Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.

Psykologi/Social neurovetenskap

Att vara tillsammans, samtidigt, närvarande i tid och rum. Skapa intersubjektivitet, vi-het, ömsesidighet. Att engagera sig i och upprätthålla det sociala systemet med två personer som blir ett vi.

Att vara nära är centralt för mänskligt socialt liv

Det finns många ord för att beskriva det som kan ske när två eller fler är psykologisk närvarande samtidigt, tillsammans. Ett spädbarn och dess förälder, eller två vuxna som möts för första gången, som barn tillsammans i lek. Vi använder exempelvis begrepp som psykologisk närhet, intersubjektivitet och delat intentionalitet. 

Människans förmåga att samarbeta och vara i samspel är otrolig, och den är på många sätt viktigare än våra sk högre kognitiva förmågor. Samspel i närhet med andra var inte bara centralt i den mänskliga evolutionen, det verkar också vara viktigt för att utvecklas som person och för att utveckla relationer.  Men hur kan vi förstå och studera det mest centrala i samspel? 

Vi känner om vi är psykologiskt nära

Vi kan tänka oss att samspel i här-och-nu-situationer kan erfaras, människan verkar ha en omedelbar känsla för när det händer och inte, precis som i flera andra evolutionärt viktiga processer som att vara hungrig, eller frysa. Var och en kan känna hur det känns när den man talar med flyttar sin uppmärksamhet mot sin smartphone. Känslan av att vara mer ensam i rummet. Och flera olika psykologiska forskningsområden har pekat på att den där förmågan till närhet också är betydelsefull för att förstå vad som sker i psykoterapi, eller i arbetsrelationer, samt autism. 

Ett nätverk mellan två eller fler personers hjärnor och kroppar

Frågan är hur detta fenomen ska studeras. Det som skett är att den tekniska utvecklingen gjort det möjligt att att studera hjärnan och kroppen även när den är i interaktion med andra, och samtidigt utvecklas AI-drivna kvantitativa metoder för att förstå enormt komplexa processer. Och just nu går flera forskningsområden genom en förändring från att studera relativt enkla samband (vilket inte håller i längden) till att tillåta en mängd av variabler. Dessutom har det pekats på att forskning inom social neuropsykologi är fragmenterad och misslyckats med att ge användbara resultat. Men teoretiskt sett borde den upplevda avskildheten i närvaro av en annan också betyda att man är mer neurologiskt avskilda, och om man lyckas identifiera användbara tecken på dynamisk body/brain to body/brain coupling exklusivt i samtidigt samspel, och erfarenheten av närhet, ja det skulle kunna få verkligt stor betydelse. Inte bara för att hjälpa föräldrar, terapeuter och chefer att arbeta med relationerna, men också för att veta mer om vad närhet betyder för vår hälsa och livskvalitet.

Online kan vara effektivare, men något mänskligt går miste

Det finns nämligen ett parallellt område, och det är det här med att många verksamheter flyttas från av vara sk samlokaliserade till att ske online. Och även om flera av dessa sker i videosamtal verkar det vara något som går miste när man inte träffas i samma rum. Men att psykologiskt förstå vad detta består i, det är svårt. Det verkar som att videomöten i terapi, i arbete och undervisning på många sätt fungerar bra, och till och med bättre. Exempelvis blir man mer arbetsorienterad och rakt på sak. Men samtidigt finns känslan av att något saknas. Mindre närhet, mer avskildhet, mindre vi-känsla. Teoretiskt är det rimligt, för det mänskliga överlevnadsmässigt nödvändiga sociala systemet syftar inte till att lösa problem, eller nå ett konkret resultat. Det kan vi göra med våra högre kognitiva, medvetet styrda och explicita språkliga förmågor. “Det där andra”, psykologisk närhet och vi-skapande, som vi inte kan låta bli att göra, som också stör många möten med sin röriga och närmast obegripliga process, det verkar gå miste. Och det systemet grundar sig i behovet att göra saker tillsammans, att vara ihop, vilket när det fungerar ger ger en känsla av tillhörighet, att vara en av andra. Och att inte känna det, ja det är den känslan av ensamhet och avskärmning som kan fungera som ett tecken på att det inte är som det ska, och även vanliga erfarenheter i modern psykisk ohälsa.

Effektivt är i tiden och forskningen, ny forskning om den ineffektiva men nödvändiga närheten behövs

Till saken hör att vi på många sätt lever i en tid där vi utvecklat stor kunskap om hälsa, psykoterapi och lärande, och detta görs med mått på exempelvis sjukdomssymtom, tekniker för dess lindring och lärandemål. Och lärande/behandling online verkar passa bra i tiden, för det är effektivt i relation till just symtomlindring och att uppnå lärandemål. Men onlinemöten verkar också sätta fingret på det där andra, och då forskningen fokuserat på just de konkreta målen, ja då missar man också processen bakom det grundläggande mänskliga behovet av närhet, ömsesidighet och vi-känsla. Något som antagligen inte bara påverkar hälsa och upplevelse i stunden, utan också vår utveckling över tid, både som individer och som relationer.  

Men då vi inte riktigt förstår vad som sker, eller hur det ska studeras,  då är det lite svårt att säga vad det betyder i längden. Och det är det vår forskning strävar efter. Och det är därför alla tillgängliga medel, metoder och discipliner behövs.