NYHET Det börjar lossna för den målmedvetne strukturkemisten Nils Skoglund på flera plan. Med två stora forskningsanslag från Vetenskapsrådet och Formas, en liten bebis hemmavid och stundande gästforskning i Wien och Berkeley kan han inte vara annat än nöjd. Men vägen dit har varit mödosam.
Nils Skoglund. Foto: Mattias Pettersson
– De tre första åren efter doktorsexamen har varit väldigt arbetskrävande, säger Nils Skoglund, forskare på institutionen för tillämpad fysik och elektronik vid Umeå universitet.
Han har deltagit i många mindre projekt parallellt för att få ihop till en heltid och det har betytt jobb periodvis sju dagar i veckan för att hinna med forskningsuppgifterna och samtidigt ägna sig åt ett medvetet ansökningsarbete om forskningsmedel.
Den medvetna satsningen gav med tiden resultat. Mot slutet av förra året damp det ner inte bara ett utan två stora anslag; från Vetenskapsrådet och Formas på sammanlagt över sju miljoner kronor. Nils Skoglund börjar att se ljuset i tunneln och en stabilare tillvaro som forskare, åtminstone de närmaste fem åren.
Forskningsmedlen ger Nils Skoglund möjlighet att genomföra större egna projekt och han kommer att kunna ha egna doktorander. De nya projekten innebär att han tidvis kommer att arbeta utomlands, På Technical Universität i Wien och Lawrence Berkeley National Laboratory i USA.
– Det blir spännande! I Wien, dit jag åker redan om två månader, finns ett avancerat röntgendiffraktionslaboratorium. Jag hoppas att arbetet där kommer att ge inspiration och att jag kan ta hem nya idéer till Umeå. I Berkeley finns en synkrotronanläggning där jag kan undersöka om fosfater och tungmetaller i aska är bundna tillsammans. Vi har tidigare sett att vi kan påverka fosfaterna som bildas i aska så att de blir mer tillgängliga för växter – nu ska jag studera om det även innebär en risk för att tungmetaller kan frigöras när växterna bryter loss fosfor.
Var är du i karriären om fem år?
– Då bör jag ha avverkat alla pengar jag fick nu, skrattar Nils Skoglund.
– Jag tror att jag fortfarande jobbar med strukturkemi och näringsämnen och spårämnen i aska, men att vi också kopplat det till kväveflöden i samhället. Jag hoppas att vi har en Norrländsk community för synkrotronanvändning och att det finns en stark användarbas här vid Umeå universitet.
Nils Skoglunds forskning handlar om nya metoder för att använda ”svår” biomassa eller restströmmar för energiproduktion, med inriktning mot att integrera återvinning av näringsämnen och viktiga grundämnen direkt ur processen. Med svår biomassa eller restströmmar avses i det här sammanhanget energigrödor, rester från odling av mat, eller slam från framställning av biogas. En gemensam faktor för den här typen av material är ett högt askinnehåll och ofta relativt högt fosforinnehåll, och det har då blivit naturligt för Nils Skoglund att arbeta med hur man redan i energiomvandlingen kan möjliggöra att askorna passar för att odla ny biomassa för energi eller mat.
Nils Skoglund flyttade från inlandskommunen Dorotea till Umeå 2001 och började som frikursare vid universitetet plocka kurser i kemi, biologi och geovetenskap och märkte att kemi passade honom bäst. Det var möjligheten att arbeta med röntgenbaserade analysmetoder under utbildningen som fick honom att fastna för att gå en forskarutbildning. Han började som doktorand i energiteknik med inriktning mot termisk processkemi under hösten 2008.
– Att det blev just röntgenbaserade metoder är lite av en slump, men jag fick under min forskarutbildning möjlighet att både arbeta med strukturkemi och synkrotronbaserade metoder. Det är fascinerande att själv kunna se hur världen omkring oss sitter ihop på en atomär nivå med hjälp av de här metoderna. Att få fortsätta att titta genom det fönstret, och lägga ett atomärt pussel som ingen löst tidigare genom att lösa kristallstrukturer för viktiga fosforföreningar, var en drivkraft för att bestämma mig för forskarbanan.
Nils Skoglunds doktorsavhandling är redan välciterad av andra forskare. Här finns grundkoncepten i hans forskning.
Efter disputationen arbetade Nils Skoglund två år som postdoktor på Luleå Tekniska Universitet, LTU. Att han sökte sig hit berodde delvis på täta samarbeten med forskare i Luleå tidigare genom åren. Han byggde ut sitt akademiska nätverk med samarbeten med SLU och även inom forskningsmiljön Bio4Energy. Efter postdoktorperioden flyttade han tillbaka till Umeå för en tjänst som förste forskningsingenjör vid Umeå universitet. Och i höstas fick han tjänst som forskare.
Trots att man inte har trygghet i ett längre perspektiv i den akademiska världen, till exempel finns en ständig press att få in medel till sin forskning, kanske måste man byta bostadsort ofta och familjebildning kan bli krångligare, så stortrivs Nils Skoglund med sitt yrkesval.
– En annan aspekt som jag tycker är rolig inom mitt forskningsområde är det stora från intresset från industrin. Flera av de projekt som jag tidigare arbetat inom har haft medfinansiering från industrin. Vi får framställa teoretiska problem för industrins representanter och visa att vi har kompetens att lösa det. Efter många och långa dagar på labb får vi komma ut till industripartnern och testa våra lösningar i industriell skala. Det betyder att jag tillbringar en hel del av min arbetstid utanför campusområdet.
Många väljer bort en akademisk karriär efter disputationen, vilka tips på vägen skulle du vilja ge?
– Som postdoktor är det viktigt att meritera sig och börja söka egna medel. Jag skulle vilja stötta unga forskare i den här den delen av karriären eftersom det är synd att tappa duktiga människor redan i detta steg. Vi måste bli bättre på att ta hand om de unga med talang!
Namn: Nils Skoglund
Kommer från: Holmsjö utanför Risbäck i Dorotea
Bor: i Vännäsby
Fritidsintresse: Har ingen fritid, blev nyligen pappa
Gillar: fiske och jakt
Oanad talang: Så kallad ”Ordained minister” – har varit vigselförrättare i USA.
Redaktör: Ingrid Söderbergh