Hoppa direkt till innehållet
printicon

Varför värnar vi inte mer om vår demokrati?

PORTRÄTT — Jag träffar människor från olika delar av världen, människor som inte vill något hellre än att få demokrati i sina länder. Och så vänder jag mig om och ser vad som händer i Europa och på hemmaplan i Sverige.

Abrak Saati säger — Ingen jag talar med, i andra världsdelar, kan förstå att vi inte är mer rädda om demokratin och värnar om den, vi som redan har den.

Abrak är forskare vid Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet och befinner sig mitt i ett internationellt postdokprojekt där hon fått medel från Vetenskapsrådet. Titeln på projektet är "How can constitution-building processes in post-conflict states and in states in transition from authoritarian rule contribute to enhancing democracy?" Arbetet ska, förutom på hennes egen institution, bedrivas på British Institute of International and Comparative Law i London, samt på American Bar Foundation i Chicago.

London går bra, där är Abrak varje månad, men Chicago blev ett problem.

— Jag skulle ha varit där från januari till maj 2017, flygbiljett var bokad och lägenhet hyrd, men sedan kom Trumps inreseförbud för medborgare från bland annat Iran. Eftersom jag är född i Iran så har jag iranskt medborgarskap, men jag har bott i Sverige sedan jag var tre år, så jag har svenskt medborgarskap också. När inreseförbudet kom fick till en början individer med dubbla medborgarskap, likt mig själv, inte inträde till landet. Nu kan jag, med visum, resa till USA. Rent principiellt är det klurigt... jag kän¬ner mig kluven till att åka när denna policy finns på plats.

Toppbild

Abrak Saati

Gör: forskare på Statsvetenskapliga institutionen.

Hobby: träna, umgås med vänner, resa.

Favoritmat: måste nog säga att persisk mat är godast, trots allt.
Senast lästa bok/senaste film: "How Democracy Ends" av David Runciman — mycket tänkvärd. Är ett stort fan av rymdfilmer, såg "Apollo 13" för säkert 10:e gången häromdagen.

Land jag vill resa till: "Resa-till-listan" är närmast oändlig. Men högt upp återfinns Schweiz, Nepal, Tanzania, Lofoten i Norge och jag återvänder gärna till Frankrike och Paris vid första bästa tillfälle.

Drömmer om: många saker, men ett annat politiskt styre i Iran framförallt. Skulle vara oerhört värdefullt att kunna återvända, känna sig obegränsad och kunna resa runt och uppleva landet.

Abrak kom 1985 till Sverige och Umeå, där hon växte upp och gick i skolan. Nu ingår det i hennes yrke som forskare att försöka följa demokratins utveckling i omvärlden.

— Den äldre generationen har minnen av krig, av odemokratiskt styre. Yngre människor — det märker jag även på mina studenter — har andra referensramar. De tar demokratin för given. De flesta av oss har inte upplevt något annat än demokrati och vet att vi regelbundet kan lägga vår röst på våra politiska representanter. Om man inte vet vad demokrati är, och framför allt vad det INTE är, så kan man heller inte stå upp för den och försvara den. Den unga generationen i andra länder vill strida för demokratin — men här är unga beredda att sälja sin röst.

Jag behöver känna att jag gör ett bidrag till en större helhet, även om jag själv inte har svar på alla frågor.

Skillnaden mellan uppfattningar hos äldre och yngre är inte enbart en uppfattning Abrak fått från människor hon träffat. Hon berättar om en undersökning i USA som säger att två tredjedelar av personer i åldern 70–80 år tycker att demokrati är viktigt, medan motsvarade siffra för 20–30-åringar är en tredjedel.

— I Sverige finns en stor undersökning från 2011 som visar att 21 procent av unga svenskar i åldern 18–29 år skulle kunna tän- ka sig att sälja sin rätt att rösta. 26 procent av dem säger att det skulle vara "bra" eller "väldigt bra" med en stark ledare som styr Sverige utan att behöva bekymra sig om val. Detta gör mig bekymrad och jag skulle vilja fråga dessa individer som är beredda att sälja sin röst eller som är beredda att se en "stark ledare" styra landet, hur de ser en så- dan framtid ta sig uttryck.

Svensk politik har förändrats under det senaste decenniet.

— Det har ju funnits högerpopulistiska och extrema rörelser även tidigare, jag är inte förvånad att det finns sådana nu. Efter det här valet ska det bli spännande att se om andra partier i Sveriges riksdag lever upp till vad de lovat under valrörelsen, det vill säga att inte låta dessa partier och rörelser få inflytande. Ännu så länge (detta skrevs efter valet, men innan regeringsbildningen var färdig, red:s anmärkning) är Sverige re- lativt unikt i Europa, såtillvida att vi inte har släppt in dem i det faktiska beslutsfattandet.

Abrak är bekymrad över att det är för- vånansvärt enkelt att rösta bort demokratin.

 — Det är oroväckande lätt att få möjlighet att avskaffa demokratin i Sverige. Som det är nu kan våra grundläggande rättigheter, som yttrandefriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten avskaffas genom två beslut med enkel majoritet i riksdagen med
mellanliggande val. I andra länder, till exempel i Tyskland, är det grundlagsskyddat att beslut som går emot mänskliga rättigheter och som strider mot det demokratiska statsskicket, inte får fattas. I än andra länder finns författningsdomstolar som ser till att det inte stiftas lag som strider mot författningen. Jag tycker att Sveriges grundlag borde ses över.

Abrak har I sin forskning tittat på de länder i Nordafrika som genomgick förändringar under "arabiska våren" 2011. Tunisien framstår som det land som klarat sig bäst. Fast allt är inte gott och väl, konstaterar Saati efter att hon förra året gjort fältstudier på plats.

— Glädjeyran har lagt sig i Tunisien. Det är oroande när även en del politiker, som själva var med och skrev den nya författningen, tänker att det kanske var bättre förr. Demokrati tar tid och man måste ha tålamod.

Abrak ser tre viktiga anledningar till att demokratin inte längre tycks stå på så stabil grund.

— Tidigare hade massmedia en viktig roll som "grindvakt", men med sociala medier sprids även extrema åsikter. Under arabiska våren fanns förhoppningar om sociala mediers betydelse för demokratin, men det fanns en baksida också. En annan anledning är att vi under många år fått allt högre levnadsstandard. Nu ökar den inte i samma takt och då blir människor missnöjda med politikerna. En tredje orsak är att många stabila demokratier byggdes i en tid då dessa stater var mer etniskt homogena än vad de är i dag. Vissa välkomnar detta, andra gör det inte. Populistiska partier har varit snabba att exploatera oron och missnöjet.

— Varje dag tänker jag på hur mitt liv kunde ha varit, om jag hade varit kvar i Iran och varje år uppmärksammar jag den dag i maj då jag kom till Sverige. Att det blev Umeå berodde bland annat på att min pappa pluggade här på 70-talet. Han bodde på Fysikgränd, men tyckte att det var för kallt i Umeå, så han flyttade till Storbritannien, avslutade sina studier där, och flyttade sedan tillbaka till Iran.

Flera släktingar bodde kvar i Sverige och det var hit Abraks familj sökte sig i början på 80-talet.

— Umeå har framåtanda, staden lever. Jag är en rastlös person, men tack vare jobbet får jag komma ut, till exempel till London, men även till länder där jag gör fältstudier, som Tunisien. Jag tycker att det är otroligt roligt att forska, det är som att lägga pussel, ofta tillsammans med forskare någon annanstans i världen. Jag tror inte att jag skulle kunna forska om vad som helst. Jag behöver känna att jag gör ett bidrag till en större helhet, även om jag själv inte har svar på alla frågor.

Abrak ängar mycket tid åt jobbet, ibland kanske för mycket tid.

— Jag har blivit bättre på att hitta balans mellan jobb och hobby. Resultaten blir bättre om hjärnan får vila ibland. Så jag tränar, det är bästa sättet att rensa mina tankar. Jag upplever att det är ännu viktigare med träning när man har dåliga stunder på jobbet. Det känns som att hjärnan expanderar fysiskt efter ett intensivt pass! Tidigare löptränade jag, men fick sedan problem med fötterna. Nu cyklar jag, både landsväg och inomhus på Iksu.

Även i vardagen blir hon påmind — och oroad — för hur det ska gå för demokratin.

— När jag röstade på valdagen såg jag familjer som tog med sina barn för att visa hur det går till. En liten flicka tjatade på sin pappa och sade "jag vill också rösta". "Om tolv år, då får du rösta", svarade pappan. Då kände jag en kall kår utmed ryggraden och tänkte: kommer hon verkligen att få rösta när hon växer upp och kommer det i så fall att vara ett rättvist val.

Text: Inger Nilsson
Foto toppbild: Johan Gunséus

Denna artikel publicerades i tidningen Aktum nr 2 2018.