NAV-reformen i Norge antogs under våren 2005. De två tidigare statliga verken Trygghetsverket och Arbeidsmarknadsverket (A-etat) slogs samman och ingick ett samarbete med den kommunala socialtjänsten. Genom lagstadgade och jämlika partnerskapsavtal mellan staten och kommunerna etablerades 456 nya NAV-kontor i kommuner och distrikt under perioden 2007 – 2011. Reformen, som var en av de mest omfattande förvaltningsreformerna någonsin i Norges historia, syftade till att bygga upp ett samordnat och mer arbetslivsinriktat tjänsteerbjudande till användarna.
Huvudmålen när NAV-reformen antogs var en önskan om att få fler i arbete och färre med stöd av socialförsäkring, användarorientering av tjänsterna och effektivitet. Omorganisation av välfärds- och socialförsäkringssystemet sågs som avgörande för att kunna förverkliga arbetslinjen. En sådan omfattande förändring påverkade också socialarbetare, socialarbetarutbildningen och själva området för socialt arbete. Klienter blev brukare, socialsekreterare blev arbetsledare, inkludering blev arbetsinkludering, sociala problem blev hälsoproblem, helhetsperspektivet splittrades osv. Hur positionerar sig socialt arbete nu, 18 år senare?
Syftet med presentationen är att ge några exempel från olika forskningsprojekt om det sociala arbetets ställning: vad gör vägledare och vad sysslar de med i sitt vardagliga arbete? Vilka möjligheter och utmaningar finns i samverkan? Hur förstår man brukarmedverkan? Behövs socialarbetarkompetens?
Dessutom vill jag inbjuda till reflektion över förändringar i socialt arbete och hur dessa förändringar påverkar socialt arbetes ställning?
