NYHET Efter en omtumlande månad i sopsamlarsamhället Garbage City i Kairo, är treorna vid Arkitekthögskolan åter på hemmaplan. Med sig har de en nyfunnen känsla för sin uppgift som arkitekt, men också stor frustration.
För den som bara ser staden på bild är det svårt att tro att människor lever och bor i vad som ser ut som en soptipp. Garbage city är sedan flera generationer självförsörjande sopsamlare. Av de 14 000 ton sopor som dagligen genereras i Kairo tar sopsamlarna i Garbage City hand om hälften. 80 procent av dem återvinns. En återvinnings-dröm kan tyckas, men bakom de hisnande siffrorna finns en annan verklighet.
- Vi hade en romantiserad bild av Garbage City innan vi kom dit och såg den som en förebild för resten av världen, konstaterar Karin Olsson, Klara Junvik och Veronika Mikolasevic.
Det tog dem en dryg vecka innan 
verkligheten nådde fram. Barn springer mellan tunga fordon på de trånga gatorna, kvinnor sorterar sjukhusavfall som kanyler med bara händer, män står i ångor från plast som återvinns. Människor som lever med sopor överallt, jämt och ständigt i en hälsovådlig miljö. Då tog frustrationen och känslan av vanmakt över. - Det blev så störande att Garbage City marknadsförs som ett hållbart samhälle där i princip allting återvinns. Men när man ser människorna bakom känns det nästan hopplöst, säger Karin.
- De sitter där i skiten, det finns ingen värdighet i det. Det blev uppenbart hur extremt olika lott vi har i livet, fortsätter Klara.
I ett typiskt bostadshus är bottenvåningen fylld av sopor. Det är där de tas om hand. På nästa våning lever man med tv och heltäckningsmattor. Högst upp håller de boskap. Alla samlar och tar hand om sopor, men konkurrensen är hård. - Garbage City är starkt individualistiskt. Bedrivs samma typ av återvinning inom en och samma familj hjälps man inte åt. Alla tjänar och sköter sitt, förklarar Veronika. De upprörs över hur pengahungern drivs på bekostnad av människors hälsa. Medellivslängden bland invånarna i Gabage City är strax över 50 år. ”Till vilket pris?” är frågan de ständigt återkommer till.
Under den månadslånga vistelsen i sopsamlarsamhället har studenterna samlat information för att kartlägga olika områden i Garbage City. En väsentlig poäng med projektet är att utforska vilken roll arkitekten kan ta på sig i utvecklingen och förbättringen av levnadsstandarden i en tid när hälften av jordens befolkning bor i metropoler.
- Jättemycket! Det var som en explosion, det är så här det är!, säger Veronika. För Karin har mötet med människorna varit det starkaste och den största skillnaden från all tidigare undervisning under utbildningen. Klara fyller i: - Helt plötsligt blev det realistiskt. Vi fick dyka in i det obekväma, vi mötte människorna som lever där och det är viktigt att inse att det vi gör får konsekvenser. - Hur hemskt vi än tycker att de lever där så kan vi inte bara riva ner och bygga nytt. Det går ju inte. Det skulle förstöra allt för dem, säger Veronika.
P4 VästerbottenVästerbottens folkblad
The LOCUS Fund supports architects and researchers who are players in the field of sustainable development through social empowerment.
Thanks to the partnership with scientific institutions as Umea School of Architecture, the French Center Cairo and a network of Egyptian NGOs and Institutions as much as to the work of its Global Award winners LOCUS started its second Practice Project in Cairo in September 2011. The aim is the sensitive and long term Urban Renewal of Cairo´s Zabbaleen community through Urban Acupuncture projects developed with and for the local population.
Redaktör: Tina Andersson