Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.

Förändrade ideal – Svensk italienreception under 1800-talet

Forskningsprojekt Projektet behandlar svensk italienreception utifrån hur svenska 1800-talskonstnärer mötte Guido Reni och Domenichino. Receptionen av Reni och Domenichino ska ses som en fallstudie som ger kunskap om ett vidare fält.

Vi vet att senare konstnärer studerade Reni och Domenichino, men samtidigt ges studiet av dem liten plats i konstvetenskaplig forskning, varför? Kan det vara så att den konstnärliga praktiken påverkat forskningen? Projektet ger en möjlighet att studera såväl historia som historiografi och samtidigt kopplingarna mellan konstnärlig praktik och forskning. Under det tidiga 1800-talet fanns ett starkt intresse för den så kallade Bolognaskolans. Däremot var intresset svagt för en del konstnärer som idag anses betydelsefulla. Mot slutet av århundradet förändrades vad man uppmärksammade under studieresorna.

Projektöversikt

Projektperiod:

2007-02-23 2010-12-31

Medverkande institutioner och enheter vid Umeå universitet

Institutionen för kultur- och medievetenskaper

Projektbeskrivning

Den italienska konsten och kulturen utgjorde länge en förebild. Fram till mitten av 1800-talet var Rom den enskilt viktigaste studieorten för konstnärer (Pettersson 1998, Inspirationens skatkammer 2003, Grand tour 1997). Även om Italien fungerade som förebild varierade studieobjekten.

Specifika mål
Projektet ägnas den svenska Italienreceptionen utifrån hur svenska 1800-talskonstnärer mötte 1600-talsmålarna Guido Reni och Domenichino. Ett annat mål är att studera smakskiftet under 1800-talet som bland annat gjorde att dessa inte längre sågs som inspirationskällor. Receptionen av dessa två konstnärer är en fallstudie som ger kunskap om ett vidare fält. Vidare kommer receptionen av Reni och Domenichino speglas i hur Caravaggio mottogs. Caravaggioreceptionen uppvisar en motsatt utveckling (Friedlaender, 1955). Senare konstnärer studerade Reni och Domenichino men detta ges liten plats i forskningen, varför? Påverkade den konstnärliga praktiken också forskningen? Detta projekt ger genom dessa mål en möjlighet att studera både historia och historiografi samt kopplingarna mellan konstnärlig praktik och forskning.

Områdesöversikt
Guido Reni och Domenichino har båda ägnats en del forskning under senare tid (Cropper 2005, Domenichino 1996, Wimböck 2002, Spear 1997). De viktigaste arbetena kring dem utgörs av resonerande kataloger av Stephen Pepper och Richard Spear (Pepper 1984, Spear 1982). I dessa behandlas också historiografin. Det pekas på att Reni och Domenichino stod högt i kurs fram till första halvan av 1800-talet. Senare skedde en förskjutning och Ruskin menade att de inte kommunicerade något till den moderna människan (Ruskin 1856). Även Bernhard Berenson dömde ut det bolognesiska 1600-tals måleriet:

Följden är att han [Niccolò da Foligno] – till skillnad från senare bolognesare, som strävade efter exakt samma mål – fängslar vår uppmärksamhet, ja, till och med skänker oss en bittert smärtsam njutning, medan vi med outsäglig avsmak vänder oss bort från Guido Reni. Dessa senare målare koketterar på det mest otillständiga sätt med köttet och djävulen, till och med när de korsfäster Kristus eller torterar en jungfrulig martyr (Berenson, 1956).

Vidare hävdade Kenneth Clark att Domenichino enbart ägde historiskt intresse (Clark 1950). Det finns en koppling mellan de konstnärliga idealen och forskningen. Spear anför att så länge ideal skönhet var det högsta kriteriet hade Domenichino en stark plats i det konstnärliga medvetandet. Bilden är dock inte enkel; Mary Cassatt sa inför en Italienresa att hon ville se allt av Domenichino (Spear 1982).
Om Reni och Domenichino hade en neråtgående kurva går det se det motsatta hos Caravaggio. Walter Friedlaender visade på en formlig explosion av intresset för honom i och med utställningen 1951. Men han pekade också på att intresset för Caravaggio inte alltid varit detsamma. Hos skriftställare från Bellori till Burckhardt sågs Caravaggio som vulgär (Friedlaender 1955). Howard Hibbard framför att Caravaggio var den mest inflytelserika konstnären under 1600-talet (Hibbard 1993). Något man kan ifrågasätta, då Caravaggios inflytande dog ut relativt snabbt (Pepper 1984). Ett stöd för detta är Augustus Hares guidebok över Rom. Då han skriver om Cerasikapellet beskriver han i detalj Carraccis ”Marie himmelsfärd” men omnämner inte Caravaggios idag berömda målningar i samma kapell (Hare 1872).
Det viktigaste arbetet om den svenska Italienreceptionen är Bengt Lewans Drömmen om Italien. Här visas att det fanns ett starkt intresse för konstnärer som Domenichino och Reni under det tidiga 1800-talet (Lewan 1966). I symposievolymen Inspirationens skatkammer har dessa frågor ett visst utrymme (Gunnarson 2003, Björk 2003, Anttila 2003, Johansson 2003). Dessa båda konstnärers position som klassicister gör att studier av klassicistisk konstteori samt synen på antiken är av intresse (Edling 1999, Haskell & Penny 1981). Genomgången visar att frågan är levande, det har gjorts en del forskning på området men för svenskt vidkommande är den inte uttömmande.

Projektbeskrivning
Under det tidiga 1800-talet går det att se ett starkt intresse för den så kallade Bolognaskolan. Däremot var intresset svagt för en del konstnärer som idag anses betydelsefulla. Mot slutet av århundradet kan vi se en förändring i vad man uppmärksammade i samband med studieresorna (Lewan 1966). Detta, samt att betydelsen av Reni och Domenichino för den svenska 1800-talskonsten inte är något som uppmärksammats ger frågeställningarna:

1. Vad skapade smakskiftet under 1800-talet som gjorde att Guido Reni och Domenichino inte längre sågs som aktuella, medan exempelvis Caravaggio istället lyftes fram?
2. På vilket sätt påverkar samtidens preferenser forskningen, vilka val görs på samtidens grunder och vilka är betingade av den historiska kontexten?
3. Är det möjligt att se beroende av bolognesisk 1600-talskonst i svensk 1800-talskonst?
4. Hur har forskningen behandlat det intresse av Reni och Domenichino som bevisligen fanns?

Källmaterialet delas in i fyra grupper. Den första utgörs av vad svenska konstnärer såg under sina resor i Italien. En andra grupp är teckningar och målningar utförda av svenska konstnärer med resestipendium från Kungliga akademien för de fria konsterna. Genom att jämföra dessa med vad de såg går det att se eventuella beroenden. Ett annat källmaterial är utresande konstnärers reseberättelser, som går att dela upp i två undergrupper. Den ena är de officiella breven och reseberättelserna som delvis avspeglar vad det ansågs att man skulle studera medan den andra utgörs av brev av mindre officiell karaktär, där en mer personlig bild framställs. Den fjärde gruppen utgörs av instruktioner de utresande konstnärerna fick från Akademien, av vilka den officiella estetiken framgår.
Den historiografiska delen innehåller både forskning på de svenska konstnärer som reste till Italien under 1800-talet och hur deras resor beskrivits i översiktslitteratur. Genom detta kan projektet ringa in både forskningen och hur denna presenterats för en bredare publik.

Genomförande
Projektet påbörjas den 1 januari 2008 och indelas i två faser, bestående av materialinsamling och bearbetning samt en skrivandefas. Under första fasen, grovt räknat 2008 och 2009, kommer två resor årligen att göras till Stockholm för studier i arkiv samt två resor årligen till Italien för att se vad dessa konstnärer såg. Under den avslutande fasen, grovt räknat från januari 2010 och ett år framåt, färdigställs en forskningsrapport. Vid sidan av en monografi är målsättningen att publicera två artiklar om specialproblem.

Kompetens, meriter och nuvarande anställningsförhållanden
Då projektet rör såväl svenska som italienska förhållanden är en dubbel kompetens viktig. Rörande det svenska 1800-talet har jag publicerat två monografier samt ett antal artiklar. Jag hade 1995/96 det stora konstvetenskapliga stipendiet vid Svenska institutet i Rom och ägnade mig då åt svenska 1800-tals konstnärer i Rom. Min forskning resulterade i fyra artiklar samt deltagande vid en internationell konferens. Jag leder det internationella projektet ”Konstföreningsväsende i Norden” och ingår i styrgruppen för det mångvetenskapliga projektet ”Främmande nord”, och jag antogs 2005 som docent.
Mina nuvarande anställningsförhållanden är osäkra. Jag har ingen fast tjänst men har under innevarande år 50 % forskningsmedel genom ”Främmande nord”. Att jag inte har någon fast tjänst gör att jag skulle kunna gå in i ett nytt projekt direkt.

Referensgrupp
Även om jag har god kompetens inom fältet kommer referensgruppen att öka denna ytterligare, vidare är jag i min dagliga arbetsmiljö ensam om att arbeta med dessa frågor. Referensgruppen består av Fil. Dr. Eva-Lena Bengtsson, docent Börje Magnusson och docent Bengt Lewan. Eva-Lena Bengtsson är verksam som intendent vid Kungliga Akademien för de fria konsterna och har stora kunskaper i projektets källmaterial. Börje Magnusson är biträdande föreståndare för Svenska institutet i Rom. Han har stor förtrogenhet med den italienska konsten. Bengt Lewan är docent emeritus i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och den som ägnat mest forskning åt svensk Italienreception under 1800-talet.

Resursbehov och kostnadsmotivering
Den enskilt största kostnaden är lön och projektet kräver tre års arbete på 75 %. Vid sidan av lönekostnader finns också kostnader för inköp av en bärbar dator, då mycket arbete sker på resande fot. Annat under punkten material och utrustning är kopiering av arkivmaterial, inköp av litteratur samt övrigt förbrukningsmaterial. En relativt stor kostnad är förknippad med resor. Jag planerar att genomföra två arkivresor årligen till Stockholm under projektets två första år samt lika många resor till Italien. Ytterligare en utgiftspost rör referensgruppen. Mycket kontakter kan ske via telefon och e-post men den bör träffas fyra gånger.

Betydelse
För att öka förståelsen av den svenska 1800-talskonstens uttryck är det av stor betydelse att se vad dåtidens konstnärer studerade. Ett andra led i betydelsen rör smakskiftet under 1800-talet som synen på Reni och Domenichino avspeglar. Om det går att kartlägga varför dessa efterhand sågs som mindre viktiga går det att förstå smakskiftet. Vidare är det viktigt att se hur estetisken påverkar forskningen. Detta inte minst nu då forskning på konstnärlig grund blir allt viktigare. Genom att studera hur forskningen förhållit sig till estetiska värderingarna går att dra lärdomar för vår egen tid. Avslutningsvis vill jag framhålla det historiografiska studiet, vilken måste ges stor plats i det konstvetenskapliga fältet.

(Ämnen: Konstvetenskap)