Ensam är inte stark - samarbete är nyckeln till framgång i forskningen

Priset delas ut till någon som bidragit till den radiofysikaliska utvecklingen och tillämpningen, och delades ut vid sjukhusfysikerdagarna. För Kristina Sandgren är priset både ärofyllt, och ett kvitto på att hennes engagemang är uppskattat. 

- Jättekul! Verkligen, det kändes ärofyllt. Det var många stora namn på listan före mig, säger Kristina Sandgren.

Kristina Sandgren tar emot Kurt Lidéns pris under sjukhusfysikerdagarna.

BildPrivat

Forskningen handlar om prostatacancer och medicinsk bildtagning, där Kristina försöker koppla ihop det med patologi. Hon undersöker hur olika medicinska bilder kan representera olika cellegenskaper och har därför ett stort team av olika yrkeskategorier - sjukhusfysiker, patologer, radiologer och nuklearmedicinare. Det är just detta nätverk av olika professioner och yrkeskategorier som Kristina varit navet i att få samman, något hon också tror ligger bakom att hon nu prisas. 

- Jag var doktorand under det här projektet, och tog nog det sociala ansvaret. Jag tycker det är kul att interagera med människor och lära mig, och det känns väldigt fint att mitt engagemang anses bidragit så mycket för att få till detta samarbete, berättar Kristina Sandgren. 

I PAMP 1 studien har forskarna samlat in data från 55 patienter med prostatacancer. De har tagit bilder på patienterna med olika modaliteter, såsom MR och PET, och sedan jämfört bilderna med histopatologi för att se om det finns några skillnader i hur tumörerna syns på olika typer av bilder.

Syftet med studien är att förstå hur olika medicinska bilder kan representera olika cellegenskaper och utveckla en bättre förståelse för hur prostatacancer kan diagnostiseras och behandlas.

Ensam är inte stark

- Vi gjorde en 3D-printad form för varje patient som prostatan placerades efter att patienten opererats för sin prostatacancer. Men med hjälp av formen så kunde vi veta mera exakt vilket patologisnitt som hör till vilket MR eller PET-snitt, och säkerställa att de är linjerade på samma sätt. Formen är designad så att patologen kan skära prostatan rakt och i jämnt fördelade snitt. Innan patologen snittade skannade vi prostatan i MR-kameran, i formen. Med hjälp av den bilden kunde vi justera deformationer i patologibilden. Efter alla dessa steg kan vi med hög noggrannhet se vart i prostatan tumörerna sitter, förklarar Kristina Sandgren. 

Förutom samarbetet med patologen, är både urologen och onkologen delaktig i arbetet. Att få ihop gruppen har varit viktigt för att få studien att komma framåt, och få alla att känna sig delaktiga. 

- Ensam är inte stark. Att sitta på kammaren och forska, det tror jag inte på. Man måste ha den här gruppen, säger Kristina Sandgren.

I PAMP 1 är man klar med inklusionen, men flera doktorander fortsätter arbetet med att analysera data från studien för att dra ytterligare slutsatser. Studien har lett till flera publicerade artiklar och avhandlingar, och Kristina tycker det är fint att arbetet fortskrider och inte tar slut. 

- Det finns massvis med mer att utforska i materialet. Jag hann ju precis samla in materialet innan jag disputerade. Så att det kommer andra och tar vid, så inte datat blir liggande, det är fint. Att något man har lagt tid och kraft på renderar så mycket i förlängningen, det känns jättekul, säger Kristina Sandgren. 

Vidare arbetar forskarna nu med PAMP 2, ett projekt som är inriktat på patienter med högriskprostatacancer. Något som är mycket svårare att få tag på, eftersom det är vanligare att dessa patienter strålbehandlas än opereras här i Umeå. Där jobbar forskarna tätt ihop med forskningssköterskor på urologen för att hitta högriskpatienter som ska opereras. Studien är ett samarbete med Skåne, där man gör fler operationer av högriskpatienter. Nyligen inkluderade man ännu en patient i projektet. 

I en "kompis-studie" till PAMP 2, ska de strålbehandla extra mycket mot den synliga tumören. Forskarna hoppas kunna se om strålbehandlingsutfallet kan kopplas till bilddata och patologi via PAMP 2, och på så sätt kunna avgöra om vissa typer av prostatacancer behöver extra hög stråldos eller inte. 

-  Det kan vara så att man i slutändan kan se att en viss typ av prostatacancer kräver att vi bara strålar hela prostatan och att andra behöver mer. Vi vill hitta markörer som gör att vi kan förbättra behandlingen för varje enskild patient, förklarar Kristina Sandgren.

Beviljat miljonanslag ger bättre förutsättningar

Parallellt med PAMP 2, arbetar Kristina också med ett projekt där de jobbar med online adaptiv strålbehandling. Nyligen beviljades strålbehandlingsforskningen vid Cancercentrum ett stort anslag på nio miljoner kronor från Cancerforskningsfonden i Norrland. Med hjälp av pengarna ska man nu köpa in ny utrustning som ska ge bättre förutsättningar för forskning och klinisk behandling. 

-  Med hjälp av den här maskinen kan vi se tydligare vart vi strålbehandlar, och rikta behandlingen utefter hur anatomin ser ut för dagen. I det här online-adaptiv-projektet så kommer det vara både prostatacancer men även cervixcancer och urinblåsecancer. Och framför allt cervix brinner jag mycket för att förbättra. Det är ett så rörligt organ att vi måste stråla med stora säkerhetsmarginaler, så patienterna får jättemycket biverkningar av strålbehandlingen, berättar Kristina Sandgren. 

Nyfikenheten ledde in i forskningen

Kristina är utbildad sjukhusfysiker, en inriktning hon valde eftersom yrket lockade genom det multidisciplinära samarbete mellan vård och fysik. 

- Jag har hållit på med idrott och jag tror egentligen att det var mycket nyfikenhet att förstå hur röntgen, MR och modaliteterna fungerar. Så det tror jag var det som lockade. Jag tycker det är jättekul att få jobba med att hjälpa människor. Det gör ju att det känns som ett viktigt jobb, säger Kristina Sandgren. 

Förutom den egna forskningen arbetar Kristina kliniskt, och handleder även tre doktorander. En som hon är huvudhandledare åt och två som hon är biträdande handledare till. Hon undervisar i strålbehandlingsfysik och handleder examensarbeten. Det svåraste är att få tiden att räcka till, att timmarna på dygnet inte är oändliga. Vart framtiden leder får tiden utvisa. Det finns många vägar att gå, både i den kliniska delen, men även inom forskningen. 

-Det är lite så det varit för mig. Inget har varit skrivet i sten. Utan det har blivit som det blivit och det har blivit bra. Allt är ju kul, det är svårt att prioritera när man tycker allt är roligt, säger Kristina Sandgren. 

Ett gott forskningsklimat som lever vidare

Att få gruppen att fungera och trivas, med högt i tak och att våga fråga är något Kristina tror starkt på. Något hon också fått med sig från Anders Widmark, professor i onkologi och delaktig i PAMP 1 studien. 

- Det har också varit så himla bra. Från dag ett så har det varit sådant öppet klimat i den här PAMP-gruppen. Anders Widmarks öppenhet, att han som professor ändå är helt ödmjuk i att det här kan inte jag och det är helt okej att jag frågar, det är väldigt fint. Att man inte behöver känna att man ska sitta inne på svar hela tiden utan att det är helt okej att säga att jag inte vet, förklarar Kristina. 

Kristina lyfter hur viktigt det var för henne som doktorand att både Anders Widmark och Anders Bergh var så öppna, något hon uppskattade och som hon nu strävar efter att föra vidare i sin egen roll som handledare. 

- Jag försöker verkligen vara ödmjuk med att jag inte sitter inne på alla svaren. Det blir ju så pressat läge om man ska kunna allt, för det gör ju ingen, säger Kristina Sandgren.