Om artikeln

Educational meritocracy and the psychosocial burden of failure

Equity in Education & Society

Elin Biström och Jonas Mollwing har undersökt de psykosociala konsekvenserna av meritokratiska utbildningssystem.

Vad handlar artikeln om?

Artikeln är resultatet av en längre tids gemensam läsning och diskussion. Den utgör en syntes av tidigare forskning inom flera olika områden som vi väver samman för att undersöka de psykosociala konsekvenserna av meritokratiska utbildningssystem, särskilt för dem som positioneras som misslyckade. Det nuvarande utbildningssystemet sägs belöna talang och ansträngning, men forskning visar att skolframgång i praktiken är starkt präglad av social bakgrund och tillgång till relevanta resurser. Artikeln belyser hur tron på meritokrati får människor att uppfatta ojämlika utfall som rättvisa, vilket ofta leder till självanklagelser och psykisk ohälsa hos dem som inte lyckas.

Varför är det viktigt att studera detta ämne?

Det är viktigt därför att meritokrati ofta presenteras som något självklart gott, som ett rättvist sätt att fördela samhälleliga möjligheter och belöningar. Men eftersom meritokratin bara delvis fungerar och dessutom bidrar till att legitimera och reproducera ojämlikhet finns det skäl att uppmärksamma detta. Artikeln försöker rikta blicken bortom individuella skolprestationer för att i stället granska hur samhällen värderar människor och fördelar erkännande och framtidsmöjligheter.

Ingår det i en större undersökning?

Nej, inte i betydelsen att det är en delstudie i ett större projekt. Däremot ingår artikeln i ett bredare forskningsintresse kring utbildning, ojämlikhet och hur samhällsordningar påverkar människors självförståelse och livsvillkor.

Vilka slutsatser kom ni fram till?

Några har redan nämnts. En central slutsats är att meritokratiska utbildningssystem inte bara sorterar människor, utan också formar hur de förstår sig själva. Ojämlika villkor genererar ojämlika utfall, men processen framställs ändå som rättvis. De som lyckas riskerar att drabbas av hybris, medan de som misslyckas tenderar att känna skam. Vi pekar också på att detta får bredare samhällskonsekvenser, såsom minskat stöd för omfördelning och minskad social sammanhållning. Slutligen argumenterar vi för att andra utbildningslogiker är möjliga.

Var det något i studien som förvånade er?

Det kanske mest slående är hur stark meritokratins legitimitet tycks vara även bland dem som missgynnas av systemet. Även studenter med sämre förutsättningar håller ofta fast vid föreställningen att skolsystemet är rättvist och att utfall främst beror på individuell ansträngning. Denna tilltro till meritokratin kan tillfälligt ge hopp och en känsla av kontroll, men på längre sikt riskerar den att leda till självanklagelser och försvåra kritik av systemet.

Var det en spännande studie att göra och varför?

Ja, den samlade frågor som vi har funderat kring under lång tid. Det intressanta var att försöka föra samman forskning om meritokrati, utbildningsojämlikhet, systemrättfärdigande och skam i en gemensam analys. Det gjorde det möjligt att se hur utbildningsmeritokrati är nära kopplad till människors förståelse av sitt värde, sin tillhörighet och sin framtid.