Stefan Ramstedt

Jag är doktorand i museologi och arbetar på ett projekt som handlar om musealisering av film. I projektet undersöker jag de förändringar som filmen genomgick i och med att den blev ett musealt eller arkiviskt objekt som skulle samlas in, bevaras och visas snarare än att kasseras – något som ofta hände filmkopior under 1900-talets första årtionden.

I stora drag består avhandlingsprojektet av tre delar, varav det första behandlar det svenska filmarkivets framväxt. Den svenska diskursen kring bevarande av film sätts här i förhållande till en internationell sådan, som ligger till grund för en analys det svenska filmarkivets utveckling från 1933 fram till dess att Filminstitutet grundades och en praxis för insamling, bevarande och visande av film som museiobjekt hade etablerats i landet. Denna delstudie kommer att belysa hur idéer om bevarande och visning etablerades diskursivt genom att filmen tillskrevs konstnärliga värden, för att senare till stor del utvecklas genom praxis.

Därpå följer två mer teoretiska undersökningar som rör visning och restaurering av film i egenskap av museiobjekt. Med utgångspunkt i den arkitektoniska konstruktionen av Filmhuset och dess biografer kommer frågor att ställas om vad en museal filmvisning kan vara. Ett försök till en syntetisering av en psykoanalytiskt och marxistiskt färgad filmteoretisk konceptualisering av filmvisningen och ett idéhistoriskt och filosofiskt begreppsliggörande av museiutställningen (som båda har behandlats såsom dispositif och apparatus) kommer att utgöra en central del av denna delstudie.

Den tredje och avslutande delen av avhandlingen berör frågor om filmens bevarande och restaurering. Till skillnad från många museiobjekt är film något som i regel bevaras medels reproduktion. Filmen är ett objekt utan original, och då kopior slits ut när de visas krävs en reproduktion för fortsatt tillgänglighet. Även detta kapitel tar avstamp i det svenska filmarkivets historia, och i synnerhet perioden då den analoga reproduktionen kompletterades av olika former av migrationer eller transfereringar till analoga videoformat. Walter Benjamin var en av de första att diskutera de politiska implikationerna av filmens (och fotografiets) reproducerbarhet, en fråga som har fått än mer pregnans i och med digitaliseringen av kulturarvet.

En direkt och praktisk följd av digitaliseringen är att den enskilda filmkopian tillskrivs en aura av autenticitet som Benjamin menade var främmande för filmen i egenskap av reproducerbar konst. Trots frågans centralitet och arkivpolitiska tyngd har frågan blivit åsidosatt inom forskningen om filmarkiv och filmmuseer, varför insikter och frågeställningar här istället kommer att hämtas från konstvetenskapen och fotografihistorien. De längre perspektiv och den tekniska mångfald som framträder genom dessa disciplinära horisonter kommer senare att ligga till grund för en diskussion om filmens reproducerbarhet och huruvida digitaliseringens migration, transferering, konversion är kompatibel med gängse filmmuseual praxis, eller om vi snarare kan betrakta dem som en tillbakagång till en för-filmarkivisk era då specifika filmers innehåll tillskrevs vissa instrumentella värden, samtidigt som digitaliseringens stoff blir till a-historiskt ”innehåll” i en algoritmstyrd semiokapitalistisk verklighet.