Sociologen på 1970-talet

Vad är sociologins kärna?

1970-talet kan kategoriseras som en gradvis konsolidering av institutionens framtida inriktning. En fråga som löpte som en röd tråd var; Vad är sociologins kärna? Detta diskuterades ivrigt, utan att riktigt få något entydigt svar.

Fler studenter och mer personal

Studenttillströmningen var stark under de första åren av decenniet. År 1970–71 var 270 studenter inskrivna på A och B-kurserna. Ett nattskift fick insättas för att rätta tentamina. Personalstyrkan växte snabbt med fler lärare, fler sekreterare, bibliotekarie, studievägledare. År 1973 var personalen omkring 30 personer och innan slutet av årtiondet nära det dubbla.

Kaffe, kollegor och kreativa möten

Personalstyrkan blev snabbt väl sammansvetsad, inte minst tack vare återkommande gemensamma inslag i vardagen. Två schemalagda dagliga kafferaster, där alla turades om att ansvara för kokningen i den gigantiska kaffepannan, bidrog till gemenskapen, liksom de ofta gemensamma luncherna på nybyggda Universum och restaurang Snabben, där en bricklunch kunde kosta 7:50 kr.

På tjänsterummen i Södra Paviljongerna fanns väggfasta snabbtelefoner som gjorde det enkelt att snabbt få kontakt med kollegor utspridda i tre flyglar, kompletterade med personliga grå LM-telefoner med petskiva. För långväga samtal fick man dock gå via universitetets växel.

Den kollegiala samvaron tog sig också uttryck i mer organiserade former. De ursprungliga ”Staffmeating”, som senare döptes om till ”Onsdagsmöten”, hölls varannan vecka. Därtill kom institutionsstyrelsen (IS), med ett starkt studentinflytande, samt årliga planeringsdagar utanför campus där djärva framtidsvisioner skissades. Dessa förlades ofta till fjällvärlden eller ibland utomlands – exempelvis år 1977, då resan gick till London och Leeds och Brittiska Sociologförbundets konferens.

Samhällsförändringar och politiska reformer

1970-talet präglades av omfattande samhällsomvandlingar och stora arbetsrättsliga reformer. Införandet av medbestämmande (MBL), nya arbetsmiljölagar och den intensiva debatten om löntagarfonder satte tydliga spår i tiden. Detta kom i hög grad att påverka både grundutbildningen och forskningens inriktning. Samtidigt tog jämställdhetsfrågorna allt större plats på dagordningen, och en livlig nationell debatt fördes om vårdnadsbidrag och utbyggd offentlig barnomsorg.

Nya forskningsinriktningar

När professor Georg Karlsson hade sabbatsår i början av 1970-talet, ersattes han tillfälligt av Walter Korpi från Sociologiska institutionen, Stockholms universitet och ledare av Socialforskningsinstitutet (SOFI). Detta beredde väg för forskning om socialpolitik, arbetsmarknad och välfärdsstat i Umeå. Lektorerna Rune Åberg och Staffan Marklund blev snabbt förgrundsgestalter inom dessa forskningsfält och genererade nya doktorander.

Teoretiska och metodologiska motsättningar

Teoretiska och metodmässiga val föranledde intensiva diskussioner vid Sociologiska institutionen. På ena kanten stod traditionell systemteori, rollteori och funktionalism. På andra sidan sökande efter verktyg som kunde fånga strukturomvandling, maktutövning och ojämlika materiella förutsättningar. Inte minst avspeglades detta i institutionsstyrelsens diskussioner om kurslitteratur och vad som ansågs vara god sociologi. På, ett i efterhand mindre produktivt sätt, drogs svartvita gränsdragningar mellan ”borgerlig” sociologi och materialistiska perspektiv.

Internationella influenser

När Georg Karlsson återigen var på ett internationellt gästspel trädde Göran Therborn in som ersättare under en kortare period. Therborns forskningsprofil var inriktad på förändring av klasstrukturen och dess konsekvenser i arbetslivet. Han introducerade amerikanen Harry Bravermans ”Arbete och monopolkapital” om ökad polarisering och arbetsdelning som fick stort genomslag. Det dystra framtidsscenariot utmanade till fortsatt forskning vid institutionen.

Tvärvetenskap och nya initiativ

I sökande efter sociologisk identitet, sågs tvärvetenskap ofta med viss tveksamhet. Detta skulle med tiden förändras. I slutet av 1970-talet tillskapades Inforsk, en intern enhet som knöt band mellan sociologi, bibliometri och media- och kommunikation, dvs samhällsvetenskap och humaniora. Förgrundsgestalter var Olle Persson och Lars Höglund. Detta kom att senare bli embryo till bland annat biblioteksutbildning i Umeå. Innan årtiondets slut kunde Sociologiska institutionen ståta med 15 disputationer.

Undervisning och arbetsvillkor

Grundutbildningen kännetecknades även av stora förändringar. Fristående kurser var fortfarande normen. I sann demokratisk anda fick färska amanuenser och doktorander stor handlingsfrihet att sköta mycket av undervisningen. Lönenivån följde dock inte professorers och lektorers tariff och grundlade därför en god utbildningsekonomi för institutionen. Som doktorand hade man möjlighet till försörjning via ett tidsbegränsat ”utbildningsbidrag”. Meningen var att man bara skulle undervisa en mindre del och ägna resten åt egna studier. Proportionen i lärarrollen överskreds som regel. Arbetssituationen var mycket otrygg. Möjligheterna till sjukskrivning eller föräldraledighet låg utanför bidragssystemet.

Flexibel kursstruktur och pedagogiska metoder

Grundutbildningens basutbud var ”ett betyg”, ”två betyg” eller ”tre betyg” i sociologi. Det omdefinierades snart till A, B respektive Sociologi C. Flexibiliteten inom kurser var stor med möjliga tillval av subkategorier av sociologi av typen; familjesociologi, barn- och ungdomssociologi, kultursociologi, socialpsykologi, socialpolitik, arbetslivssociologi. Detta skapade en kort framförhållning för lärarlagen, beroende av vad som var populärast under en termin.

Examinationen skedde ofta genom salstentor i sal F1 eller F2, men även enskilda muntliga tentamen förekom på berörda lärares tjänsterum. Till detta tillkom ofta obligatoriska seminarier eller s.k. laborationer. Krittavlornas pedagogik utmanades alltmer av OH-apparater, plastfilm och kulörta spritpennor.

Internationalisering och nya kurser

Under de sista åren av 1970-talet ökade antalet utländska studenter i grundutbildningen. Finska och iranska studenter blev för en tid ett påtagligt inslag med vissa kulturella och språkliga komplikationer. Att läsa kurslitteratur på norska eller danska, som ibland förekom, var inte någon självklarhet för en student från Mellanöstern. Sverre Lysgaards norska ”Arbeiderkollektivet” överlevde på kurslistorna i nästan tre decennier! Sociologens kursutbud kom också att utvidgas med kurser i invandrarkunskap, för att möta fokus på den tilltagande integrationsproblematiken i Sverige.