Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 18 januari 2021)

printicon

Kartellbrottslighetens moraliska ekonomi

Forskningsprojekt Gränslinjen mellan legalt/illegalt och moraliskt/omoraliskt, hos allmänheten gällande kartellbrottslighet, har haft betydelse för hur kartellbrottslighet värderats kriminalpolitiskt i den kriminologiska forskningen.

Utgångspunkten är att gränslinjen mellan legalt/illegalt och moraliskt/omoraliskt går mellan ”male in se” och ”mala prohibita”. Det vill säga, beteendet är formellt illegalt men frågan är hur den värderas moraliskt, ifall den är förkastlig (t. ex. våldtäkt) eller tekniskt förbjuden för att få till exempel välfärdssystemet att fungera (exempelvis skattebrott). Data för undersökningen utgörs av en enkät som skickas ut till 5 000 slumpmässigt utvalda svenskar .

Projektansvarig

Tage Alalehto
Universitetslektor
E-post
E-post
Telefon
090-786 54 30

Projektöversikt

Projektperiod:

2018-09-01 2019-12-31

Finansiering

Konkurrensverket
Umeå universitet

Medverkande institutioner och enheter vid Umeå universitet

Sociologiska institutionen

Projektbeskrivning

Denna rapport undersöker hur gränslinjen mellan legalt/illegalt och moraliskt/omoraliskt, återspeglar sig hos allmänheten gällande kartellbrottslighet. Utöver denna frågeställning undersöks hur allmänheten ser på påföljdssystemets hårdhetsgrad (för sträng – för slapp) och verkansgrad (effektiv – ineffektiv). Den kartellbrottslighet som avses är horisontella karteller. Utgångspunkten är att gränslinjen mellan legalt/illegalt och moraliskt/omoraliskt går mellan ”male in se” och ”mala prohibita”. Det vill säga, beteendet är formellt illegalt men frågan är hur den värderas moraliskt, ifall den är förkastlig (t. ex. våldtäkt) eller tekniskt förbjuden för att få till exempel välfärdssystemet att fungera (exempelvis skattebrott). I det första fallet är beteendet oförståelig, moraliskt sett, medan den i det andra fallet kan vara förståeligt, moraliskt sett. Denna gränslinje har haft betydelse hur kartellbrottslighet värderats kriminalpolitiskt i den kriminologiska forskningen.

Litteraturgenomgången pekar på att denna fråga kan ses utifrån ett politiskt perspektiv. Där forskare med ett vänsterperspektiv menat att kartellbrottslighet är ett ”male in se” eftersom den påstås dränera arbetarklassens och de egendomslösas välfärdsresurser. Ett resonemang som konservativt inriktade forskare delar i det att kartell är ett normbrott mot den etablerade traditionen av fri konkurrens mellan företag och ett brott mot fysisk person (konsument, företagare, myndighetsperson) som försöker leva upp till den fria konkurrensrätten (efterlevnad av den reglering som finns inom området). Mot detta har liberalt sinnade forskare istället hävdat en mjukare linje av ”mala prohibita”. Utifrån sitt försvar av marknadens valfrihet har man generellt avvisat lagföringsvägen, istället har man föreslagit att samverka och informera mellan myndighet, individ/företag/bransch och på det sättet hoppas på en självreglerande effekt av kartellbrottsligheten.

Utifrån litteraturöversikten om kartellbrottslighet har fyra hypoteser härletts:

  • H 1: Allmänheten har mycket låg till ingen egen erfarenhet av kartellbrottslighet, i motsats till lågprofilerade ekobrott såsom bedrägeri, förskingring, skattebrott, beroende på att allmänheten får sin information om kartellbrottslighet genom media.
  • H 2: Allmänheten kommer att uppfatta kartellbrottslighet som ett oärligt och skadligt beteende, men långt ifrån alltid ett brottsligt beteende. Och under vissa omständigheter som ett moraliskt behjärtansvärt beteende även om det är principiellt olagligt.
  • H 3: Allmänheten kommer att uppfatta kartellbrottslighet som något som bör bestraffas med skam såsom offentlig publicering av namn och företag eller administrativt förlagda böter som överstiger personens/företagets vinst av det brottsliga beteendet.
  • H 4: Den förhandlingsprincip där en av kartellaktörerna samarbetar med myndighet (eftergiftsprogram) i syfte att slippa bestraffning, kommer att få ett lågt stöd hos allmänheten (under 20 procent).

Data för undersökningen utgörs av en enkät som skickades ut till 5 000 slumpmässigt utvalda svenskar våren 2019. Sammanlagt svarade 1 857 individer på enkäten, vilket gav en svarsfrekvens på 37 procent.

Resultaten visar att 80 procent uppfattar kartellbrottslighet som olagligt medan 20 procent inte gör det. Om man till detta lägger frågan om det kan anses moraliskt behjärtansvärt att begå kartellbrottslighet någon gång, så anser 37 procent bland dem som ansåg att kartellbrottslighet var olagligt, att det är moraliskt behjärtansvärt. Av denna grupp på sammanlagt 57 procent (20 procent anser att det är lagligt, 37 procent att det är moraliskt behjärtansvärt) så är kvinnorna överrepresenterade, att singlar är något överrepresenterade samt att det finns en skillnad baserad på högsta utbildningsnivå. De som har grundskola som högsta utbildningsnivå tenderar att anse kartell är olagligt men kan vara moraliskt behjärtansvärt än de som har gymnasium eller högskola som högsta utbildningsnivå.

När det gäller resultaten kring bestraffning av kartelldrivande företag så anser över 60 procent att bötesstraff är det mest relevanta straffet. Ungefär 20 procent anser att en varning från till exempel Konkurrensverket borde vara tillräckligt, medan tio procent anser att stigmatisering är det mest rimliga straffet. I motsats till dessa tycker ca sju procent att de inte förtjänar något straff alls. Reducerar man frågan från företagsnivå till företagsledning så framträder en liknande bild: om företaget straffas med böter i huvudsak så kan ledningen straffas via förbud mot att inneha en ansvarig ställning i företag (drygt 37 procent) och/eller böter för den individ som är ansvarig för kartellen (drygt 33 procent). En mindre andel anser att de ansvariga ska stigmatiseras (drygt 11 procent). Slutligen anser ca 17 procent att ansvariga personer för kartellen ska placeras i fängelse.

När det gäller synen på eftergiftsprogram så anser ungefär fem procent att kartellverksamma företag, som samarbetar med kontrollerande myndighet för att avslöja kartellen, skall frias helt och hållet. Drygt 13 procent finner det skäligt att företaget åtminstone namnges offentligt medan de andra företagen straffas hårdare. Drygt 32 procent anser dock att det måste till ett hårdare straff för det samarbetande företaget, medan de andra företagen ska fällas något hårdare. Den största andelen, nästan hälften, anser dock att det inte finns någon skillnad, brott är brott och måste straffas likvärdigt oavsett om man samarbetar eller inte.

Slutligen kan vi också konstatera att samtliga hypoteser bekräftas i undersökningen, vilket tyder på att det svenska materialet inte skiljer sig från annat västeuropeiskt material. Skillnaden i åsikter finns istället inom länderna och baserar sig mer på demografiska faktorer än kontextuella faktorer.