NYHET Barn utklädda till påskkärringar på skärtorsdagen har under flera decennier varit välbekant i svenska bostadsområden. Men det tycks inte riktigt lika självklart att få en påringning av en liten påskkärring i dag. Vad har egentligen hänt? Susanne Holst, etnolog vid Umeå universitet, tror att det finns flera anledningar.
Barn utklädda till påskkärringar, med huckle, målade fräknar och egenritade påskkort och kaffepanna i handen, har under många år gått från dörr till dörr i grannskapet och önskat glad påsk i utbyte mot godis. Men det är en tradition som syns allt mindre.
BildJenny Drakenlind/Johnér BildbyråPåskkärringarna har sitt ursprung i äldre folktro om häxor som på skärtorsdagen flög till Blåkulla för att delta i djävulens gästabud. Dessa föreställningar var under långa perioder laddade med allvar och rädsla. Under 1900-talet genomgick dock denna figur en transformering – från farlig till förtjusande.
Barns utklädande till påskkärringar utvecklades till en hybridform mellan tiggarrunda, maskerad och påskhälsning. Traditionen fick starkt fäste på platser där den sociala närheten mellan hushåll gjorde dörrknackningen möjlig och välkommen.
Globala och medialt förstärkta högtider tränger undan lokala, informella och mindre marknadsanpassade uttryck
Under 2000-talet har Halloween vuxit kraftigt i Sverige, inte minst bland barnfamiljer. Högtiden erbjuder en liknande struktur som påskkärringsrundan – utklädning, godisinsamling, och social interaktion – men med ett betydligt starkare kommersiellt och medialt genomslag. Det kan vara en anledning till påskkärringarnas tynande tillvaro.
– I dagens barnkultur syns Halloween i leksakssortiment, tv-serier, spel och sociala medier. Påskkärringarna, däremot, lyser med sin frånvaro i dessa sammanhang. Detta kan tolkas som en konkurrenssituation mellan traditioner, där globala och medialt förstärkta högtider tränger undan lokala, informella och mindre marknadsanpassade uttryck, säger Susanne Holst, universitetslektor i etnologi vid Umeå universiet, tillika studierektor för utbildning på grund- och avnacerad nivå.
Ett annat centralt skäl till påskkärringarnas tillbakagång är förändrade sociala och rumsliga villkor, menar Susanne Holst.
– Barndomen i dagens Sverige präglas i högre grad av kontroll, schemaläggning och minskad självständighet. Många barn tillåts inte röra sig fritt i bostadsområden, särskilt inte utan vuxens sällskap. Kännedomen om grannskapets invånare har minskat, särskilt i urbaniserade miljöer. Påskkärringstraditionen bygger på social kontakt och lokalsamhörighet – vilket inte längre kan tas för givet.
Det är dock förhastat att tala om traditionens död. Folkliga praktiker förändras, förhandlas och återuppstår ständigt i nya skepnader. För att påskkärringarna ska kunna återfå relevans i samtiden krävs sannolikt en ny förankring – kanske genom populärkulturella medier eller organiserade former av firande.
Samtidigt räcker det ibland med små, lokala initiativ.
Susanne Holst tror att ett barnprogram med folktrotema, en tv-serie med svenska folktrons väsen, en skolaktivitet eller en viral utmaning på sociala medier kunna fungera som nya arenor för traditionell praktik.
– Detta är exempel på hur traditioner lever vidare inte trots förändring – utan tack vare den. Samtidigt räcker det ibland med små, lokala initiativ. Att bjuda in grannar till ett påskpyssel, organisera en gemensam påskvandring, eller helt enkelt klä ut sig med barnen och gå runt i kvarteret kan vara tillräckligt för att traditionen ska få ny kraft.
Traditioner är inte statiska. De är levande uttryck för sociala relationer, kulturell identitet och historiska föreställningar. Påskkärringarna kan mycket väl fortsätta att existera – men kanske i en annan form än tidigare, tror Susanne Holst.
– För att det ska ske behöver vi förstå både traditionens rötter och samtidens villkor. Det är i mötet mellan dåtidens sed och nutidens sammanhang som framtidens traditioner skapas, säger hon.
