Restaurering har blivit en central miljöfråga i vår tid, vilket illustreras av FN:s pågående årtionde för ekosystemrestaurering (2021–2030) och genomförs via en rad olika policys världen över. Men vad innebär det egentligen att “restaurera” ett landskap? Befintliga tankemodeller ser restaurering som en process av ekologisk återhämtning, men ger endast begränsad vägledning om vilka mål restaureringen bör sträva mot.
I detta föredrag utvecklar jag begreppet “restoration futures” (restaureringsframtider), som betraktar restaurering som en omstridd och värdestyrd process för att skapa mer hållbara och livskraftiga landskap. Jag lyfter fram forskning som visar varför storskalig, målstyrd restaurering ofta misslyckas, och varför stärkt lokalt inflytande kan möjliggöra framgång. Därefter presenterar jag ett framväxande ramverk för att studera restaureringsframtider, följt av preliminära resultat från en jämförande analys av restaureringsvärden och ambitioner baserade på fall från 16 länder.
Ett framtidsperspektiv synliggör olika ambitioner och värdekonflikter, och kan bidra till mer kreativa och demokratiska beslutsprocesser kring restaureringsmål: vad vi vill återvinna från det förflutna, vilka delar av det förflutna vi vill göra ogjorda, vad vi vill bevara från nuet och vad vi vill bygga för framtiden. Mot vilka framtider bör vi restaurera?
Bio; Harry Fischer är universitetslektor och docent vid institutionen för skogsekologi och skogsskötsel vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han är ursprungligen utbildad kulturgeograf och har haft tjänster i USA, Indien och Australien. Hans nuvarande forskning fokuserar på lokal förvaltning av naturresurser, klimatrelaterad sårbarhet och anpassning samt de sociala dimensionerna av skogs- och landskapsrestaurering.
