"Jag tror på att tänka i team och att samarbeta"

Grattis till din docentur! Hur känns det och vad betyder den för dig?

- Tack! Det känns faktiskt inte ett dugg annorlunda. Jag är glad att den långa ansökan gick igenom. Det är roligt, och en akademisk meritering, och att man blir meriterad akademisk i övriga Sverige. Man får också sitta i betygsnämnd, så det är viktigt. Det är en kvalitetsstämpel när man söker medel från de stora anslagsgivarna, säger Hanna.

Hanna Nyström, överläkare universitetslektor och nu docent berättar att hon som liten hade helt andra planer än vad som faktiskt blev. Som liten var hon fascinerad av arkeologi och skulle bestämt bli arkeolog. Men drömmen om att bli nästa Indiana Jones byttes ut mot en ny dröm, att bli veterinär.

- Jag växte upp på en bondgård, och har alltid varit intresserad av djur. Så i många år, mellan jag var 11 och 16 så var jag helt bestämd på att bli veterinär, berättar Hanna.

Hon gillade både djur och medicin och praktiserade hos en veterinär i Skellefteå. Intresset för medicin och naturvetenskap var stort, och trots att ingen i familjen jobbar inom vården fanns det en dragning dit. Men vad det riktigt innebar visste hon inte förrän hon var där.

- Vården, att jobba med människor och den medicinska biten. Naturvetenskapen har varit drivkraften i det, berättar hon.

I rådande situation måste man göra upp med sina drivkrafter

Drivkraften i arbetet har Hanna hittat genom att göra upp med sig själv, ta reda på vad det är som driver henne framåt, inte att göra karriär.

- I rådande situation måste man göra upp med sina drivkrafter, menar Hanna.

För henne har det handlat om att ha både forskningen och det kliniska arbetet, att få forska på de hon opererar och få det att hänga ihop.

- Att göra det bästa man kan för sin patient, utifrån vad vi vet, lägga pusslet och söka svar. Att hitta nya sätt att förbättra, förklarar hon.

Drivkraften mot forskningen
Tydligt är att forskningen går hand i hand med det kliniska arbetet för Hanna. Men vad var det som egentligen lockade med forskningen?

- Vi fick under utbildningen höra att vi var dåliga på att välja forskningen. Men det var abstrakt, man förstod inte vad forskningsprojekt handlade om, berättar Hanna.

Under termin 7 på kirurgplaceringen ville en kollega få med Hanna i ett forskningsprojekt. Trots att hon var tveksam fanns där ett litet intresse. När frågan kom från professor Peter Naredi om hon ville börja forska för honom så blev svaret ja. Under termin 8 gjorde Hanna en enkel klinisk registerforskning, och fick mersmak.

- Peter var duktig på att inspirera, berättar hon.

De här viktiga personerna har gjort det möjligt

När mersmaken ledde fram till mer forskning kände hon att hon inte ville forska på kliniska data, utan mer mot labb. Där blev hon ihopkopplad med Malin Sund och styrde om mot innovativ labbforskning på levermetastaser.

- Malin Sund har varit en jätteviktig förebild för mig, berättar Hanna som idag ser Malin som både en mentor och en en god vän.

Forskningen rullade på, mycket tack vara att Oskar Hemmingsson och Daniel Öhlund gjorde en liknande resa samtidigt. Trots att Norrlands Universitetssjukhus är ett litet sjukhus i jämförelse, har vi en kirurgklinik med hög andel disputerade kirurger, något som har varit jätteviktigt för Hannas resa.  

- Vi har liksom vandrat vid varandras sidor allihop och fostrat medarbetare underifrån. Det finns en stor vinst att vi är flera PI´s som driver vårt forskningslabb, och att vi delar infrastrukturen. Alla vi har disputerat och gjort en internationell post doc. De här viktiga personerna har gjort det möjligt. Det är extremt viktigt och en framgångsfaktor, menar Hanna som inte hade kunnat göra det ensam.  

Just nu forskar och arbetar Hanna med änd- och tjocktarmscancer som sprider sig. De försöker hitta nya sätt att upptäcka sjukdomen genom biomarkörsforskning i blodprover. Om man opererar bort en bit så kan man se i mikroskåpet att den växer och hitta ett växtmönster.

- Vi vill hitta ett sätt att klassificera mönstret innan vi opererar, berättar Hanna.

Forskningen är translationell, med allt från genuttryck, röntgen till blodprover.

- Det krävs mycket samarbeten med många andra duktiga människor, säger Hanna.

Utmaningar i arbetet kräver prioriteringar
Alla yrken har sina utmaningar och den största just nu menar Hanna är sjukvårdskrisen.

- Just nu är jag färgad av krisen inom svensk sjukvård. Det tycker jag är jobbigt och det är en jätteutmaning, menar Hanna.

- En sådan stor del av arbetet går ut på att släcka bränder och inte det man är utbildad och bäst på. Det tär, förklarar hon.

Vidare menar hon att det är en jättestor utmaning att möta patienter och inte kunna ge besked om operation, eller när man är i en position där alla vill att man ska göra allt. Då gäller det att kunna prioritera.

- Man måste ha lite strategier för att få någon balans, både för regionen och universitetet, menar Hanna.

För att upprätta hålla den balansen så måste man någonstans hitta en lösbar ekvation förklarar Hanna som menar att det måste gå ihop i slutändan.

- Jag tror på att tänka i team och att samarbeta. Nyttja varandra och inte ha rivalitet. Sunda värderingar och en vettig arbetsmiljö, förklarar hon.

Framtidsplanerna
I höst väntar disputation för en av Hannas egna doktorander, Moa Lindgren. Övriga doktorander är också i gång och hon håller på för fullt att färdigställa de stora projekten med Scilab där de forskat på den uttryckta arvsmassan på levermetastaser. Nya spännande resultat väntar, samt att hon skriver på flera artiklar. Tanken är att sedan gå vidare i det projektet. Förutom forskningen undervisar Hanna en del på termin 7 på Läkarprogrammet och i Katastrofmedicin, en kurs som ligger inom IKK programmet. Hon har också kvar den kliniska biten och arbetar med patienter inom sjukvården.

Om tio år tror Hanna att hon förmodligen fortfarande är fortsatt klinisk verksam som kirurg, med en tydlig akademisk målsättning.

- Målsättningen är att vara en inspirerande professor/kirurg, sannolikt på något universitet i Sverige, säger Hanna.