Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 5 maj 2021)

printicon

Om artikeln

Doomed to fail?: A study of how junior managers at a major sport event cope with leadership issues

International Journal of Sport Management and Marketing

Varför har ni gjort den här studien?

Den här artikeln ingår i försteförfattarens (Annika Bodemar) doktorsavhandling och jag har bara varit med i analysarbetet och skrivandet av artikeln. För Annika var det viktigt att försöka förstå hur ett stort internationellt idrottsevenemang, som snowboard-VM 2012 var, sågs som så framgångsrikt trots att hennes (och andreförfattaren Ann-Maria Strittmatters) observationer och intervjuer gav en helt annan bild. Det vill säga, att evenemanget rapporterades som en succé i media och av externa intressenter trots att många av dem som arbetade med tävlingen kunde vittna om att evenemanget tvärtom innehöll många ingredienser för ett misslyckande.

Vad var egentligen problemen med evenemanget?

Huvudproblemet i genomförandet av evenemanget var att så många som arbetade i eventorganisationen upplevde en allmän brist på ledning och stöd. Det innebar att de själva fick väldigt stort ansvar för att ”laga efter läge”. Bristen på ledning och stöd skapade stor osäkerhet framförallt bland de så kallade unga ledare som arbetade i organisationen och artikeln fokuserar mycket på hur de på egen hand löste de problem som dök upp rörande exempelvis bristande finansiering och en avsaknad av formella kontrakt med leverantörer, kontinuerliga maktkamper mellan beslutsfattare, och en allmän brist på kommunikation mellan chefer och medarbetare.

Vilka resultat har ni fått?

I tidigare forskning om genomförande av stora idrottsevenemang har man identifierat vilka faktorer som behöver finnas på plats för att ett evenemang ska lyckas. Det den här studiens resultat visar är att nästan inga av dessa faktorer fanns på plats. Istället präglades evenemanget av många av de faktorer som förknippas med misslyckade och/eller inställda evenemang som till exempel att inga sändningsrättigheter hade sålts så sent som två dagar innan tävlingsstarten, eller att de volontärer som ställde upp som funktionärer saknade arbetsbeskrivningar. Att trots detta kunna genomföra evenemanget var till stor del tack vare den pliktkänsla många av de intervjuade unga ledarna hade. Många upplevde att genomförandet stod och föll med deras förmåga att lösa de problem de ställdes inför och att de därför gjorde det som de upplevde krävdes. Det innebar till exempel att de nyttjade lösningar utvecklade för andra evenemang de tidigare varit involverade i, att de kallade in gentjänster från tidigare kollegor, eller ringde in gamla kompisar som de visste hade en särskild kompetens de behövde för att lösa specifika problem.

På en mer övergripande nivå så visar resultaten för det första att likt de flesta andra definitionsfrågor beror definitionen av framgång och ett framgångsrikt evenemang på utsiktspunkt. Det som för vissa ser ut att vara en succé kan för andra upplevas vara ett fiasko. För det andra visar studien att framgång kan nås på fler sätt än dem som identifierats i forskningslitteraturen hittills, i vart fall om det är det externt definierade måttet på framgång som beaktas. Det är till och med möjligt att lyckas trots att man prickar av många av de faktorer som associeras med misslyckande. Samtidigt verkar det vara just frånvaron av framgångsfaktorer och närvaron av så kallade misslyckande-faktorer som tvingade fram de alternativa lösningar som bidrog till att evenemanget till slut ändå kunde genomföras. Det vill säga, när så kallade vertikala organisationsprocesser (formella hierarkier, centraliserat beslutsfattande, traditionell arbetsdelning och standardiserade procedurer) fallerade var de unga ledarna hänvisade till mer horisontella organisationsprocesser bestående av informella nätverk de kunde använda för stöd, råd, hjälp och resurser. Det är viktiga bidrag till det forskningsfältet.

Vilka kommer främst ha nytta av resultaten?

Tyvärr är det väl mest andra forskare som har nytta av den här typen av resultat eftersom de utmanar och ifrågasätter tidigare forskningsresultat och därmed uppmanar andra forskare att förfina och/eller utveckla sina slutsatser. Men som alltid finns förhoppningar om att de även ska nå ut till praktiken, till de organisationer och individer som arbetar med att anordna evenemang på reguljär basis. Då Annika, som också har varit generalsekreterare i det norska ”Brettforbundet” (specialidrottsförbundet för snowboard, skateboard och surfing) och som varit involverad i det internationella snowboardförbundet, har kvar många kontakter i den världen finns det dock goda chanser att kunskapen kommer till användning på sikt.

Kommer artikeln vara till hjälp för arrangörer av kommande idrottsevenemang?

Tyvärr är det ofta en långa process mellan nya forskningsrön och förändringar i den praktik som studerats. Först måste den kunskap som skapats i den här enskilda studien få fäste ute i forskningsfältet så att andra kan göra liknade studier som möjligen bekräftar eller förfinar våra resultat. Först därefter är det rimligt att hoppas att den kan nå ut via populärvetenskapliga artiklar, läroböcker eller andra mer lättillgängliga format. Men samtidigt vet vi att det är många yrkesverksamma som kontinuerligt fortbildar sig på egen hand och tar del av den här typen av forskningsartiklar, så vem vet?

Länk till artikeln.