Josef Fahlén är en av författarna till artikeln i European Sport Management Quarterly.
BildUlrika SahlénDen handlar om organiseringen av idrott i Sápmi, det vill säga det område i norra Finland, Norge, Sverige och Kolahalvön i Ryssland som betraktas som samernas hemland. Eftersom idrott traditionellt organiseras av nationalstaters nationella idrottsförbund blir det problematiskt för de urfolk (och andra) som vill representera sina hemländer i internationella tävlingar. Det blir samtidigt utmanande för de nationalstater, Finland och Norge i den här studien, som vill stödja idrottsutövande i sin respektive befolkning och samtidigt respektera och stödja sitt urfolks rättigheter och önskemål. I den här artikeln har vi följt och studerat ett initiativ som det norska Sametinget lanserade för att lösa den här problematiken.
Ämnet i den här artikeln är diskriminering. Det är viktigt i sig att studera eftersom det handlar om orättvis fördelning av tillgång till resurser och makt. Men särskilt intressant blir det när det, som våra data visar, handlar om hur starkare falanger i en minoritetsgrupp diskriminerar svagare falanger. Det handlar alltså inte om hur den finska eller norska staten diskriminerar samer (det har vi skrivit om i andra artiklar), utan det handlar om hur norska sameorganisationer skaffar sig och utnyttjar ett övertag gentemot sina grannländers sameorganisationer genom sin starkare ställning i den norska nationalstaten, de norska idrottsförbundet och sin status som erkänt urfolk (Finland, Ryssland och Sverige har ännu inte ratificerat den internationella överenskommelsen om mänskliga rättigheter för urfolk). Det riktigt intressanta är att när det norska sametinget försöker lösa problemet med att organisera idrottsutövare i en gemensam samisk idrottsorganisation (för att de ska kunna delta i internationella tävlingar som representanter för Sápmi), något som är efterlängtat av alla inblandade eftersom ett sådant initiativ har potential att stärka den gränsöverskridande samiska identiteten. Problemet är bara att eftersom det de facto är en del av den norska staten (Samtinget är ett statligt organ) som initierar omorganiseringen upplevs det av aktörerna i de andra länderna som i det närmaste ett kolonialt övertagande. Samiska idrottsfrågor blir norska idrottsfrågor, upplever man, vilket inte heller den befintliga norska organisationen för samisk idrott är särskilt bekväm med.
Både ja och nej. Det är inte så att det är ett delprojekt av något större projekt som rapporteras. Men samtidigt är det en del av försteförfattarens långsiktiga ambitioner att undersöka samisk idrott.
De visar först och främst hur svårt det kan vara att komma överens även om de grundläggande ambitionerna är likartade och sakfrågan till synes enkel och oomstridd. Mer specifikt så visar de att koloniala strukturer sitter djupt och även om den norska staten är den av de inblandade som framstår som mest progressiv och minoritetsvänlig fortsätter den ändå att göra koloniala anspråk. Inte på det sätt vi kanske tänker oss i första hand, genom att göra territoriella anspråk. Utan genom att göra anspråk på ’sin’ urbefolkning. Genom att lägga ett förslag på att samisk idrott ska organiseras och även finansieras av ett norskt statligt organ, säger man också implicit att samisk idrott är en fråga för den norska staten – även om samiska idrottsutövare bor, lever och idrottar i andra länder. På så sätt ansluter sig resultaten till ett centralt argument som länge först i den idrottspolitiska litteraturen – att idrott är politik och att idrott används för politiska ändamål. Det vi kan addera med vår studie är att visa hur vi inte behöver gå tillbaka till OS i Berlin 1936 eller DDR-eran för att hitta exempel på hur idrott används för att skaffa sig hävstänger inom andra politiska områden.
Ja, jag tycker att det är fascinerande hur till synes små och betydelselösa frågor om lek, spel och sport snabbt förvandlas till storpolitik och till potentiella konflikter mellan nationalstater. Samtidigt hjälper sådana resultat oss att vara mer ödmjuka inför andra mer handgripliga konflikter på andra ställen i världen, såväl geografiskt som sakpolitiskt. Det påminner oss om att civilisationens fernissa är tunn, som så många andra har påpekat. Ibland krävs det inte alls särskilt stora meningsskiljaktigheter eller oenigheter om särskilt stora frågor för att tonlägen ska höjas. I det här specifika fallet kan det se ut som att något så simpelt och till synes positivt som nordisk/samisk samorganisering nästan tolkas som ett territoriellt intrång.
Ja det var faktiskt spännande på riktigt. Inte minst för att man fick lite inblick i hur det kan gå till i maktens korridorer och i hur relativt viktiga politiska frågor styrs av väldigt vardagliga dynamiker.