jag väl korkad och gjorde mitt bästa på de där testerna. Men jag lyckades till sist få anstånd för studier efter halva tiden. Och tre år efter studenten var jag så tillbaka på min gamla gymnasieskola, jag hade fatt ett vikariat i svenska och engelska. Det var precis vid starten av höstterminen och den där läraren stod och skrev av schemat, så jag gick och ställde mig bredvid honom och började skriva av mitt schema. Han tittade förvånat på mig och sa: 'Är du här?' 'Ja, jag sa ju det', svarade jag. Det var jädrigt skönt."

Vi erövrade demokratin

Man ska nog akta sig för att dra för stora växlar men jag kan inte hjälpa att jag ser linjer i det här. Det ser åtminstone ut att vara en gemensam ådra hos de mest kända sextioåttorna, en sorts överkänslighet mot orättvisor och en vägran, ibland nästan en oförmåga, att rätta in sig i ledet. Jag vet inte om det är unikt för dem men nog kan jag se på min egen generation att vi var mer inriktade på att anpassa oss, att lära oss koderna i den bransch vi ville göra karriär i, vare sig det gällde en radiostation eller en bank. De vänstervridna fyrtiotalisterna verkar däremot bara ha dundrat in i samhället utan att be om ursäkt eller fråga först. Staffan Ling ger mig delvis rätt, men måste först förklara bakgrunden.

"Det du ser utanför fönstret där ", säger han och pekar på några plakat som står uppställda på gatan utanför hotellet, "det är ett resultat av det vi i vänstern gjorde på sextiotalet, att vi har fatt ett samhälle som tillåter mycket mer av utomparlamentariska former för att säga vad man tycker. Jag tycker att det är fantastiskt när dagisklasser demonstrerar utanför stadshuset mot för stora barngrupper, då har vi ändå erövrat demokratin på något sätt."

"Så det var inte lika okej att demonstrera på sextiotalet?"

"Nej nej, jag minns att polismästare Lewander lade fram ett förslag till kommunfullmäktige i Umeå om inhägnade grönytor där vi skulle fa demonstrera, så att vi inte störde." Här skrattar han, men blir snart allvarlig.

"Jag hörde själv en ledande folkpartist säga, högt så att vi demonstranter skulle höra när vi passerade honom, att 'de påminner om brunskjortor!' Sådant glömmer jag inte, men jag tror att det var själva utom parlamentarismen som var en provokation mot ordningen. På den tiden demonstrerades det ju bara på första maj och då var det bara sossar som gjorde det, men så plötsligt dök vi upp och demonstrerade titt som tätt.

Och i dag har det ju blivit underbart, nu är det Prideparader och annat, och veganer som drar genom städerna, det är ju kanon! Men i och med att det har blivit mycket större rörlighet så är det svårare att vara fyrkantig, och det i sin tur innebär att det inte längre går att vara vänster på det sätt vi var. Vi hade ju ingen som klarade av att ifrågasätta oss, det fanns inga genomtänkta alternativ till det vi gjorde, våra motståndare var bara de fyrkantiga och de konservativa och de var ju oftast bara dumma, dem vann vi alltid lätt över. Så för oss såg det verkligen ut som om det inte fanns några gränser för vart vi kunde gå. Men sedan tvingades även vi anpassa oss, för när vi hamnade ute på en arbetsmarknad upptäckte vi ju att här är det den gamla ordningen som gäller, en arbetsplats har sina regler och då är det bara att spela med. Jag tycker förresten att det är skoj när jag ser gamla trotskistkamrater på höga befattningar inom statsförvaltning och liknande, eftersom jag vet att de hela tiden har varit pålästa och självständigt tänkande människor."

"Jävla skilsmässounge"

"Men vad var det som var så speciellt med tiden ni föddes i?"

"Vi som är födda under andra världskriget eller strax därefter föddes in i en tid av möjligheter. Det byggdes överallt, min familj flyttade en hel del och vi bodde hela tiden på byggarbetsplatser vid skogskanten, jag trodde att det var så alla hade det. På den tiden var det bara sjuårig grundskola och de som gick sju år fick jobb de också. Jag var ganska vanlig tror jag, vi hade inte så mycket politisk kunskap någon av oss i min umgängeskrets, i Umeå fanns det bara medelklass, övre och lägre och vi levde nog rätt obekymrade om sakernas tillstånd."

"Men varför var det just du som skrev om apartheid i gymnasiet då?" "Jag hade nog lätt för att identifiera mig med orättvisor. Mina föräldrar skilde sig när jag var tolv, och sedan flyttade vi till Umeå, mamma och syrran och jag. Jag hamnade i en klass där vi var två som hade skilda föräldrar, de andra tillhörde den övre medelklassen, borgmästarens dotter och brandchefens dotter och landshövdingens dotter och så vidare, och jag och den där andra eleven, en tjej, fick ta emot 30 kronor per termin i något slags stöd, för att vi hade en mamma som ansågs ha svårt att finansiera familjen, och det stödet fick vi ta emot inför hela klassen! Så på något sätt har det gjort mig medveten om skillnader, att man var utpekad på något sätt. Jag minns en episod, jag var hemma hos en klasskamrat, vi var ihop rätt mycket, och så blev vi osams om något hockeyspel, han sa att du får inte röra det där och så sopade han till mig. Och då slog jag tillbaka så att han ramlade och slog sig och blödde näsblod, och då kom hans farsa och kastade mig utför trappen och sa att jag skulle vara jävligt tacksam att jag ens fick vara hemma hos dem, jävla skilsmässounge ungefär! Då var jag väl fjorton, femton och för mig blev det en väldigt bra start, för jag kände att det här kommer jag aldrig att acceptera. Och sedan gick det där igen i skolan, mot den där läraren, och på I20 där jag hela tiden utmanade de här auktoriteterna som krävde blind lydnad. Så jag tror att för mig spelade det där en stor roll."

"Men du är en officersson som opponerar dig mot auktoriteter?"

"Jo, men det där är inte så konstigt, min farfar var kyrkoherde men han dog tio år innan jag föddes, pappa hade fem syskon och farmor hade ingen utbildning så pappa var tvungen att ta värvning när han var sexton, han hade inget val. Han var väldigt lättsam, social och musikalisk och med en annan möjlighet i livet hade han blivit något helt annat. Men han blev militär och väldigt auktoritetsbunden, han hade en stark känsla för underhet och överhet och det där var jag oerhört obekväm med i tonåren för jag tyckte inte om att se det hos honom. Och han hade jättejobbigt med min vänsterinriktning på sextiotalet. Han gick i pension vid 60, det var 1971, och det var kalas vid mässen på F4 i Östersund och då ringde min farbror Sigge och var orolig: 'Du tänker väl inte hålla något tal?' 'Jo, det har jag tänkt göra och jag säger vad jag vill', svarade jag. Så jag höll ett fullständigt opolitiskt tal, vilket jag tyckte var jätteroligt, och det andra födelsedagsbarnet tyckte det var så bra att han kom och bad mig hålla ett tal till honom också", berättar han med illa dold stolthet.

"Det där har suttit kvar, ända sedan den där pappan slängde ut mig från trappen har jag känt att ingen har rätt att göra så här, och har man inte rätt att göra det mot mig har man inte rätt att göra det mot någon annan heller. Och när jag läste om Little Rock och de svarta i USA som inte fick sitta var de ville i bussen och sådant där, jag kunde känna det själv, att man var en skilsmässounge."

Heroes on trial

"Vad såg du av klasskillnad i Sverige då?"

"Ja, jag vet inte om jag kände någon som inte gick realskolan, men jag visste väl att vissa började jobba tidigt och så där, men det var inga man lekte med, och visst var det ett tydligt klassamhälle, men man bodde väl inte på samma ställen helt enkelt. Min mamma tog studenten på trettiotalet och det var inte många kvinnor som gjorde det, och min morfar var en självlärd man som hade elva syskon, växte upp på ett skogshemman i Jämtland, gick tre år i skolan och började sedan jobba i skogen, och för pengarna läste han på korrespondens och blev ingenjör och disponent och sedan ordförande i Hypoteksföreningen. Så för mig är han den manliga förebilden, you can do it, på något sätt. Han hade nog med mammas studier att göra, såg till att hon fick ta studenten, och han blev väldigt besviken för han hade hoppats att hon skulle hamna i bankväsendet. Men hon blev en jävligt duktig stenograf i stället, jobbade vid hovrätten i Stockholm i två år, när jag var tio till tolv."

"Men sedan blev det Umeå alltså, och det nystartade universitetet, och vänstervindar?"

"Ja, men först var det idrott och teater som var min värld, jag spelade fotboll och handboll i Umeå IK. Jag hade spelat i skolteatern och var med och startade studentteatern i Umeå, hösten 1964. Jag läste då engelska, litteraturhistoria och nordiska språk. Då kom en tjej, jag tror hon var dotter till brandchefen i Vännäs, och gav mig en pamflett som handlade om imperialismen i Afrika bland annat. Det var den första tydliga politiska pamfletten jag såg, en jävla bra bild där en girig hand klämde åt människor. Och det där blev som en ögonöppnare för att det fanns orättvisor i världen som man måste titta närmare på. Och det var ju jädrigt jobbigt att börja ifrågasätta USA för det var ju hjältarna från andra världskriget, jag var oerhört uppfödd på amerikansk kultur och film, James Dean, och det skulle vara kakibrallor med svarta skor och man skulle se lite vit strumpa och T-shirt under skjortan.

Det gick till och med så långt att jag gick och såg Pat Boone-filmer, som var hemska", lägger han till och skrattar.

"Men hon fick mig i alla fall att börja läsa på. Pockettidningen R hade börjat komma ut också, med teman på sociala ämnen, och på universitetet upptäckte jag att allt fler började intressera sig för klassamhälle och imperialism och de krig som pågick, men fortfarande var jag rätt så ofärdig. Men så på hösten 1967 skulle studentteatern sätta upp Fabeln om tjuren, hunden och katten, som hade gjort succé i Stockholm. Det var någon från Malmberget som hade skrivit den och den handlade om Vietnamkriget, och jag blev erbjuden en av rollerna och jag tyckte det var en kanonroll, den ville jag verkligen göra. Men då sa Jonas Åberg, som var regissör, att 'då måste du ta ställning i kriget först!' 'Nä, men va fan', sa jag, men han sa bara 'det hjälps inte, du måste ta ställning!' Så då var jag tvungen att läsa ännu mer och då började ju bitarna sitta ihop för mig, att det här faktiskt var en förlängning av den franska imperialismen och jag såg de ekonomiska intressena i Sydostasien och helt plötsligt var det väldigt tydligt att USA inte hade där att göra. Och då var det lätt att ta ställning för FNL i det här fallet."

"Men det satt långt inne, det här med att gå emot USA alltså?"

"Ja, det var jättejobbigt, jag hade identifierat mig starkt med amerikansk kultur, jag hade ju sett John Wayne vet du", säger han och visar med överkroppen, "jag försökte ju gå som han, lite framåtlutad. Men efter det fanns liksom ingen återvändo, jag och mina kompisar började gå i demonstrationståg och nästan alla de andra blev maoister. Men jag hade ju tidigt utvecklat en antiauktoritär hållning, jag hade jättesvårt för att finna maoismen tilltalande, den var dogmatisk och orörlig, jag tyckte de hade svaga argument, de hade citatboken och något annat, de hade gått en grundkurs som bestod av citatboken och en bok av en professor i Uppsala. Jag tyckte det var jävligt tunt. Plus att de här demonstrationstågen var så jävla tråkiga, man kunde inte skoja om någonting."

Här kommer han på något, och börjar le.

"Det var ju jävligt kallt att demonstrera i Umeå och man fick gå en bra bit innan man kom fram till höghusen mitt i stan, där det var någon mening med att skandera, så att det ekade litet grand. Och en gång tänkte jag att jag måste skoja lite medan vi gick där tysta och frös. Det här var när Kambodja fortfarande styrdes av Lon Nol-regimen, så jag sa: 'Vet ni varför det blev oavgjort i inbördeskriget i Kambodja? För att den styrs av Noll-Noll­regimen!' men det blev alldeles tyst. De tyckte bara att jag var pinsam, vilket jag säkert var, men jag tyckte att lite kul var det väl ändå. Så samtidigt som jag tyckte att det var här man skulle befinna sig, för budskapet var rätt, så kände jag mig aldrig riktigt bekväm i de här sammanhangen. Jag minns att man skulle ta av sig skorna, det var ganska nytt att man skulle gå i strumpor inomhus i Sverige på den här tiden, och dricka te och så där, en jävligt udda verksamhet tyckte jag, men jag försökte i alla fall."

Sänd en röd tribun... Om trottar och (r):are

"Hur hittade du din egen nisch i denna vänster då?"

"En grej som var viktig för mig var 1973, inför valet, när en kille från KFML(r) ringde på dörren och höll upp ett blad och sa: 'Sänd en röd tribun till borgarriksdagen! 'Jag tackade nej, för (r):arna hade jag inget förtroende för, de var alldeles för dogmatiska. Men jag läste ju vänstertidningarna regelbundet och kom så över trotskisternas tidning Stormklockan, och de hade där ett ledarstick som associerade till (r):arnas budskap och där stod: 'Vi tror inte att vi kan sända någon röd tribun till borgarriksdagen, vi tror inte att vi ens far ihop till en liten pall!' Och då tänkte jag att de här har ju både självinsikt och humor, och sedan började jag läsa mer och lyssna mer och mer på 'trottarna'. Och jag gillade deras företrädare, och ju mer jag fick reda på om trotskisterna, framför allt att de inte hade några lik i garderoben som alla andra hade, eftersom de inte haft ledningen någonstans och inte haft den typen av inflytande, desto bättre tyckte jag om dem, och jag tilltalades av resonemanget om den permanenta revolutionen. Jag hade ju fastnat för filosofen Hegel på gymnasiet, det här med tes, antites, syntes, det passade med min syn på livet, att det inte finns något egentligt slut, och jag tyckte att det här passade in på trotskismen också. Så jag gick en grundkurs, och det var ju seriöst, motsvarande tio poäng på universitetet, det var en hyllmeter i statskunskap och ekonomisk historia och annat."

Här skickar han en passning till sina kompisar i KFML, maoisterna.
"Alltså inga citatböcker. Utan mer insikt byggd på kunskap."

När jag senare intervjuar Margareta Garpe, som hävdar att hon själv aldrig var maoist men som ändå satt i styrelsen för FiB/Kulturfront tillsammans med några övertygade maoister, kommer passningen tillbaka. Hon undrar hur Staffan och andra trotskister kan hävda Lev Trotskijs oskuld.

"Hur förklarar de bort att han var högste ansvarige vid massakern Kronstadt, till exempel", frågar hon syrligt.

Staffan Ling svarar.

"Det man kan säga om Trotskij var att han organiserade Röda armen, och den dödade ju många människor under det som påminde om ett inbördeskrig. Han var ju den egentlige kronprinsen, men när Lenin fick syfilis och blev tokig trängde Stalin ut Trotskij och såg till att han blev mördad, så hans eftermäle blev i stället ett sorts tänkande, i fjärde internationalen, som handlade mycket om internationell solidaritet och liknande. Men det är klart, jag är säker på att om jag skulle gå tillbaka och verkligen leta så skulle jag säkert hitta egna brister också, där jag inte har fattat vad någon upphöjd despot någonstans har gjort med sitt folk, så kan det mycket väl vara."

"Vad känner du inför att många anser att ni borde göra avbön för vissa saker?"

"Jag tycker att det är alldeles rätt att kräva det, en av de saker som talade emot att bli maoist var att de var obegripliga, jag menar, de hyllade shahen av Iran när han hade sitt jättekalas i öknen som kostade 800 miljoner eller vad det var, omkring 1970 någonting, det var som att Kina kunde byta fot hur som helst alltefter det som passade deras utrikespolitik, och de svenska efterföljarna hängde bara med. Och Pol Pot och sådant där, självklart var det fullständigt omöjligt att försvara det. Vad gällde Vietnam var det solklart vad man skulle vara för, när det gäller Pol Pot var det inte lika solklart. Å andra sidan hade USA inget där att göra heller."

Mediekarriär av en slump

Att vänsteraktivisten Staffan Ling skulle bli rikskändis ingick inte i någon plan. Hans karriär inom medierna började av en slump.

"Jag fick frågan om jag ville sända ungdomsradio i P3 från Umeå, våren 1969, och jag tror faktiskt att det var den första ungdomsradion utanför Stockholm. Programmet hette Tvärs och sändes en kvart fyra dagar i veckan vid 18.00 och ett program på kvällen som hette Dialog. Och jag hade ju en jädra koll på det unga, politiska Umeå, och det handlade om att fa fram tydliga åsikter. Jag visste precis vart jag skulle gå för att fa någon att säga att man skulle beväpna Scoutkåren, och vart jag skulle gå för att fa någon att säga att det var okej att stjäla på arbetsplatser, med mervärdesanalys och allt sådant. Och det växte fram fler och fler frågor som låg i tiden, och då hade jag ju fatt in foten på Sveriges Radio. Sedan blev jag plötsligt anställd, utan att ha bett om det, jag var till och med bortrest när det hände. Och eftersom Sveriges Radio och Televisionen på den här tiden tillhörde samma bolag i samma hus och eftersom jag hade hållit på med teater tyckte dåvarande chefen Åke Söderlind att jag kunde börja göra teve också."

Åke Ortmark har beklagat sig över den, Jan Guillou har raljerat över den och Nils Petter Sundgren har tonat ner den, den berömda myten om att det var en Vietnamdemonstration som tågade in på det nystartade TV 2 1969 och sedan aldrig tågade ut. Sann eller falsk, Staffan Ling var i alla fall en nyanställd med vänsteråsikter.

"När FiB/Kulturfront startade 1972 kunde man köpa andelar i den, de kostade 200 spänn styck och då var vi ett gäng på jobbet som samlade ihop och köpte två andelar. Vi var tio stycken som delade på det och så lottade vi om vem som skulle stå som representant och jag blev en av dem. Så bildade vi en lokal FiB-förening och gick runt och sålde tidskriften. Jag hittade faktiskt en gammal bild där jag står på stan och säljer. IB-affären var aktuell, Jan Guillou var på turné, så vi ordnade massmöte på Universum och sådant. Och då var man ju inne i många sådana projekt, vi hade en hyresstrejk bland studenterna redan 1969-70 där jag var med, vi var två som tyckte att vi skulle fortsätta men den lades ner för att det var många som tyckte att vi äventyrade våra kamraters framtid.

Vi tog paus under sommarlovet men hyresstrejken togs upp igen till hösten, och då gjorde Kåge Jonsson och jag en dokumentär om den, där bland annat min blivande fru blev utburen på bilder i Aktuellt. Kåge Jonsson, en av mina absolut bästa kompisar, flyttade upp till Umeå, han hade gått på 'Ackis' och var en jävulsk musikant, spelade oboe eller något sådant där och är skitrolig. Han kom från arbetarklass och var en kristallklar kommunist, han hade en given analys och var skeptisk mot studentvänstern, med all rätt, men vi kom väldigt bra överens och vi hade stenhårda diskussioner, så jag lärde mig massor där. Jag tittade på det han gjorde, han gjorde jättebra dokumentärer, jag tycker att han är det bästa SVT har haft. Tom Alandh är bra men jag tycker att Kåge var modigare, han gav sig in i situationer utan skyddsnät."

Här berättar Staffan Ling om ett avgörande skede i karriären, där hans personliga samhällsengagemang och yrkeskunnande krockade. Och hur detta senare ledde till oväntade vändningar i livet.

"Ja, många saker sker parallellt, jag hade just bildat familj, sedan vet man ju inte vad det är som avgör. Men på sjuttiotalet försökte jag göra sådana program som Kåge gjorde men upptäckte att det blev så oerhört jobbigt för mig själv. Att se människors livsbesvikelse och veta att jag inte kan ge dem något, att de inte själva kan göra något åt det för att de är för gamla. Det är för sent, det här de hade satsat på blev inte av. Jag kände att jag kan inte bara åka härifrån utan att ge dem något att tro på, kan inte bara åka härifrån bara för att jag har ett bra material, det kändes för cyniskt, så jag stoppade in så mycket positiv energi jag bara kunde, men insåg efteråt att det var ju för min egen skull. För inte hjälpte det dem vid det laget att det kommer en pojke från Umeå, i pagefrisyr, och ska hålla dem på gott humör, och jag insåg samtidigt att jag saboterade hela arbetet med programmet, det gick aldrig på djupet. Jag orkade inte sätta ihop program där jag kunde sitta och känna: 'Gud vilket bra program, vad jobbigt de har det.' Så jag avbröt projektet och började jobba med underhållning i stället, vilket passade mig bättre som person. Det här var i slutet av sjuttiotalet.

Då hamnade jag i en värld där jag kunde se att generationen alldeles efter oss, femtiotalisterna, de var inte lika färdigpaketerade som vi var. Vi som utvecklades inom vänstern under andra hälften av sextiotalet hade en syn som innefattade hela samhället. De yngre kunde vara mer självupptagna och egoistiska även om de hade en och annan schyst åsikt. Och sedan gick åren och på vägen upptäcker man inte när eller hur man förändras." Här lyser han upp, han far en bild i huvudet.

"Jag menar, våra fjäll är ju rundare än Alperna för att de är äldre, och på samma sätt nöts ju den där kammen man hade ner. Man vet inte exakt när det sker, men jag slutade ju på SVT 1987 och blev egen företagare, startade AB Ling & Co. De andra som var med var entreprenörer och jag hade ingen aning, jag hade inte en enda entreprenör i släkten ens. Jag hade ju varit fackordförande tidigare, och när jag satt och förhandlade upptäckte jag plötsligt att jag kände mig som en representant för personalen trots att det var jag som var arbetsgivaren. Det var en jädra intressant omställning."

"Men hur påverkade det här ditt politiska engagemang då?"

"Jo, jag minns att jag för ungefär tjugo år sedan gick i förstamajtåget i Umeå, det hade jag alltid gjort, och den här gången var det Enad Vänster som arrangerade. Så kom jag till grusplanen där vi samlades och undrade var jag skulle gå, och här var jag nu alltså nybliven egen företagare. På den första banderollen stod det: 'Förstatliga bankerna och kapitalinstituten!' Det här var dagen innan jag skulle förhandla med banken om ett stort lån till mitt företag, så där kunde jag ju inte gå. På den andra stod det: 'Kvinnokraft är den bästa kraft vi haft!', det tyckte jag var för mesigt, det räcker väl om vi är lika bra. Så gick jag till nästa banderoll och där stod det: 'Stoppa bygget på Älvbrinken!' och jag var en av de första som hade anmält mig för att bo där. Så till sist hamnade jag längst bak bland perserna, och på deras banderoll visste jag inte vad det stod, de sa 'bra kamrat', men jag gick där och tänkte att det här är inte bra, min trovärdighet är på väg ut."

En gammal sosse

"Så nu är du inte aktiv trotskist längre?"

'Jodå, jag har ju varit stödmedlem i Socialistiska Partiet hela tiden, och de ringde mig inför ett val på nittiotalet och frågade om jag ville stå på deras riksdagslista, och jag visste ju att vi var ungefär tvåtusen i hela landet som röstade på dem, jag röstar fortfarande på dem, så jag sa att 'visst, bara jag inte står på valbar plats, då kan ni ju sätta mig överst'. Sedan åkte jag tunnelbana i Stockholm och såg listan där mitt namn stod på åttonde plats. Men det blev ju inte fler röster för det", konstaterar han med ett snett leende.

"Okej, det där var på nittiotalet, men hur är det med den politiska övertygelsen i dag?"

'Jo", säger han och skrattar till, ''jag blev inbjuden att tala på Socialistiskt Forum för några år sedan och tackade förstås ja. Och jag hade inte haft anledning att rannsaka mig själv på flera år, jag lever hela tiden väldigt mycket i nuet, men insåg ändå att jag inte kunde blåsa på med de gamla parollerna från tjugo år tidigare. Så jag satte mig ner, skrev ihop ett tal och höll det, och kände väl när jag stod där att det här var ju jädrigt pissljummet. Och när jag sedan läste recensionen i Internationalen, mitt husorgan, att jag lät som en gammal sosse, så kände jag att jaja, okej då, det är väl där jag har hamnat."

"Men är det okej för dig att i dag vara en gammal sosse?"

"Ja ja, jag har ju inte gjort våld på mig själv, jag har inga problem med att hålla fast vid grundvärderingarna. Det jag har lärt mig är att jag var väldigt okunnig när det gäller entreprenörer. Det är lätt att ta till sig synsättet att kapitalister är sådana som roffar åt sig och är förhärdade exploatörer, och Jet finns förstås sådana också, men framför allt har jag sett att entreprenörer är folk som drivs av en väldig lust att åstadkomma någonting och att pengar väldigt sällan är drivkraften. Det som driver många är just det här att klara av det de har föresatt sig att göra. Det har jag väldigt lätt att känna igen mig i, och också att de vill fa saker att hända nu. Det är ju också ett skäl till att jag till sist har övergivit hoppet om den permanenta revolutionen, för livet är ju bara så här långt."

"Men varför är din generation så välformulerad?"

"En av anledningarna till att vi sticker ut är nog att de som kom efter oss inte hade något system att hänga upp sitt engagemang på utan mest tog ställning i enskilda frågor. Vi studerade massor, läste om tillståndet i världen, tränade oss i att argumentera. Dessutom var det gamla skolsystemet, jag tror att 1968 var sista året man tog studenten på det sätt vi gjorde, en oerhörd prövning med censorer. Jag tror att den sortens breda undervisning som vi hade var bra, jag har alltid varit konservativ när det gäller skolan, vi måste ha betyg."

Det röda universitetet skapade nytt

"Hur mycket hade Umeåstudenterna med FNL:arna i Stockholm att göra?"

"Inte mycket, det var det bästa med Umeå, vi hade inget att fållas in i. Jag läste praktisk filosofi i Uppsala en kort period, jag läste för Ingemar Hedenius som var en hjälte, jag tyckte han var så jävla bra på att argumentera i teve. Tyvärr var det en massa dubbelmaoister där samtidigt som blockerade all undervisning, så jag for hem igen efter bara två månader."

"Så du fick uppleva dubbelmaoisterna, rebellrörelsen, på nära håll?"

'Ja, men de fick mig bara att lessna på hela Uppsala och på att undervisningen blev fullständigt saboterad av deras dödstråkiga tjatande."

"Vad 'tjatade' de om?"

"De dumargumenterade utifrån maoisternas låsta positioner. Jag tänkte, 'men det här är ju bara så korkat', och Hedenius satt bara och skrockade och sa: 'Ja det är möjligt, men om jag säger så här då?' Och då svarade de: 'Småborgerligt!' De bara hackade. Nä, det som var bra med Umeå däremot var att vi kunde skapa allting själva, det gick snabbare att göra akademisk karriär i Umeå. Vi skapade våra egna traditioner. Umeå universitet döptes till det röda universitetet och det tror jag berodde på att vi hade en större andel från arbetarklassen än vid de andra universiteten. Det var fortfarande en liten andel, säkert mindre än 20 procent, men det var ändå säkert dubbelt så många som i Lund och Uppsala. Det var inte mycket av belastning eller bagage att bära med sig. Vi utvecklade mycket egna relationer, jag tror att Umeå ett tag var uppe i sex olika förstamajtåg! Det blev ju nästan lustigt ibland, när man gick längs Rådhusesplanaden hörde man ett gäng avsluta uppe vid torget, man såg att (r):arna passerade Skolgatan samtidigt som ett annat gäng började samlas vid Folkets Hus för att gå. Det var den andan som rådde i stan, känslan var att det fanns inga gränser för vad vi kunde göra eller tycka, det var en väldigt bra period på det viset."

"Hur ung och arg var du?"

"Ja du, en gång blev jag i alla fall vansinnigt arg. Bigges Gatukök var centralplatsen i Umeå, det var där man köpte sin korv. Vid ett tillfälle föreslog politikerna vid Landstinget i Västerbotten att de skulle skänka utrangerade sjukhussängar till Kambodja, men då gick Skattebetalarnas Förening ut och protesterade och sa att det var slöseri med skattebetalarnas pengar, och en av dem som hade skrivit under det här var Bigge Öhman, ägaren till Bigges Gatukök. Och det var en sådan djävulsk besvikelse. Jag bestämde mig för att jag hellre svälter ihjäl än att jag köper en korv av Bigges efter det, och det har jag faktiskt hållit, nu finns inte Bigges kvar längre, men ändå. Och likadant med en tandläkare som jag kände igen namnet på, jag tänkte att hellre tappar jag tänderna än går till den tandläkaren. De lyckades stoppa projektet, och det var så genomkorkat, bara elakt. Sängarna skulle inte användas mer, det stod mellan att skicka dem till skroten eller till Kambodja, va fan! Jag är ju svårretad, för jag vill ha koll själv på när jag ska bli arg, samtidigt är jag långsint, djävulskt långsint, och det betyder att jag kan inte tillåta mig att bli förbannad så ofta för då får man ägna sitt liv åt att gå omkring och vara långsint. Men vissa saker, som det där till exempel, när det är elakt, illvilligt, då är det bortom bot på något sätt. Illvilja är nästan en känslomässig skada.

Jag minns också att när FiB/Kulturfront var ny så gick jag runt och sålde tidskriften på jobbet, på TV-huset i Umeå, och stod och pratade med en av kamraterna, en ljudtekniker, och han sa, 'jo, jag minns Folket i Bild innan det blev herrtidning, då var den ju läsvärd'. Så gick det förbi en annan ljudtekniker som jag visste var ärkekonservativ, och han sa: 'Har inte ni skithuspapper hemma?' Och jag kände att det bara svartnade, men först stod jag kvar och pratade vidare men kände efter en stund att 'nä, det där var faktiskt för mycket', så jag gick efter, tryckte upp honom mot väggen och sa: 'Nu jävlar ber du om ursäkt!' och det gjorde han. Är det för elakt så kan jag inte låta bli att reagera."

"Men varför var du, som var så skeptisk till mycket av den här vänsterrörelsen, så engagerad i just FiB/Kulturfront?"

"Jo, jag tycker att FiB/Kulturfront var en fantastisk publikation att jobba med, det var verkligen något nytt, den var mindre dogmatisk än hela vänsterpressen, som kunde bli tröttsam att läsa, för den var så entydig, och så kom ju IB-affären som pricken över i, inte minst."

Idéer var alltid drivkraften

"Hur upplevde du vindkantringen åt höger på åttiotalet?"

''Till att börja med upplevde jag redan på sjuttiotalet att socialdemokraterna hade problem med att formulera sig på ett trovärdigt och tilltalande sätt för unga vänstermänniskor, vilket jag tror berodde på att man hade skapat så mycket genom åren så nu hade man övergått till en förvaltande funktion. Man blev ett system i formerna. Men man hade briljanta ledare, Palme till exempel. Jag minns att jag intervjuade Palme vid ett besök i Umeå, det handlade om miljöfrågor, han hade inte sovit på ett dygn och satt och halvsov, men så fort jag ställde en fråga blev blicken kristallklar och svaren också.

Men i övrigt tror jag att det där var samtidigt som jag var inne i karriären, jag hade fått bra gehör för mina idéer på jobbet, fick mycket programpengar och gjorde hur mycket som helst, samtidigt byggde jag familj då och hade ingen tid till mina egna intressen, så jag kan inte peka ut något särskilt som hände på vägen. Annat än att jag kunde se hur monopolet började urholkas, Sveriges Radio blev alltmer en koloss på lerfötter organiserad för en gammal modell av produktion. Och det var också ett av skälen till att jag sa upp mig 1987. Åmanlagarna kom ju redan 1972 och då blev det anställningsstopp på SVT, när jag blev anställd 1971 var jag en av de tio yngsta producenterna i hela företaget. När jag sa upp mig 1987 jag fortfarande en av de tio yngsta. Och det sögs inte upp några unga kreatörer i SVT utan de gick någon annanstans. Det hade ju börjat startas nya verksamheter utanför, TV 3 började sända, det började göras alltmer reklam, så jag sa upp mig för att få göra mer av min styrfart.

I början sökte jag mig till byråer som hade med arbetarrörelsen att göra, det kändes bättre för då jobbade jag för Konsum och så. Jag hade jobbat med idéer, det var min drivkraft under hela min tevekarriär, programledare blev jag för att det fanns inga andra, skådis i mina egna grejer för det fanns inga andra, jag skrev manus själv för det fanns inga manusförfattare, vi hämtade rekvisita till tevesketcherna med två cyklar i bredd för det fanns inga andra. Så hela knytningen till det professionella livet var det egna skapandet, och när mitt program Femettan lades ner 1992-93 så hörde TV 4 av sig med ett programledarjobb. Och jag tackade ja, men det blev jättejobbigt de första två åren, för nu skulle jag bara vara programledare och inte förväntas ha en åsikt om något annat. Det mesta de gjorde var bara såpbubblor och jag hade inga problem med det så länge det inte var korkat och fördomsfullt. Men nu blev jag plötsligt juvelen i kronan, fick djävulskt bra betalt men skulle bara glida in. Jag minns ett program som hette Semester, och då hörde jag att fackklubben hade ett möte i studion och stannade kvar och lyssnade och hörde att de resonerade fel, de kunde inte reglerna, så jag klev fram och lade ut texten och det blev alldeles tyst. Så plötsligt insåg jag vad jag gjorde, det här var ju inte längre min kamp, det här måste de få sköta själva, så jag gick därifrån."

Ideologierna är utraderade

"Det låter som om din personliga utveckling har gått hand i hand med samhällets förändring. I dag är du entreprenör, tjänar stora pengar och har ett nära samarbete med Krister Olsson, vd för Balticgruppen och en av Sveriges tio rikaste människor ... "

"Jo, det stämmer nog. Jag har hela tiden fått frågor om att hur kan du som trotskist jobba med Krister Olsson, men jag har inga problem med det. Han är en människa med hög moral och stor vilja att åstadkomma någonting, och det tycker jag är fantastiskt. Det är ju jätteroligt att se saker hända medan man lever och inte bara nära en utopisk dröm som man inte får se färdig. Jag menar, i sådana fall förstår jag verkligen människor som vill tro på ett liv efter detta, medan om man kan dö nöjd känns det jobbigt att tänka sig att det ska fortsätta."

"De som gick till Stenbeckssfären då, vad finns det för likheter mellan sextioåttavänstern och ett aggressivt näringsliv?"

"Ja, jag var ju själv lockad av det där, när TV 4 skulle startas så var det kamp om vem som skulle få rätt att sända, då var vi väldigt aktiva från Ling & Co, och Pelle Törnberg ringde och sa att vi vill ha med dig i vår verksamhet och jag blev väldigt smickrad av det där. Jag kan tänka mig att Stenbeck byggde upp ett alternativ till den statliga televisionen, lite som David mot Goliat, en kraft som faktiskt kan mobilisera min kraft, och är man då en kreatör, en doer och en ifrågasättare, då tror jag inte att man behöver ha problem med att det är någon som har mycket stålar som ligger bakom utan man tittar på vad det är man kan åstadkomma. Jag tror att både Aschberg och Törnberg, som är välutbildade journalister i grunden, såg en möjlighet att påverka mediekartan på det viset."

"Så det är inte givet att de gamla maoisterna hos Stenbeck har bytt ståndpunkt politiskt?"

"Nä, det är inte alls säkert att de röstar borgerligt. Att några av dem har fått delägarskap tror jag kom på köpet, de såg förstås att de fick bra betalt i vissa roller men fick vara kvar för att de gjorde ett bra jobb."

"Men vad har det med sextioåttarörelsen att göra?"

"Jo, jag tror att de vänsterkillar som Stenbeck anställde också har varit antiauktoritära, de har säkert inte låtit sig imponeras av någons ställning utan av vad den här människan kan åstadkomma. Sedan är det väl så att ju äldre man blir, desto mer inser man också att det är inte så jävla lång tid kvar, och vill man se några resultat så gäller det att hamna någonstans där det går att åstadkomma det."

"Och Alliansens succé de senaste mandatperioderna?"

"Jo, det funkar ju väldigt bra! Säga vad man vill, men jag säger inte 'det nya arbetarpartiet' utan 'de nya sossarna' ... Sossarna har väldigt svårt att hitta egna frågor så de sitter ju riktigt i skiten. Men jag har väldigt stort förtroende för Jonas Sjöstedt, jag lärde känna honom till viss del under alla EU-debatter, jag ledde flera av dem, och han var oerhört påläst och välformulerad och samtidigt engagerad, men återigen på ett odogmatiskt sätt! Och jag tycker att han har behållit det. Han är en resonerande, kunnig politiker, välformulerad, kanske lite lågtempererad, men jag tror att han kan mobilisera skapligt mycket på vänsterkanten. Men det man kan se är att ideologierna i stort sett är utraderade, det är knappt man kan säga att ens Vänsterpartiet har någon ideologi. Moderaterna har det inte, det är väldigt mycket realpolitik i mitten och alla försöker hitta en profilfråga, jag tror att vi inte är så långt ifrån ett tvåpartisystem. Miljöpartiet är väl det parti som smidigt kan röra sig fritt i mitten, som kan ha betydelse. Men jag tror att S har ett väldigt tungt uppvaknande att vänta sig, återtaget kommer att ske hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och då måste sossarna haka på."

Umeå universitet avskaffade klassamhället

"Hur ser din dagsaktuella utopi ut?" Här tystnar han, och är tyst länge.

"Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt med militarismen, med de internationella krigen, jag har jobbigt med polisstater, jag har svårt för poliser och gillar inte att se polisbilar. Jag gillar inte att se filmer där det körs mycket polisbilar och där det skjuts utav helvete. Jag bytte till en miljövänligare bil för några år sedan, jag blev plötsligt medveten om att snart är det slut, vi har passerat zenit för jorden, och så upptäcker jag att det är inte så många andra som gör det, som bekymrar sig. När man skäller på en hund så står den alldeles stilla, och när man har skällt klart så börjar den vifta på svansen. Och så har man lite ilska kvar och så säger man: 'Jo jävlar, förstår du, jag gör skoterhandskar av dig', och då står den stilla igen. Men så fort jag är klar så börjar svansen vifta igen. Och det är så vi fungerar när det gäller larmrapporter, kan det där verkligen stämma? Och så går det ett par år och så kommer det nya rapporter som säger något annat. Så jag tycker att det är så mycket som blir övermäktigt, men eftersom jag hela tiden har levt så mycket i nuet har jag ändå lite svårt att oroa mig. Utopin är hela tiden väldigt nära, det jag kan åstadkomma finns inom räckhåll. Det är därför jag tycker det är så givande att jobba med entreprenörskap."

"Du har aldrig velat bli politiker?"

"Nej aldrig, för man låses fast av så fruktansvärt mycket. Jag drivs av viljan att åstadkomma någonting och då är inte politiken något för mig, men sedan kan man hitta broar till politiker. Däremot så gillar jag att jobba tillsammans med en sådan som Krister Olsson som satsar 20 miljoner på unga arbetslösa i Umeå, under ett år, bara för att se vad det ger för resultat. Eller satsar 100 miljoner kronor av egna pengar på Umeå universitet för att stärka konkurrenskraften, på tio år, för att se: vad gav det där då? Att hela tiden se vad man kan åstadkomma. Att fa vara en liten del av det, vara med och kläcka idéer och se möjligheter, det är en tillfredsställelse, och dit skulle jag aldrig kunna nå som politiker."

"En ganska liberal ståndpunkt alltså?"

''Jo, men det är klart att folk som tjänar mycket pengar, Stefan Persson på HM till exempel där det är så fruktansvärt stora pengar, det är bortom all privatekonomi, sådana satsar en hel del på goda saker samtidigt som de investerar."

"Men vad säger du om girigheten då?"

"Ja. vi är ju bara människor, vi är giriga som tusan, är någonting gratis tar vi dubbelt så mycket. Skandiadirektörerna är jävligt nedslående, det verkar som att ju bättre ställt folk har det, desto girigare blir man, med idiotiska dubbelfakturor där man både har hyrbil och tar betalt för egen bil, som vi har sett exempel på, det är någon slags dumgirighet."

"Går det inte att komma åt det politiskt då?"

"Nä, det sitter så djupt i oss. Vi måste nog lära oss att tygla oss själva. Jag tycker det var befriande med Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll, att det inte är tanken som räknas, att det är det du gör som betyder något även om du gjorde det av egoistiska skäl. Det var befriande för mig, jag har försökt vara en god person, att hjälpa folk på vägen och så där, men så har jag skämts över att jag kände mig duktig. Den boken hjälpte mig att slippa skämmas. Och då tycker jag att det är roligt att bo i Umeå, för här kan jag se folk låna ut pengar till någon i kön på Konsum som har glömt plånboken hemma, eller skjutsa någon till flygplatsen som just har missat bussen, 'du kan åka med oss'. Jag tycker också att det finns en tolerans, det är väldigt lite av våld och hot mot minoriteter och andra läggningar, trosmässigt och så, det tycker jag ger hopp! Det ger en fingervisning om hur man kan bygga städer."

Staffan Ling menar alltså på fullaste allvar att det finns något särskilt demokratiskt över just den här Norrlandsstaden, något för andra samhällsplanerare att se och ta lärdom av. Det visar sig när vi börjar jämföra Umeå med Stockholm, dit jag flyttade för snart tio år sedan, och till min förvåning upptäckte det gamla klassamhällets uppdelning mellan stadsdelarna. Överklassen på Östermalm, socialisterna på Söder.

"Jo, men så var det faktiskt i Umeå också, så sent som på sextiotalet. Då fanns K4 kvar och då skulle adelns söner göra lumpen vid kavalleriet, så Silfverskiöldar och vad de nu hette kom hit och bar sig åt, gjorde precis som de ville. Det var inget konstigt för dem, det var ju så det var tänkt i den ålderdomliga samhällsmodellen. De tog dessutom våra brudar, så det fanns flera skäl att ogilla dem ... " Han skrattar och jag undrar vad det var som hände sedan, vad det var som "avskaffade" Umeås klassamhälle.

"Jo, Umeå har ju tredubblats sedan jag flyttade hit 1957 och det är förstås universitetet som har stått för det uppsvinget. Det drog till sig människor från alla möjliga håll, från alla möjliga samhällsklasser, och det var människor som var befriade från de olika regelverk som staden haft i hundratals h. De nyinflyttade var många och var tvungna att utveckla sina kontakter själva, och det påverkade stadens egna i positiv riktning."

"Men är Umeå alltså inget klassamhälle?" frågar jag nyfiket.

"Jo, säkert", svarar han och ler, "men jag kan väl åtminstone konstatera att den här snabba utvecklingen i sin tur har skapat en bra miljö för människor att utvecklas i, till någonting jag skulle vilja kalla det Goda Medborgarskapet."

Mellanrubriker av Sidan 68:s redaktion.

Toppbild

Lars-Michael "Micke" Leijnegard, född 1964, är en mångsidig TV- och radiojournalist. Han studerade journalistik på Strömbäcks folkhögskola och började sin karriär på P4 Västerbotten. Förutom uppdrag som programledare för bl.a. Mästarnas mästare, Melodifestivalen och Duellen har han också lett den egna livsåskådningsserien Existens-TV och gjort ett antal Tankar för dagen i radions P1. 68:orna är hans debutbok.