Sara Bäckström

Sedan mitten av 2010-talet har människor på sociala medier uttryckt att de inte bara drömmer om, utan köper, renoverar och flyttar till tomma eller förfallna hus, så kallade ”ödehus”. Många av dessa ödehus är samma hus lämnades kvar i modernitetens språng, då majoriteten av Sveriges befolkning gradvis lämnade landsbygderna för ett liv i städerna.
 
Syftet med avhandlingen är att genom ett material insamlat genom digital etnografi, intervjuer och observationer undersöka det stora intresset för ödehus och vad det kan säga om samtiden och om människors drömmar och drivkrafter. Vilka är drömmarna, drivkrafterna och motivationerna bakom människors intresse för ödehus – hur beskrivs beslut om att köpa och flytta till ett ödehus? Hur skapar människor som renoverar ödehus mening kring de fysiska husen, sina renoveringsdrömmar och – erfarenheter – och vilken roll spelar husens materialiteter i detta meningsskapande? Hur ingår ovanstående drivkrafter och processer i meningsskapande gemenskaper online, och hur konstrueras ödehus som kulturellt fenomen i dessa digitala sammanhang?
 
Att uttrycka identitet genom hemmet och vara någon som ”renoverar” är och har länge varit viktigt i det svenska samhället, samtidigt som det har blivit allt dyrare att köpa en egen bostad. Således kan det ökade intresset för ödehus ses som ett sätt att fortsätta renoveringspraktiker när ekonomiska förutsättningar har förändrats, men det kan också relateras till en kritik mot livet i staden, ohållbar konsumtion och som ett sätt att hantera vardagliga budskap om individens ansvar för sin egen överlevnad vid kris och krig – dvs både drömmar och upplevda farhågor kan göra ett ödehus begärligt.
 
Studien #jagräddadeettödehus – en etnologiskt studie av drivkrafter, räddningsprocesser och gemenskaper är mitt avhandlingsarbete och avser att ge kunskap om de rådande livsvillkor och föreställningar som gör det meningsfullt att ”rädda” ödehus. Studien påbörjades hösten 2022 och beräknas vara klar hösten 2026.