Högskoleprovet bestod ursprungligen av 150 uppgifter fördelade på sex delprov: ORD, som mäter svensk ordförståelse; NOG, som mäter kvantitativ resonemangsförmåga; LÄS, som mäter svensk läsförståelse; DTK, som mäter förmågan att tolka diagram, tabeller och kartor; AO, som mäter allmänorientering och STUF som mäter allmän studiefärdighet. Samtliga dessa delprov konstruerades vid Umeå universitet.
Från våren 1991 har högskoleprovet varit öppet för alla, vilket har medfört att antalet provtagare ökat från ca 10 000 per år till som mest ca 130 000.
År 1992 byttes delprovet STUF ut mot ett prov i engelsk läsförståelse, ELF, som konstrueras vid Göteborgs universitet. 1996 togs även delprovet AO bort, samtidigt som ORD-provet utökades från 30 till 40 uppgifter.
Från 1996 bestod högskoleprovet av 122 flervalsuppgifter fördelade på fem delprov, samt ett ”extra” block med nykonstruerade provuppgifter – från något av de fem delproven – som prövas ut inför senare provtillfällen, men inte räknas in i deltagarnas resultat. För att provtagarna ska göra sitt bästa även på utprövningsuppgifterna får de inte veta i förväg vilket block som innehåller sådana.
Den senaste större förändringen av provet ägde rum 2011. Från hösten det året består provet av 160 flervalsuppgifter fördelade på åtta delprov, samlade till två verbala och två kvantitativa provpass om vardera 55 minuter.
De verbala passen innehåller uppgifter från ORD, LÄS, ELF och det nya delprovet MEK, meningskomplettering. De kvantitativa passen innehåller uppgifter från XYZ, KVA, NOG och DTK, samt de nya delproven KVA, kvantitativa jämförelser, och XYZ, matematiska problem. Dessutom ingår ett femte pass med ett utprövningsblock.
Normerad poäng
För att underlätta jämförelser av resultat från olika provtillfällen – resultaten är giltiga under fem år – normeras råpoängen (antalet rätta svar) mot en skala från 0,00 till 2,00, med steg om 0,05 poäng.
Den genomsnittliga normerade poängen för testet ligger vanligen runt 0,87 och standardavvikelsen är cirka 0,40, vilket resulterar i att ungefär två tredjedelar av provtagarna får ett normerat resultat i intervallet 0,50–1,30 och att 95 % får ett resultat mellan 0,20 och 1,70. För att nå det bästa resultatet, 2,00, krävs minst 145–150 poäng av 160 möjliga, vilket omkring 0,1 % av provtagarna lyckas med.
Användning som urvalsinstrument
Högskoleprovet spelar en betydande roll i det svenska antagningssystemet. Den som söker en högskoleutbildning måste först ha den behörighet som krävs för att bli antagen, vilket i regel erhålls genom gymnasiestudier eller motsvarande. När det finns fler behöriga sökande än det finns studieplatser sker ett urval. Som urvalsinstrument används i huvudsak meritvärdet från gymnasiebetygen, men även högskoleprovsresultat. Den som söker till högskolan och som både har gymnasiebetyg och har tagit högskoleprovet placeras i två ”köer” eller urvalsgrupper. En urvalsgrupp där de sökande rangordnas genom sitt meritvärde, och en urvalsgrupp där de sökande rangordnas efter sitt normerade högskoleprovsresultat.
Högskolorna måste anta minst en tredjedel av de sökande från vardera gruppen*. Om en sökande har tagit Högskoleprovet och därmed finns i bägge urvalsgrupperna tilldelas platsen från den grupp där den som söker rangordnats högst. Om en sökande har giltiga provresultat från flera provtillfällen räknas det bästa resultatet. Det betyder att den som söker till högskolan inte har något att förlora genom att ta högskoleprovet.
*detta regelverk gäller inte privata högskolor, som t. ex. Handelshögskolan i Stockholm.
Efter provet
Rättning
Efter provet skickas svarsblanketterna till Umeå universitet för rättning. Rättningen sker med hjälp av datorer och följer noga utarbetade rutiner som garanterar att säkerheten blir maximal.
Markeringarna på svarsblanketten registreras av en optisk läsare. Läsaren är tekniskt mycket avancerad. Den kan bland annat med stor säkerhet skilja mörka markeringar från ljusa. Om till exempel en gjord markering suddats bort, men den inte är borttagen helt, och ett annat svarsförslag sedan markerats på samma uppgift så urskiljer läsaren utan svårighet att den suddade rutan är ljusare än den andra. Den mörkare markeringen registreras som svar. Om det på samma uppgift finns två markeringar som är nästan lika mörka granskas dessa manuellt.
För varje rätt svar ges en råpoäng. Felaktiga eller utelämnade svar ger noll poäng. Det blir alltså inget poängavdrag om fel svar angetts.
Normering av det nya provet
Normering av högskoleprovet görs för att det – oberoende av provtillfälle och oberoende av andra provdeltagare – ska vara lika lätt eller svårt att få en viss normerad poäng vid olika provtillfällen.
Den normerade poängen är inte absolut, utan en ny normering genomförs efter varje nytt prov. Detta görs dock inte för att den normerade poängen ska vara beroende av hur de andra provdeltagarna svarar, så poängen är inte relativ i den meningen. Syftet med normeringen är i stället att det alltid – oberoende av provtillfälle (och oberoende av de andra provdeltagarnas resultat) – ska vara lika lätt eller lika svårt att få en viss normerad poäng. Varje prov är helt nytt och även om utprövningsresultat finns från tidigare provdeltagare, kan vi inte vara helt säkra på att svårighetsnivån är exakt densamma som på tidigare prov.
Det genomförs två normeringar, en för den verbala delen och en för den kvantitativa delen.
Medelvärdet av dessa två normeringar utgör den slutliga poäng som används vid antagningen. Detta medelvärde avrundades till en decimal vid provtillfällena hösten 2011 och våren 2012, men från och med provet hösten 2012 så görs inte denna avrundning. Därför rapporteras högskoleprovsresultatet numera på en skala mellan 0,00 och 2,00.
