”Man ska ha respekt för kunskap, var kunskapen än finns”

Vi ses på Nya konditoriet för att prata och för den som känner Lars-Erik vet att han gärna sitter i kafémiljöer när han jobbar. På det sättet blir han tidlös när han tar plats bland de rader av författare och forskare som genom historien sökt sig till sorlet och folklivet på olika serveringar.

När han får frågan om att försöka sammanfatta sig gärning beskriver han hur det handlar om viljan att genom det talade språket, både i form av ortnamn och dialekter, kunna fånga en historia ”… som på intet annat sätt låter sig berättas”. Att talspråket bär på hemligheter och mysterier, som rätt tolkat kan ge oss mycket uppgifter om vår förhistoria som inget annat material kan ge.

Men det hela hade kunnat ta en helt annan vändning. Fram skymtar en augustidag 1972.

En strävsam trio kommer gående från stan via backen intill Östra gymnasiet, när campusområdet plötsligt brer ut sig och blir synligt. Det är Lars-Erik och hans fosterföräldrar, som följt med för att stötta vid flytten till Umeå och de väntande studierna. När mamman får syn på Universum och hela härligheten utbrister hon: ”Men Lasse, det är för stort!” Underförstått: ska vi inte åka hem igen?

– Mina fosterföräldrar och jag hade en speciell relation. De var omhändertagande och rädd om mig och angelägna att det skulle gå bra för mig. De var också måna om att de inte skulle kunna klandras för att inte ta hand om mig, säger Lars-Erik Edlund och fortsätter:

– Jag hade ju redan varit borta under mina tre år på gymnasiet i Örnsköldsvik och bara åkt hem på helgerna till Trehörningsjö. Men nu hade jag alltså fått ett rum nere på Storgatan. Och att jag stod på mig och sa att jag ville stanna var nog väldig tur. För jag vet inte vad jag skulle ha gjort annars.

Från barocken till ortnamn

Lars-Erik Edlund betonar att han mycket väl kan förstå sina föräldrar. För dem var ju campusområdet gigantiskt om man jämför med Nolaskolan, som då var den enda större skolbyggnaden som fanns i Örnsköldsvik.

Han börjar sedan studierna med att läsa historia och läste sedan något som då kallades AC-svenska. På D-nivån hade han valt att skriva uppsats i litteraturvetenskap. Magnus von Platen som var hans professor vurmade för barocken och tyckte att även Lars-Erik skulle intressera sig för det ämnet.

– ”Här har du en läslista” sa han och gav mig 2 800 sidor tyskspråkig litteratur om barocken. Själv skulle von Platen i väg på en sabbatstermin, så jag skulle läsa och skriva uppsatsen på egen hand medan han var borta.

– Men när jag satt där i ämnesrummet och brottades med de här texterna och visste varken ut eller in, då kom Sigurd Fries, som var professor i Nordiska språk, och sade att jag skulle kunna lägga barocken åt sidan så länge, och skriva om något i nordiska språk i stället, tills Magnus kom tillbaka.

Bra förslag tyckte Lars-Erik som åkte till Uppsala och samlade ortnamnsmaterial. Något han sedan dess blivit kvar vid som ett huvudämne i sin forskning. (Det visade sig senare att von Platen blivit lite sur på Sigurd Fries, som norpat en bra student, men att det lugnade sig snabbt).

Universitetet har blivit sextio år, det vill säga blivit lite äldre och det märks. Den här pigga nybyggarandan som jag erfor i början, den har försvunnit

Studierna av ortnamn var alltså något som kom att intressera Lars-Erik och inte minst hur det har kopplingar till folkliga traditioner, kulturer och dialekter.

– Det var som en ny värld som öppnades för mig; att det gick att skriva om sådant här inom ämnet Nordiska språk. Och att det var forskningsvärt. Jag var lycklig över det.

– Så jag har verkligen haft ett privilegium att kunna få arbeta och jobba med det jag tycker om. Jag har haft tur som fått ägna mig åt ett ämne som egentligen är min hobby. Dessutom är det någon som haft oförskämdheten att betala bra för det. Livet igenom. Det är bra.

Uppemot 800 föredrag utanför väggarna 

Lars-Erik Edlund har som få andra forskare i Umeå samverkat utanför universitets väggar, i både små och stora sammanhang, där han förmedlat sina rön och vetenskapliga arbete. Genom åren rör det sig om uppemot 800 föredrag som han hållit utanför de akademiska salarna.

– Första gången var 1978, i Bygdeågården (den heter faktiskt så, redaktörens anmärkning) i Bygdeå, ett föredrag som jag höll om dialektord – ett föredrag som jag fortfarande har kvar. På den tiden var det vanligt att det skrevs referat av sådana här föredrag i Västerbottens Kuriren.

– Och i det här fallet var referatet i tidningen fyllt med så mycket fel, så jag tog mig friheten att kommentera det. Då fick jag ett trycksatt ganska spydigt svar: ”Vi rättar här några detaljer som påpekats”.

– Då lärde jag mig den hårda vägen, att aldrig korrigera. De får referera som de vill. Det är klart att det blir fel ibland; det är inte lätt att höra på allt vad jag säger. Och jag har kunnat dementera om någon frågat i efterhand. Men jag har lärt mig att aldrig korrigera det som någon skrivit i ett referat.

Det visade sig vara uppskattat att höra om öknamn, ortnamn och dialekter samt språkets historia. Och det var efter att Lars-Erik 1982 fick pris av Vitterhetsakademien, som det som han säger: ”exploderade av förfrågningar att hålla föredrag”.

Han säger vidare att det är roligt att få förmedla och ge en djupare förståelse av det folkliga språket och dess betydelse. Samtidigt är det en chans att samla nytt material. Varje gång som han är ute och berättar om någonting så är det folk som kan mer än honom.

Att de som sitter i lokalen och lyssnar är experter på det lokala språkbruket och han är expert på ett generellt plan. ”Man ska ha respekt för kunskap, var kunskapen än finns.” Han kan sätta in iakttagelser de har i ett större sammanhang och av dem få detaljer och impulser kring sitt eget arbete; ”som ett membran som det går strömmar över”.

Han beskriver vidare hur han har en stor låda hemma fylld med olika uppslag. Etymologiska utkast om ord och betydelser av namn, med mera, en låda som hela tiden fylls på med nya idéer.

Forskning på olika villkor

På många sätt är Lars-Erik Edlund av en gammal stam. Han berättar hur han haft en gammaldags professur där han genom alla år haft sin försörjning tryggad med universitetsmedel.

– Jag har aldrig behövt för egen räkning söka externa medel. Men det har inte inneburit att jag har suttit med armarna I kors, jag har sökt massor med projekt som har nyttiggjort andra.

– Det finns numera någon sorts tanke att man ska stimulera forskare genom knivskarp konkurrens. Men man behöver inte pressa på för att de ska exempelvis engagera sig och söka pengar. Jag har själv sökt medel utifrån en trygg position, och det har gått utmärkt.

Samtalet på kaféet leder vidare mot det faktum att flerspråkighet är normaltillståndet i världen; i Afrika, Asien, Sydamerika till exempel, men att det varit så även här i Norden. Att till exempel Umeå som namn historiskt måste ses i förbindelse med finska, samiska och svenska.

Sedan går samtalet över på humanioras roll.

– De breda humanistiska perspektiven är ingen tomgångsretorik, utan det är en nödvändighet att försöka förstå sig själv som människa oavsett vilket forskningsområde du befinner dig inom. Det är väl ofta därför som humaniora, även bland andra vetenskapsgrenar, möter ett väldigt stort intresse.

Lars-Erik Edlund var 52 år när han avslutade sina sex år som dekan vid den Humanistiska fakulteten. Som han säger: ”… en ålder då det är vanligare att man kliver på ett sådant uppdrag”. Han menar att de sex åren var lärorika och framhåller hur han haft stor nytta av de kunskaper han då fick med sig.

Än återstår mycket arbete som ska göras

Listan på de olika hedersuppdrag, sammanhang och utmärkelser som tilldelats Lars-Erik Edlund är lång. Han menar själv att all uppmärksamhet han fått, vare sig det är en applåd efter ett föredrag eller priser och utmärkelser, verkligen betyder någonting; att man gjort ett bra jobb.

– Det här säger jag utan att skryta. Jag säger det bara för att jag är glad över det.

Men för att avrunda samtalet kommer vi in på vad universitet har betytt för staden Umeå. Han menar att det inte finns ord för hur mycket det har betytt. Dock finns en reflektion som han vill flika in här:

–  Universitetet har blivit sextio år, det vill säga blivit lite äldre och det märks. Den här pigga nybyggarandan som jag erfor i början, den har försvunnit. Jag är till exempel ordförande i Östersjöstiftelsen som finansierar forskning vid Södertörns högskola. Och när jag sitter på deras studentfik och lyssnar på resonemangen där, då kan jag återigen erfara den gamla nybyggarandan.

– Allting bygger ju på människors möten och att man har mötesplatser där man kommer tillsammans. Ibland kan etablerade institutioner bli väldigt instängda. Jag dömer inte, och jag säger inte att det är så generellt mer hos oss än på andra ställen heller. Men den kreativa och nyfikna öppenheten som fanns mellan till exempel ”Skogisfolk” och universitetet i etablerade projekt, det känner jag inte riktigt finns längre.

– Jag kan se det lite grann i sameforskningen. Där finns det väldigt goda samverkansexempel. För där måste man lösa frågor med ett brett perspektiv, som omfattar historia, etnologi, samhällskunskap, medicin och en rad andra ämnen. Där finnas den andan kvar och det är bra.

Och ett gott råd till de som kommer nu:

– Var redobogen att bygga nya konstellationer och vara öppen för att samarbeta med olika forskare. Viktigt att vi därför bevarar de här mötesplatserna, som inte är institutionernas interna kafferum, utan som Universum var när det myllrade av folk. Eller Lindellhallen. Eller fiket Humlan i Humanisthuset. Där kunde jag få del av intressanta möten genom att sitta och prata med historiker, ekonomhistoriker och etnologer.

Härmed sluts en cirkel. Vi har, precis som Lars-Erik Edlund förordar, haft ett givande möte och samtal på ett kafé.

Läs mer – 53 år av befattningar, uppdrag och utmärkelser

Lars-Erik Edlund, är professor i nordiska språk vid Umeå universitet sedan 1995 (visstidsförordnad 1993–95). Han är numera seniorprofessor.

Edlund har genom åren haft ett stort antal uppdrag vid institutionen, fakulteten och universitetet. Åren 1992–94 var han ledamot av regeringens forskningsberedning.

Edlunds huvudsakliga forskningsområden är namnforskning, dialektologi och språkhistoria. Framför allt har han intresserat sig för det nordskandinaviska området. Hans språkvetenskapliga forskning bedrivs i nära samverkan med historievetenskaperna.

Edlund har varit verksam i och lett flera tvärvetenskapliga projekt från 1980 och framåt. Han var initiativtagare och forskningsledare för projektet ”Nordsverige i språkgeografisk belysning – datamaskinell dialektgeografi” 1984–87, ett projekt som ”avknoppades” till en särskild enhet vid institutionen, ”Diabas” (numera under Humlab). Han ledde 1996–2006 det stora tvärvetenskapliga, av Riksbankens Jubileumsfond finansierade projektet ”Kulturgräns norr: Förändringsprocesser i tid och rum” som involverade åtskilliga ämnen från fyra fakulteter. Åren 2012–18 var han kopplad till ett vid Silvermuseet, Arjeplog, placerat projekt, ”Recalling the past: Cultural heritage, landscapes and identity processes in northern Fennoscandia”, lett av Ingela Bergman.

År 2013 och framåt har han lett ett par projekt som berör de nordskandinaviska områdena: ”Att benämna och berätta platsen: Hur folkligt platsskapande kan stärka samiska traditioner och identiteter” (2013–2016: Formas, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande) och infrastrukturprojektet ”’Den vetgirige Lappmarksprästen’: Digitalisering och transkribering av J. A. Nenséns uppteckningar från 1800-talet av de nordliga folkens liv och kultur” (2015–19; Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond).

Andra projekt han lett är (2000–06) ”Svensk etymologisk databas” och (2003–08) ”Vadstenaklostret som skrift- och handskriftsproducerande miljö” (båda Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond); det senare projektet involverade forskare från flera svenska och norska universitet.

Med stöd från Svenska Akademien och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (KVHAA) arbetar han nu (2025) också med uppbyggnaden av en Svensk etymologisk databas.

Sedan 2010 är han huvudredaktör för Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Atlas över svensk folkkultur, 3, Kartor och texter om svenska dialekter och ortnamn. Detta arbete utges av trycket 2026.

Han var åren 1992–96 chefredaktör för fyrbandsverket Norrländsk uppslagsbok, som beskrev norra Sverige ur i ett brett kulturellt och historiskt perspektiv. År 2007 grundlade han tidskriften Journal of Northern Studies – utgiven av Kungl. Skytteanska samfundet och Umeå universitet– och var åren 2007–21 tidskriftens chefredaktör.

Edlund innehar och har innehaft en rad vetenskapliga uppdrag i vetenskapliga styrelser och tidskriftsredaktioner. Han var åren 2003–21 preses för Kungl. Skytteanska Samfundet och är sedan 2016 preses för Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Han är sedan 2024 ordförande för Stiftelsen för forskning inom områden med anknytning till Östersjöregionen och Östeuropa (”Östersjöstiftelsen”), en av landets forskningsstiftelser.

Vidare är Edlund sedan 2000 ordförande i Johan Nordlander-sällskapet, en förening som han tillsammans med Roland Otterbjörk grundade 1979. Åren 1979–2000 var han sällskapets redaktör.

Ledamot av följande vetenskapliga akademier: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur och Kungl. Skytteanska samfundet. Dessutom ledamot i Svensk-Österbottniska Samfundet samt av Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab och Agder Vitenskapsakademi.

Lars-Erik Edlund har genom åren erhållit priser från många vetenskapliga sammanslutningar, såsom Svenska Akademien, Vitterhetsakademien, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, vidare Uppsala universitets Umefond samt Umeå universitet.

Han har även av HM Konungen förlänats medaljen i 8:e storleken i Serafimerordens band ”för framstående insatser för svenskt universitetsliv” (2014), Kungl. Skytteanska Samfundets guldmedalj (2021), Umeå universitets förtjänstmedalj i guld (2022), i samband med kung Carl XVI Gustafs femtio år på tronen det s.k. jubileumsminnestecknet (2023) och Kungl. Gustav Adolfs Akademiens stora guldmedalj (2024). Tidigare har han uppmärksammats med Hazeliusmedaljen från Nordiska museet, Olof Högberg-plaketten från Norrlandsförbundet och en medalj i samband med Linnéjubileet.