Klimakteriets resa genom idéhistorien

Christer Nordlund, professor i idéhistoria med inriktning mot miljö- och vetenskapshistoria samt dekan för Humanistiska fakulteten vid Umeå universitet har tittat närmare på klimakteriet i idéhistorien.

BildSimon Jönsson

Ordet klimakteriet härstammar från det grekiska ordet klimakterikos, som ungefär betyder kritisk tid eller kritiskt steg.

Innan Upplysningen på 1700-talet talade den medicinska forskningen och naturalfilosofin om klimakterium som ett steg på "livets trappa". Idén var att människan går igenom olika perioder under livets gång – från barndom, puberteten och så vidare – och varje sådant steg är ett klimakteriskt steg, som alla människor tar – såväl män som kvinnor.

– Man såg på klimakteriet som en naturlig process. Ingen av de här olika klimakteriska stegen ansågs vara en sjukdom, utan det händer en liten kris och så tar man sig igenom den och in i nästa fas. Det finns de som trodde att de här kritiska stegen inträffade vart sjunde år, säger Christer Nordlund, som har djupdykt i hur människor har tänkt och resonerat kring klimakteriet i idéhistorien.

Hans forskning har bland annat utmynnat i ett kapitel i antologin "Vad vi talar om när vi talar om klimakteriet" (Makadam förlag, 2025). Kapitlet har han skrivit tillsammans med Ulrika Björkstén, generalsekreterare vid föreningen Vetenskap & Allmänhet.

Fokus på kvinnokroppen

Under 1700-talet blev kvinnomedicin en egen specialitet, då läkare och medicinska forskare började intressera sig specifikt för den kvinnliga kroppen. Det var också först då man fick uppfattningen att kvinnors och mäns kroppar är olika.

– Fram tills dess fanns idén att kvinnor bara är en liten sämre variant av mannen, säger Christer Nordlund.

Det är intressant att de idéer som vi i dag tycker är självklara inte är äldre än 200 år gamla.

Det ökade fokuset på kvinnomedicin Iedde till att man började prata om klimakteriet som något som främst rör den kvinnliga kroppen, och framförallt något som är förknippat med att menstruationen upphör.

Det var den franska medicinaren Charles de Gardanne som myntade ordet menopaus under 1820-talet. Därefter kom 170 avhandlingar om menopaus bara i Frankrike och det blev den rådande beskrivningen av klimakteriet, som i stora drag gäller än i dag.

– Det är intressant att de idéer som vi i dag tycker är självklara inte är äldre än 200 år gamla, säger Christer Nordlund.

Klimakteriet blev en sjukdom

Under den här tiden skedde även en dramatisk utveckling kring synen på klimakteriet – från något naturligt till något sjukligt som behövde behandlas.

Kvinnor som hade problematiska besvär av klimakteriet sökte hjälp hos (manliga) gynekologer och läkare. Utifrån dessa kvinnors krämpor drogs slutsatsen att alla kvinnor gick igenom samma sak och det började ges generella råd till kvinnor i klimakterieåldern.

– Ju mer läkare ägnade sig åt frågan desto sjukligare blev kvinnorna. Och det var inte bara kroppsliga problem, som i att inte kunna få barn, utan det kopplades till psykisk sjukdom. När du hamnar i klimakteriet finns också risk att du blir nervös, virrig, knäpp, galen. Det finns till exempel en, med dagens ögon, märklig avhandling från den tiden som heter ”Menopausens inflytande på utveckling av galenskap”, säger Christer Nordlund.

Film: Synen på klimakteriet genom idéhistorien

Hur har man sett på klimakteriet genom idéhistorien, hur har klimakteriet behandlats och hur ser man på klimakteriet i nutid? Christer Nordlund, professor i idéhistoria, förklarar. 

Den här förskjutningen innebar att klimakteriet blev medikaliserat, såväl fysiskt som psykiskt, det vill säga något som ska behandlas med medicin. Man trodde bland annat att föråldrade äggstockar påverkade nervsystemet i hjärnan, vilket kunde leda till psykiska problem och därför behandlas med psykofarmaka.

– Då ska man komma ihåg att det inte fanns så mycket mediciner på den här tiden. Läkemedelsindustrin kom ju också igång på 1800-talet. Så det är väldigt mycket trial and error, liksom att man testar. Det som ordinerades var till exempel opium och belladonna, och det är ju supergiftigt, säger Christer Nordlund.

Menopaus blev kvinnlighetens död

Förutom medicinering kom en rad olika råd och behandlingsmetoder för kvinnor i klimakterieåldern. Bland annat trodde man att menstruation fungerar som en reningsprocess då gifter åker ut ur kroppen tillsammans med mensen, när den då upphört rekommenderade man åderlåtning i stället.

Det var också viktigt att kvinnor hade en så balanserad och lugn tillvaro som möjligt under sin kritiska tid – de skulle inte äta för mycket, inte för lite, absolut inte dricka alkohol, gärna motionera lite men inte för ansträngande.

Det var också viktigt att hålla koll på känslolivet – såväl passion som sorg. Att exempelvis gå på begravning var inte att föredra under klimakteriet, inte ens att promenera på platser som kan väcka sorgliga eller upphetsande minnen till liv.

Det hände att kvinnor spärrades in på mentalsjukhus eller att de blev kastrerade, för att man ansåg att så här ska man inte bete sig, det här är inte normalt.

I samband med menstruationens upphörande fanns även föreställningen att själva ”kvinnligheten” dog, hennes attraktionskraft dalade och därmed skulle även kvinnors sexlust försvinna. Men så klart var det ju inte så för många kvinnor, och detta blev en viktig fråga för vissa läkare och psykiatriker.

– När de träffade kvinnor som var i klimakteriet och fortfarande hade sexlust så var det något konstigt, de kan ju inte få barn och då var uppfattningen att kvinnor i den här åldern inte borde ligga. Så det hände att kvinnor spärrades in på mentalsjukhus eller att de blev kastrerade, för att man ansåg att så här ska man inte bete sig, det här är inte normalt. Är man i klimakteriet ska man trappa ned även sexuellt.

Kvinnor började dela sina upplevelser

I början av 1900-talet kom en vändning i både synen på kvinnor i klimakteriet som råden och behandlingen. Den viktigaste orsaken var att kvinnor själva började kommentera hur det är att hamna i klimakteriet. Hittills hade all litteratur på området skrivits av män utifrån deras mätningar, vägningar och bedömningar.

– Kvinnorna uttryckte att 'Det här tycker vi inte stämmer, så där dåligt mår inte vi och det är absolut inga problem att ha sexuella relationer' och så vidare.

Bidragande var också att kvinnor började utgöra en del av läkarkåren och författade skrifter om klimakteriet bland annat. Med det minskade även inslagen av varningar och råd – tvärtom kunde klimakteriet beskrivas som något positivt och frigörande för en del kvinnor. Även de manliga läkar- och forskarkårerna fick så småningom samma uppfattning.

Christer Nordlund konstaterar att intresset för klimakteriet är stort. – Det finaste vi forskare kan göra är ju att ta fram kunskap som människor är intresserade att få vet mer om, säger han. 

BildSimon Jönsson

Under första halvan av 1900-talet upptäckte man kroppens hormoner. Då började klimakteriet klassas som en bristsjukdom vars symptom kan botas med hormonpreparat som innehåller östrogen. På samma sätt som man hanterar diabetes med insulin.

Östrogenbehandling fick en särskild skjuts då det även ansågs gynna män – med östrogen mår kvinnan inte bara bättre och är mer balanserad utan hormonet bidrar dessutom till att hon bibehåller sin kvinnlighet och ungdomlighet, ansåg man. I marknadsföringen av ett hormonpreparat var målgruppen även män.

Behandlingen var populär tills man upptäckte att preparatet gav biverkningar, i värsta fall cancer. Så då var man tvungen att justera behandlingen.

Klimakteriet splittrade kvinnorörelsen

När hormonbehandlingen slog igenom under 1960- och 70-talen i Europa och USA väckte det mycket debatt, inte minst inom kvinnorörelser. Vissa tyckte att det var bra att det äntligen är någon som tar kvinnors problem på allvar och tar fram läkemedel som lindrar symptom och gör att kvinnor kan fungera i samhället på samma villkor som män. Medan andra ansåg att behandlingar bara är ett symptom på att vi lever i ett sexistiskt ungdomsfixerat samhälle där kvinnor inte kan få åldras på ett naturligt sätt utan att uppfattas som ett problem. Man ifrågasatte för vem skull kvinnan behandlas och vilka risker det egentligen kan finnas med att ta preparat. Man ifrågasatte också varför det blir en diagnos när kvinnor åldras, men inte när män åldras.

Genom att förstå att forskare och andra har resonerat kring till exempel klimakteriet på många olika sätt genom historien så får man också syn på sina egna idéer och får förstå att det jag och det vi tänker i dag kanske inte är helt självklart.

Christer Nordlunds genomlysning av klimakteriets idéhistoria tar slut på 1970-talet. Men frågan om klimakteriet är i högsta grad aktuell i dag och han ser att samma strömningar i debatten lever kvar sedan decennier tillbaka.

– Den här debatten om klimakteriet som normalt eller något sjukligt, något som måste behandlas eller som något som man själv behandlar genom sin livsstil, och huruvida hormonbehandling är något positivt eller negativt, den pågår än i dag. Däremot är det nog få i dag som ifrågasätter att kvinnor i och efter klimakteriet kan ha ett sexliv.

Vad lär vi oss i dag av att titta på klimakteriet genom idéhistorien?

– En av poängerna med idéhistoria är att man hjälper människor att tänka själv. Genom att förstå att forskare och andra har resonerat kring till exempel klimakteriet på många olika sätt genom historien så får man också syn på sina egna idéer och får förstå att det jag och det vi tänker i dag kanske inte är helt självklart, säger Christer Nordlund, och lägger till:

– Och uppenbarligen finns det ett jättestort intresse bland allmänheten och kvinnor i klimakterieåldern om de här sakerna. Det i sig räcker för att forska om det. Det finaste vi forskare kan göra är ju att ta fram kunskap som människor är intresserade att få vet mer om.

Christer Nordlund Professor

E-post

090-786 97 33