Emmanuelle Charpentier om vetenskapens roll i samhället

Fem år efter tillkännagivandet av Nobelpriset i kemi gjorde pristagaren och professorn Emmanuelle Charpentier ett efterlängtat besök på Umeå universitet, platsen för upptäckten av gensaxen CRISPR-Cas9.

Gensaxen har kallats genteknikens skarpaste verktyg och används i dag av forskare över hela världen inom ett flertal forskningsfält. Forskarna fokuserar på att utveckla nya behandlingsmetoder för att bekämpa allvarliga sjukdomar och på att få fram motståndskraftiga växter som klarar klimatförändringar, för att nämna ett par exempel.

Nu när du är tillbaka på Umeå universitet – är det något särskilt minne eller ögonblick som du kommer att tänka på?

–  Ett av mina minnen är från januari 2008 när jag anlände vid midnatt med det sista flyget från Stockholm och landade i Umeå vid midnatt. Mitt första möte med snön var ett ljud av – låt oss säga – stillhet och krispighet, när jag gick i snön.

– Ett annat minne är från dagen då jag skulle intervjuas om mina projekt. Jag hade bestämt mig för att ta en liten tur runt staden och besöka en stormarknad. Där hittade jag krispsallad – jag gillar sallad väldigt mycket – och så var ’krispet’ där igen. Det gav mig självförtroendet jag behövde för att komma till Umeå universitet och fortsätta mitt arbete med CRISPR, säger Emmanuelle Charpentier.

Det var rätt tid, rätt plats och rätt kollegor som gav mig stöd och möjlighet att tänka på det sätt som behövdes för utvecklingen CRISPR-projektet.

Vad tror du möjliggjorde att en så banbrytande upptäckt som gensaxen kunde ske vid just Umeå universitet?

– Jag tror att det var rätt tidpunkt för mig att utveckla forskningsprojektet som jag hade påbörjat på Max F. Perutz Laboratories (numera Max Perutz Labs) vid universitetet i Wien. Vid den tiden fanns det omständigheter som fick mig att tänka att jag kanske behövde en annan vetenskaplig miljö, som jag fann vid Umeå universitet och i gruppen av molekylärbiologer och mikrobiologer som var väldigt välkomnande. Det var rätt tid, rätt plats och rätt kollegor som gav mig stöd och möjlighet att tänka på det sätt som behövdes för utvecklingen av CRISPR-projektet.

Det handlade också om att få möjlighet att tänka utanför boxen som Emmanuelle Charpentier säger, att se bortom själva projektet och vad gensax-teknologin och tillämpningarna av den kunde leda till.

Professor Emmanuelle Charpentier har utsetts till hedersmedborgare av Umeå kommun. Hösten 2025 besökte hon Umeå och Umeå universitet.

BildMattias Pettersson

Hur skulle du beskriva forskningskulturen vid Umeå universitet?

– Det finns verkligen en känsla av gemenskap, och det jag tycker är helt enastående vid Umeå universitet är att forskare blir uppriktigt glada när en annan forskare har framgångar, till exempel mottar ett stipendium eller får chansen att publicera en artikel i en framstående vetenskaplig tidskrift. Det finns verkligen en stolthet och glädje för den andra.

– Man resonerar som så att det som är bra för Umeå universitet är bra för samhället, och det som är bra för dig som forskare är bra för forskningsgemenskapen. Det tycker jag är mycket trevligt.

Hur bör Umeå universitet agera för att bevara och bygga vidare på arvet efter ditt arbete och din upptäckt, så att man även i framtiden kan attrahera lovande forskare?

– Jag tror att det handlar om att fortsätta arbetet med att få denna forskningskultur att blomstra, så att nykomlingar även fortsättningsvis känner sig välkomna. Umeå universitet är känt för att ta emot många forskare, oavsett om det gäller att hålla föreläsningar eller för kortare eller längre vistelser, och är väldigt attraktivt på det sättet.

Tvärvetenskaplig forskning nyckeln

Emmanuelle Charpentier framhåller särskilt forskningsmiljön, och de goda möjligheterna som finns vid Umeå universitet att bedriva tvärvetenskaplig forskning.

– Det är mycket enkelt att samarbeta och gå till en institution eller ett laboratorium och säga "det här skulle jag vilja göra" och få stöd. Nästan all typ av forskning kan göras i Umeå.

Finns det egentligen någon gräns för gensax-tekniken, utöver den etiska?

– Jag tror att det finns ett mycket stort antal tillämpningsområden där möjligheterna är obegränsade, med tanke på att vi exempelvis upptäcker allt fler genetiska sjukdomar i takt med att vi ökar kunskapen för genetiken bakom dessa sällsynta sjukdomar. Det är områden där CRISPR-teknologin skulle kunna användas för nya typer av medicin.

Emmanuelle Charpentier lyfter fram områden som hållbarhet och klimatförändringar, där hon menar att CRISPR-tekniken kan bidra till att utveckla nya metoder för att skydda ekosystem och skapa ett mer hållbart jordbruk. Ju fler behov och utmaningar mänskligheten står inför, desto oftare kommer vi att ställa oss frågan: Kan gensaxen hjälpa till att hitta en lösning?

– När det gäller etiska frågor är dessa desamma som för 15 år sedan, men de är också desamma som för 60 år sedan när vi förstod att molekylärbiologin gjorde det möjligt för oss att utveckla genteknik med kloning och andra metoder, som vid det här laget har använts av biologer i många år. Dessa tekniker ifrågasattes i slutet av 60-talet och början av 70-talet och vi frågade oss själva: ”kommer det att vara farligt ur etisk synvinkel att kunna skapa en ny människa?". CRISPR-teknologin är bara en ytterligare teknik som väcker dessa farhågor.

Godkända läkemedel för ärftliga sjukdomar

Hittills, av de många tillämpningarna av gensax-verktyget, vilka av dessa är du mest nöjd med?

– Bland de tekniker som jag blivit mest förälskad i är dess tillämpning inom medicin för att behandla genetiska sjukdomar hos människor, säger hon.

Efter åtta års hårt arbete kunde Emmanuelle Charpentier och hennes forskarkollegor se det innovativa resultatet: en CRISPR-Cas9-genterapi i form av ett godkänt läkemedel för att behandla de ärftliga blodsjukdomarna sicklecellanemi och beta-talassemi.

Vetenskapen driver utvecklingen. – Hela det medicinska fältet har gjort enorma framsteg under de senaste 50 åren, säger Emmanuelle Charpentier.

BildMattias Pettersson

Vi lever i en tid av faktaförnekelse, desinformation och en allt mer utbredd skepsis mot vetenskap. Det är en fråga som professor Charpentier känner starkt för.

I största allmänhet, hur ser du på vetenskapen i dag när vi ser vad som händer globalt?

– Det är uppenbart att vi står inför och lever i en oroande tid. Samtidigt vet vi hur mycket vetenskapen har bidragit till den värld vi lever i med all den teknologi vi använder oss av varje dag. Hela det medicinska fältet har gjort enorma framsteg under de senaste 50 åren, om man ser på exempelvis möjligheterna att bota vissa cancerformer – något som var helt omöjligt för 50 år sedan. Det är bara att titta på hur ett sjukhus såg ut då och jämföra med i dag.

Forskare behöver höja sin röst

Emmanuelle Charpentier är förvånad över att människor i dag låter sig påverkas av rörelser som ifrågasätter vetenskapen, sprider negativa uppfattningar om vaccin och förespråkar att forskning om exempelvis cancer och infektionssjukdomar borde undvikas – trots att det är just dessa två sjukdomsgrupper som är några av de vanligaste medicinska dödsorsakerna globalt.

Vi lever i en tid då forskare måste ställa sig frågan om sitt ansvar gentemot samhället och hitta sätt att förklara vad vetenskap handlar om.

– Jag skulle önska att människor tog sig tid att reflektera och använda sitt sunda förnuft. Då skulle de inse att de drar nytta av vetenskap och medicin, som i dag gör det möjligt för oss människor att både leva längre och till och med bota vissa metabola sjukdomar.

Vad kan den akademiska världen och forskarsamhället göra för att motverka dessa tendenser i samhället?

– Det är i sig inget nytt att forskare kanske inte är så proaktiva när det gäller att försvara sitt fält – möjligen beror det på att arbetet i sig är ganska konkurrensutsatt och att vi alltid måste vara på språng, arbeta och producera. Vi tar oss inte tid att reflektera över att det finns ett problem och att vi borde höja våra röster som en gemenskap, stanna upp och förklara vad det är vi gör. Jag är säker på att om all forskning stannade upp i en månad, så skulle världen inse konsekvenserna. Inte för att det borde vara en lösning, men vi lever i en tid då forskare måste ställa sig frågan om sitt ansvar gentemot samhället och hitta sätt att förklara vad vetenskap handlar om.