Kommunikationsprojekt har skapat nya mötesplatser

Inkludering och social hållbarhet hamnar lätt i skymundan när samhällen förändras snabbt, och då blir det ännu viktigare att skapa arenor där man kan stanna upp och diskutera vilka samhällen vi faktiskt vill bygga, inte bara hur snabbt och effektivt vi kan bygga dem.

Jag som forskare i socialt arbete vill verkligen lyfta fram att inkludering och social hållbarhet lätt hamnar i skymundan när samhällen förändras snabbt, och då blir det ännu viktigare att skapa arenor där man kan stanna upp och diskutera vilka samhällen vi faktiskt vill bygga, inte bara hur snabbt och effektivt vi kan bygga dem, säger Magnus Bergmark och fortsätter: den här typen av arbete underskattas ofta lite. Det kan se ganska enkelt ut utifrån att anordna några seminarier, workshoppar och filmer, men det krävs ganska mycket relationsbyggande och facilitering för att skapa bra dialog mellan ”olika världar”. Den typen av diskussioner ligger dessutom väl i linje både med FN:s globala mål och bestämmelserna i den nya socialtjänstlagen som kom 2025.

Rapporten summerar ett treårigt forskningskommunikationsprojekt – vad har ni undersökt i projektet?

Eftersom projektet var just ett kommunikationsprojekt har vi inte själva undersökt något fenomen på samma sätt som i ett ”vanligt” forskningsprojekt. Däremot har vi haft fyra befintliga forskningsprojekt knutna till oss, och det är innehållet i dessa som vi har testat former för att kommunicera och skapa dialog kring, tillsammans med myndighetspersoner och lokalpolitiker från Norrbotten.

Om ett samhälle växer snabbt behöver man inte bara bygga fler bostäder, utan också fundera på vilka livsmiljöer som skapas och vilka grupper som riskerar att hamna utanför.

Inkluderande social samhällsplanering – vad betyder det?

En bra och stor fråga! Men det handlar egentligen om hur vi bygger samhällen som fungerar för fler människor och där sociala perspektiv finns med redan från början i planeringen. Ofta tänker man kanske spontant på vägar, bostäder och fysisk infrastruktur när man hör samhällsplanering, men här handlar det också om frågor som trygghet, folkhälsa, delaktighet, integration och jämlika livsvillkor.

Det blir särskilt viktigt i tider av snabb samhällsförändring. Om ett samhälle växer snabbt behöver man inte bara bygga fler bostäder, utan också fundera på vilka livsmiljöer som skapas och vilka grupper som riskerar att hamna utanför. Där kommer forskningen in som ett stöd för att tänka mer långsiktigt och kunskapsbaserat.

Projektets geografiska placering för tankarna till den gröna omställningen och den nämns ju också i rapporten. Hur placerar du in projektet i den kontexten?

Den gröna omställningen har varit en viktig bakgrund till projektet, även om vi inte studerat själva industrisatsningarna. I norra Sverige sker just nu väldigt stora samhällsförändringar och många kommuner ställs inför ganska svåra frågor kring bostäder, kompetensförsörjning, integration, social sammanhållning och välfärd.

FN:s globala hållbarhetsmål inkluderar både ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. De sociala bitarna har en tendens att falla lite i skymundan, därför har vi velat lyfta fram dem på ett tydligare sätt. Hur skapar man samhällen där människor faktiskt vill och kan leva långsiktigt? Hur undviker man segregation och sociala klyftor när utvecklingen går snabbt? Där upplevde vi att det fanns ett stort behov av kunskapsdialog mellan forskning och kommunal praktik.

Ni har jobbat med dialogbaserad forskningskommunikation. Kan du säga något om det begreppet?

Vi har försökt tänka att forskningskommunikation inte bara handlar om att forskare ska ”berätta om sina resultat”. Dialogbaserad forskningskommunikation handlar mer om att skapa möten där forskning och praktik får prata med varandra. Kommunerna sitter på erfarenheter och konkreta dilemman från vardagen, medan forskarna kan bidra med perspektiv, analys och tidigare kunskap. När de möts uppstår ofta något mer än bara informationsöverföring, vilket är extra viktigt när temat handlar om komplexa samhällsfrågor som inte har några tydliga eller enkla lösningar.

Projektets medlemmar kommer både från Institutionen för socialt arbete och FoUI Norrbotten. Ellinor Gustafsson, Magnus Bergmark, Eva Lakso, Sofia Strömgren, Catarina Lundqvist, Benitha Eliasson och Johan Hörnemalm.

BildAndré Tetting

Ni har ägnat er åt en ovanlig form av kommunikationsprojekt där projektgruppen som förvisso bestod av forskare inte ägnade sig åt egen forskning utan lyfte fram och samarbetade med fyra redan pågående projekt. Hur har det varit att jobba på det viset?

Det har faktiskt varit en av projektets stora styrkor. Vi kunde fokusera helt på att skapa formerna för dialogen, alltså att bygga arenor, nätverk, workshoppar och kommunikationsinsatser. Forskarna i sin tur kunde fokusera på sitt innehåll och sin forskning. Flera forskare beskrev det som en lättnad att slippa ordna allting själva. De fick komma in i redan uppbyggda sammanhang och möta målgrupper som annars kan vara ganska svåra att nå.

Har projektet resulterat i någon fortsatt verksamhet ute i kommunerna – var det några tjänstemän och forskare som fann varandra? Har det uppstått några synergieffekter?

Ja, det tycker jag faktiskt att det gjorde. Vi såg flera exempel på att forskare fick nya kontakter med kommuner och blev inbjudna till andra sammanhang både under och efter projektet. Det uppstod också nya samtal om möjliga samarbeten och utvecklingsprojekt.

Samtidigt är det viktigt att vara realistisk i sina ambitioner. Den här typen av samverkan tar tid, och många kommunrepresentanter beskrev att de har hög arbetsbelastning och svårt att hinna gå från idé till konkret samarbete, även när intresset finns.

Men något som verkligen har hänt är att kontakten mellan forskning och kommuner blev mindre dramatisk. Trösklarna sänktes. Flera uttryckte att det nu känns enklare att ta kontakt med varandra direkt.

Är det något “fynd” som överraskar?

Kanske hur stort behovet faktiskt verkar vara av ganska enkla mötesplatser. Många av aktiviteterna i projektet var egentligen inte särskilt avancerade. Seminarier, inspelade forskarsamtal och digitala workshoppar är i sig ingenting nytt, men samtidigt fyllde de en tydlig funktion.

Det blev också tydligt hur viktiga de här intermediära rollerna är, alltså någon som aktivt bygger broar mellan forskning och praktik. Samverkan uppstår inte av sig själv, även när viljan finns från båda håll.

Om ni fick jobba vidare med resultaten i projektet - hur skulle det arbetet kunna se ut?

Jag tror mycket på att fortsätta skapa långsiktiga och återkommande arenor för kunskapsdialog där forskare, kommuner och andra aktörer kan mötas kring aktuella samhällsfrågor. Vi har också lärt oss att det behöver vara ganska lättillgängligt och praktiskt relevant för att fungera i kommunernas vardag. Kanske ännu mer fokus på konkreta exempel, gemensamma case och frågor som deltagarna själva brottas med.

Just nu filar vi på en variant av organiserade digitala ”fika-träffar” där dessa aktörer ska kunna mötas för att dela kunskap och erfarenheter.

Vilka skulle du vilja läste den här rapporten om inkluderande social samhällsplanering?

Jag hoppas att den kan vara intressant både för personer inom akademin och för människor som arbetar praktiskt med samhällsutveckling i kommuner och regioner. Jag tror också att den kan vara relevant för andra FoU-miljöer, lärosäten och organisationer som funderar på hur man kan arbeta mer långsiktigt med forskningskommunikation och samverkan, oavsett ämnesområde.

Rapporten handlar egentligen kanske mer om formerna för kunskapsdialog som om själva sakfrågorna.

I förgrunden Magnus Bergmark, Socialt arbete och Catarina Lundqvist, FoUI Norrbotten. 

BildSofia Strömgren

Rapporten - Att skapa kunskapsdialog i praktiken: Erfarenheter av samverkan mellan kommuner och forskare inom socialt hållbar samhällsplanering

Projektets hemsida -  Inkluderande social samhällsplanering
Där kan du också läsa mer om de fyra forskningsprojekten som nämns i texten.