COP25 – "En stor besvikelse"

Fokus för årets COP-möte var att komma överens om detaljer som fanns kvar om internationellt samarbete från Parisavtalet 2015, för att därefter höja ambitionsnivåerna till nästa års COP-möte i Glasgow. En del i det var att komma överens om regler för hur länderna ska bokföra sina klimatpåverkande utsläpp enligt Parisavtalets artikel 6.

Fyra av Umeå universitets forskare som fokuserar på klimatfrågor är överens i sin analys – förhandlingarna fastnade i tekniska detaljer och oenighet som gör att beslut skjuts upp till nästa års COP-möte. 

Hur skulle du kommentera COP25?

KATARINA ECKERBERG:
– Det blev långdragna förhandlingar med två extra mötesdagar, men man kunde ändå inte enas. Brasilien ville dubbelräkna sina utsläppsminskningar och Kina och Indien insisterade på att de rika länderna måste öka sina bidrag till klimatfonden innan man kan diskutera skärpta klimatmål. Frågorna skjuts fram till nästa COP-möte, men det kan vara bättre så än att hela Parisavtalet undermineras, säger Katarina Eckerberg men betonar att EU visar på fortsatt globalt ledarskap i klimatfrågan. Parallellt med COP25 kom EU:s toppmöte i Bryssel överens om att bli EU ska klimatneutralt till 2050.

Katarina Eckerberg, professor i statsvetenskap, ledamot i svenska regeringens Klimatpolitiska råd och forskar om miljö-, klimat- och naturresurspolitik på global, nationell och lokal nivå.

Bild Elisabeth Ohlson Wallin

ANN-KRISTIN BERGQUIST:
– Tyvärr ett mellanår i det globala klimatsamarbetet som avspeglar det globala politiska läget med rivalitet mellan ett antal nyckelländer, såsom USA, Kina men också Brasilien. Vad som behövs är ett kollektivt handlande, inte nationalistisk politik.

– Bristen på vilja bland ett antal nyckelländer kan tyckas avspegla en brist på insikt om hur allvarligt läget är. Ju längre man väntar, desto större utsläppsminskningar kommer att krävas i morgon, eftersom koldioxiden ackumuleras i atmosfären.

"Time for action" slutade i något som kan sammanfattas som "Time for inaction".

JON MOEN:
– Som en stor besvikelse. Det motto som man använde inför konferensen ”Time for action” slutade i något som kan sammanfattas som ”Time for inaction”. 

– Fossillobbyn verkar ha varit framgångsrika i att bromsa mer långtgående förslag. Man får också en känsla av att man tror att det går att förhandla med klimatet med argument om att det blir för dyrt eller att man kan välja om man ska minska utsläppen av växthusgaser eller fortsätta med business-as-usual, men atmosfärskemi och -fysik bryr sig inte ett dugg om så kallade politiska eller ekonomiska ”realiteter”.

Jon Moen, professor i ekologi, ordförande i Naturvårdsverkets Miljöforskningsråd samt forskar om hållbar markanvändning.

Bild Mattias Pettersson

MARIA NILSSON:
– Bra saker händer vid så gott som alla möten men det finns alltid känslor av frustration eftersom beslutsprocesser går så långsamt. Man kom en bit men det slutfördes inte och tid behöver nu tas för fortsatta förhandlingar om detta vid nästa års möte.

Något särskilt som hände/beslutades om som du vill lyfta?

KATARINA ECKERBERG:
– I jämförelse med de löften om kompensation – ’delat men olika ansvar’ – som givits i Parisavtalet till de stater som drabbas mest av klimatförändringar, är COP25 en besvikelse. USA har strypt sin finansiering till gröna klimatfonden som nu sinar. I exempelvis Afrika lär det i stället bli Ryssland och Kina som finansierar en del åtgärder på sätt som befäster deras nykolonialism.

EU-länderna visar jämförelsevis djärv handlingskraft.

ANN-KRISTIN BERGQUIST:
– Det är viktigt att se att det ändå finns progression och ledarskap bland de rika länderna, där EU-länderna visar jämförelsevis djärv handlingskraft. Målet som EU-länderna har kommit överens om, som inbegriper en handlingsplan för att nå noll-netto utsläpp 2050 är viktigt. Viktigt är också att EU-länderna visat att ett kollektivt handlande är möjligt, även om det aldrig är friktionsfritt.

JON MOEN:
– Att man inte kunde komma överens om något mer än att man får fortsätta att prata vid nästa konferens. Vi har inte tid att vänta.

Beslut som handlar om möjlighet till ökad klimaträttvisa är viktiga.

MARIA NILSSON:
– En ny femårig “Gender action plan” som bygger på en tidigare plan antogs enhälligt, vilket är ett framsteg. Den innehåller skrivningar om ”mänskliga rättigheter, jämlikhet, om ursprungsbefolkningars särskilda utmaningar och behovet av en rättvis övergång till en grön ekonomi”. Beslut som handlar om möjlighet till ökad klimaträttvisa är viktiga för att lösa upp förhandlingslåsningar och för att få fart på öppenheten för att göra överenskommelser.

Maria Nilsson, docent i folkhälsovetenskap och har deltagit i flera tidigare COP-möten. Främsta forskningsfokus är klimatförändringar och hälsa.

Bild Simon Jönsson

Vad hade du hoppats på och hur gick det med det?

KATARINA ECKERBERG:
– Att det skulle gå lite lättare att enas mot bakgrund av den stora uppmärksamhet som protesterna mot bristen på handling världen över har fått. Men i stället går samtalen jättetrögt, och man kivas i förhandlingarna om kommatecken och parenteser. Självklart handlar det mycket om olika syn på frågorna mellan länder i nord och syd, och om olika aspekter kring klimaträttvisa. Klyftan mellan de som förhandlar och den globala klimatrörelsens krav bara ökar.

Man kivas i förhandlingarna om kommatecken och parenteser.

ANN-KRISTIN BERGQUIST:
– Framförallt att man hade kommit längre med förhandlingarna om artikel 6 i Parisavtalet som omfattar utformningen av ett globalt handelssystem av koldioxid. Som ekonomiskhistoriker är det svårt att se hur omställning av det globala fossilbaserade energisystemet skall kunna åstadkommas i tillräckligt hög hastighet, så länge det inte kostar för alla aktörer att släppa ut koldioxid. Fossila bränslen står fortfarande för över 80 procent av världens samlade bränslekonsumtion, och så länge kol, olja och naturgas är billigare än alternativen kommer det att vara svårt att få ned konsumtionen globalt sett.

Ann-Kristin Bergquist, docent i ekonomisk historia och forskar bland annat om hur politik och marknadsförändringar har påverkat miljö- och energiomställningar inom näringslivet.

Bild Mattias Pettersson

JON MOEN:
– Jag hade inte så stora förhoppningar. Vi har haft 24 COP-konferenser tidigare och ännu har vi inte lyckats minska de globala utsläppen av växthusgaser alls. Men innerst inne så hoppas man väl att man ska förstå det allvarliga i den situation som vi befinner oss i.

Jag hade inte så stora förhoppningar.

MARIA NILSSON:
– Att man skulle ha beslutat om de sista detaljerna från Parisavtalet. Då hade man vid nästa års COP-möte i Glasgow haft en mycket bättre utgångspunkt och chans till mer rejäla ambitionshöjningar.
– Länderna lyckades inte heller enas om andra saker som jag hade hoppats på, till exempel ett system med bättre regler för utsläppshandel samt att man skulle enas om system för ny finansiering till länder som drabbas hårdast av effekterna från klimatförändringen, men det gjorde man inte.

Vad hoppas du händer nu?

KATARINA ECKERBERG:
– Det är viktigt att poängtera att det också finns andra sätt att gå framåt än genom internationella förhandlingar. Det pågår ett betydande omställningsarbete både lokalt och regionalt oavsett vad nationella regeringar har satt för mål, och stora delar av industrin är också ’på bettet’. I dag lönar det sig för industrin att utvecklas ’klimatsmart’. Det händer stora saker både i den tekniska utvecklingen, och i hur man på frivillig basis styr produktion och konsumtion mot ett betydligt större ’klimattänk’, drivet både av ökad medvetenhet men också av prisbilden på förnybar energi. Detta sätter även press på regeringar att agera. Jag är trots allt en inbiten optimist.

I dag lönar det sig för industrin att utvecklas ’klimatsmart’.

ANN-KRISTIN BERGQUIST:
– Att de stora utsläppsländerna som Kina, USA, Brasilien och en rad andra länder levererar konkreta och transparenta nationella åtaganden och handlingsplaner som motsvarar överenskommelsen i Parisavtalet innan COP 26 i Glasgow. 

– Jag hoppas på en mobilisering i det mellanstatliga samarbetet för att lösa artikel 6 i Parisavtalet, så att man kan få ett system för prissättning av koldioxid på plats i Glasgow.  

JON MOEN:
– Jag tror att det måste till ännu mer tryck från vanliga människor för att beslutsfattarna ska förstå allvaret och tycka att man har mandat att ta det som verkar vara obekväma beslut.

Det måste till ännu mer tryck från vanliga människor för att beslutsfattarna ska förstå allvaret.

MARIA NILSSON:
– Att EU:s nya överenskommelse the European Green Deal, där nästan alla av EU:s länder skrev under på att bli klimatneutrala till 2050, visar sig bli ett starkt och väl fungerande instrument. EU kan om det fungerar bli en förebild och förhoppningsvis påverka kommande COP-förhandlingar genom sitt eget exempel.