En kväll för några år sedan var jag på date. Vi tog en öl på Lottas krog. Efter en stund kom en överförfriskad äldre man fram till oss. Han ville diskutera "den politiska situationen i Sverige". Efter en stund vände han sig direkt mot mig och frågade om jag var student 1968. Eftersom jag är född 1979 svarade jag nej.
Men faktum är att jag under hela min studietid i grundutbildningen, som doktorand i sociologi och under senare år som lektor fått höra att jag på många sätt är som en 68:a. Det har att göra med att jag inte trivs i utvärderingssamhällets akademi. Istället har jag en gnagande känsla av att saker är på väg att gå förlorade. När "nyttig" kunskap och forskning reduceras till något som bidrar till tillväxten trängs kritiska och långsiktiga perspektiv tillbaka. När studenters "anställningsbarhet" ställs i centrum av utbildningarna kastar det en skugga över den högre utbildningens bidrag till självförverkligande och det demokratiska uppdraget. När forskningens kvalitet kvantifieras till "impact" gynnas snäv specialisering och stressat ögnande av tidskriftsartiklars abstracts framför djuplodande läsande, tänkande och samtalande över ämnesgränserna. När vi förloras i ändlöst utvärderande, mätande och rangordnande så riskerar passionen, lusten och nyfikenheten som lockade många av oss in i akademin att långsamt malas ned. Visst spetsar jag till det, men jag tror att alltför många inom dagens akademi kan känna igen sig.
Var det bättre 1968? Antagligen besvaras den frågan bäst med ett rungande nja. När jag hör äldre kollegor berätta om hur de författade doktorsavhandlingar parallellt med att städa eller arbeta inom vården så tänker jag tacksamt på att jag ändå hade en heltidsanställning. När äldre kvinnliga kollegor berättar om en manschauvinistisk seminariekultur slås jag av att vissa saker ändå, om än långsamt, har blivit bättre. Men en negativ kontrast är individualiseringen och uppgivenheten. När röster höjs idag kommer de ofta från individer. Det handlar om röststarka och modiga personer som kliver fram och vittnar om sina erfarenheter och upplevelser. Visst, helt ensamma är de inte. Deras berättelser kan applåderas, gillas och delas via sociala medier men det leder sällan till breda mobiliseringar. Men det följs sällan av organisering för förändring utan oftast av ett uppgivet konstaterande att ja så där är det men det går inte att göra något åt. #metoo-kampanjen är undantaget som bekräftar regeln.
1968 däremot var en tid av kollektiva uppror. En av de viktigaste arenorna för dessa uppror var universitetet och högskolan. Det är, såhär 50 år senare, svårt att ens föreställa sig vilka enorma omvälvningar som akademin genomgick. Det gällde inte minst studentantalet. År 1950 studerade cirka 20 000 studenter vid svenska universitet och högskolor. I slutet av 1960-talet var det fem gånger så många. Förändringen var inte bara kvantitativ utan också kvalitativ. Den arbetarklass som tidigare varit utestängda från akademin tog en allt större plats i utbildningarna. Med tiden kom också den mansdominans som präglat universitetsvärlden att utmanas i område efter område. Denna utveckling var del i den allmänna övergång mot vad som kallats "massuniversitetet". Med tanke på förändringarnas omfattning vore det närmast ett mirakel om inte konflikter skulle följa och de tog sig bl.a. uttryck som uppror. Vad är då kännetecknande för uppror? För det första innefattar de att en grupp människor förenas i en känsla av att dela en erfarenhet och ett intresse för förändring. 1968 kunde det handla om studenter krävde ökat inflytande över utbildningarna och förbättrade livsvillkor genom exempelvis hyresstrejker. Vidare kunde det handla om forskare och lärare som tog initiativ för att inte bara distanserat och svalt beskriva samhället utan också gripa in i och förändra det. I vissa fall förenades studenter och forskare för att förändra en kultur som upplevdes förlegad, kvävande och exkluderande.
För det andra förutsätter uppror en konflikt. De hårda, ibland oförsonliga, konfrontationer som 1968 förknippades med möttes förstås också med farhågor, varningar och motreaktioner. En av de nyktrare skeptikerna i Sverige var sociologiprofessorn Torgny T. Segerstedt. I en artikelserie i den för tiden inflytelserika dagstidningen Göteborgs Handels- och sjöfartstidning pekade han på att det han kallade "studentideologin" hotade att politisera forskning och undervisning. Det skulle innebära att den institution som får legitimitet just genom sitt oberoende hotade undergräva sig själv. Ur detta perspektiv väckte upproret både inspiration, hopp och förändringsiver och misstro, förskräckelse och förundrad oförståelse.
För det tredje kännetecknas uppror av ett radikalt brott mot det "sunda förnuftet". Författaren, kritikern och professorn Stefan Jonsson kallar, i en nyskriven artikel i tidskriften Ord & Bild, detta för protestens "montrositet". Uppror och protester "låter sig inte framställas eller representeras eftersom själva dess poäng är att riva just de system som avgör hur samhället framställs, ramas in, representeras, styrs och dirigeras". Jonsson fångar här hur de konflikter som uppstår i samband med uppror inte bara handlar om olika ideologiskt grundade ståndpunkter i sakfrågor. Det är också världsbilder som står på spel.
För det fjärde är uppror ett explosivt uttryck för motsättningar som samhället vilar på. Upproret tvingar, som jag ser det, fram dessa motsättningar i dagsljuset och pressar oss att välja sida. Vilka motsättningar framhävs då i det akademiska upproret? Jag vill hävda att en central motsättning är den mellan universitetens styrning och autonomi. Det moderna universitetet är en integrerad del av samhället. Som sådant står det inte fritt från föreställningar som dominerar kultur och tidsanda. Det står heller inte oberoende från stat och kapital. Ur detta perspektiv är universiteten alltid utsatta för någon form av styrning. Men den kreativitet som vetenskaplig och pedagogisk utveckling förutsätter kan inte beordras fram. Därför inser även också den som ivrar för skärpt styrning att den inte får gå så långt att den kväver kreativiteten. Det betyder att akademin och vi som befolkar den alltid kräver en viss autonomi eller självständighet. I en längre artikel i Psykoanalytisk tid/skrift från 2009 diskuterar idéhistorikern Sven-Eric Liedman hur dragkampen mellan styrning och autonomi utvecklats ur ett historiskt perspektiv. Han visar hur det akademiska upproret 1968 i mångt och mycket var en reaktion mot den tidens specifika balanserande mellan styrning och autonomi: den statliga detaljstyrningen. I Sverige kom det bland annat till uttryck genom kraftiga protester mot det förslag på statlig detaljstyrning av undervisningens form och innehåll som kallades UKAS.
Liedman visar hur kraven på stärkt autonomi för universiteten delvis lyckades men att det samtidigt banade väg för framväxten av mer förfinade styrningsstrategier. I en analys av 2008 års högskoleproposition Ett lyft för forskning och innovation visar han hur propositionen andas ekonomism. På tidstypiskt vis slås det fast att forskningen ska vara fri samtidigt som villkor efter villkor för hur forskningen ska se ut radas upp. Propositionen lyfter särskilt fram satsningar på forskning inom vård, teknik och miljö och betonar att målet är att den ska vara nyttig. Den svenska vården beskrivs exempelvis som så utvecklad att den erbjuder "stora framtida exportmöjligheter" vilket implicerar en riktning för forskningen. Vidare beskriver propositionen samhällsvetenskapens och humanioras uppgift som att studera "förutsättningar för tillväxt". Liedman noterar att hela propositionen ekar av spänningen mellan autonomi och styrning. Samtidigt som man lyfter fram betydelsen av fri forskning så poängteras att den ska bedrivas "inom ett brett område som pekats ut som särskilt angeläget". Liedmans exempel får mig att tänka på den franska filosofen Gilles Deleuzes teori om "kontrollsamhället". I ett kunskapssamhälle riskerar tidigare perioders centrala detaljstyrning att bli kontraproduktiv. Kreativitet (eller innovation som det på nyspråk kallas) förutsätter frihet och självständighet. Samtidigt löper stat och företag risken att självständigheten hos exempelvis forskare tar sig i uttryck som olydnad. En alltför självständig forskare kan sätta andra intressen och värden i centrum än de, ur kommersiell synpunkt, "nyttiga". Utmaningen består därmed i att ge människor det utrymme de behöver för att kläcka, utveckla och testa nya idéer samtidigt som det skapas incitament för att kreativiteten kanaliseras i rätt riktning. Kontrollsamhällets lösning på detta problem är att försätta individerna i konkurrens och med hjälp av incitamentsstrukturer och utvärderingssystem sortera ut de onyttiga. Den flod av utvärderingar och projekt för "kvalitetssäkring" som cirkulerar är till stor del en följd av denna nya styrningsrationalitet. Det som kallas "kvalitetssäkring" etablerar sig som ett slags konstant dåligt samvete. Genom att kräva att varje verksamhet ska utsättas för regelbundna och omfattande utvärderingar deltar universitetspersonal tillsammans med utvärderande studenter i ett slags självövervakning som stjäl mängder av tid, kraft och lust från det egentliga arbete som ska utföras. Ett centralt moment i denna förändring är individualisering. Å ena sidan ska individer aktivt konkurrera med kollegor genom att dokumentera och rapportera in olika meriterande sysslor. Å andra sidan ska individen lära sig att "säga nej" och att "sätta gränser" så att detta ansvar utan början och slut inte ska bli så övermäktigt att man bränner ut sig. Med denna individualisering följer, tror jag, uppgivenheten.
Avslutningsvis ser jag ingen anledning till nostalgiskt tillbakablickande till 1968. Där finns både guld och skräp att finna så vi bör undvika idealisering. Men det vi bör fundera över är vad frånvaron av kollektivitet och uppror gör med oss? Jag tror att den gör att vi känner oss ensammare och mindre hoppfulla, att vi ser på framtiden som en förlängning av nuet snarare än någonting värt att kämpa för.
Johan Örestig är fil.dr i sociologi och lektor vid pedagogiska institutionen sedan 2014. Förutom att undervisa är Johan verksam som skribent och redaktionsmedlem i tidskriften Fronesis, som publicerar klassiska och nyskrivna texter i politisk teori. Han är tillsammans med psykologiforskaren Jonas Olofsson författare till boken Evolutionsteori och människans natur som gavs ut på Natur & Kultur förlag år 2015.
Foto: Privat
