1968 – vilket tjat...Tar det aldrig slut? Jo, jag kan gott tänka mig att många yngre är rätt trötta på detta mytomspunna årtal.
Och visst är det överskattat. Nog hände det mycket, men till skillnad från 1789 och 1917 var det inga regimer som föll. Inga murar heller, som 1989. Och mycket av det som kommit att kopplas till 1968 hände faktiskt tidigare eller kom senare.
Antologin "En ny vänster" av Göran Therborn med flera kom redan 1966, men Maj-Britt och Gunnar Inghes "Den ofärdiga välfärden" betydde nog mer, när den obarmhärtigt klarlade att folkhemmet alls inte var så färdigbyggt som många invaggats att tro.
Att Russeltribunalen kunde hållas i Stockholm 1967 visade också att Vietnam redan var hett, både i politiken och på kultursidorna.
Det hade både Olof Palme och skribenter som Sara Lidman och Peter Weiss sett till. Könsrollsdebatten startades heller inte av Grupp 8, den var i gång sen länge.
När kårhusockupationen i Stockholm i maj 1968 som så ofta får illustrera tidsandan är det därför inte bara slappt utan snudd på historieförfalskning. Att ett gäng studenter ockuperade sitt eget kårhus fick aldrig den svenska modellen att gunga. Det gjorde den möjligen när gruvarbetarna i Malmfälten gick i strejk på senhösten året efter, men då var det ju redan nästan sjuttiotal.
Men visst var det härliga år, de där åren. Åtminstone om man som jag var politiskt intresserad och på vänsterkanten.
Tredje världen kom närmare. det kalla krigets dogmer ifrågasattes, du-reformen slog igenom, en regeringstrött socialdemokrati piggnade till, det fanns en tro på politikens möjligheter.
Fanns det en baksida - och den visade sig snart - var det att radikalismen alltför fort fastnade i splittring och sekterism. I sin tur bidrog detta till 1980-talets rekyl från höger som blev minst lika stark. Det var också under dessa år som Umeå universitet fick epitetet "det röda".
Rättvist eller inte, visst var det en politisk väckelse som drog fram över Ålidhem och andra studentbostadsområden. Floran av vänstersekter kunde ett tag te sig oöverskådlig. En förstamaj var det fem olika demonstrationståg som drog fram längs den forna borgarstadens gator.
Men då var måttet för min del sen länge rågat. Röd och radikal var jag ju - i mina första val hade jag röstat på det dåvarande kommunistpartiet, sen C H Hermansson tagit över. När KFML bildades 1967 borde jag väl därför, som vindarna blåste ha följt med utbrytarna vänsterut och blivit maoist? Eller r-are, när nästa splittring följde? Eller trotskist...
Men självutnämnda klasskämpars dogmatism kunde vara avskräckande nog. Bristen på humor gjorde dem inte mer lockande. Sommaren 1967 kom jag dessutom att läsa Karl Kilboms och Zäta Höglunds memoarer. Gamla vänsteravvikare bägge två som så småningom besinnat sig och återvänt till socialdemokratin. Det drog jag mina slutsatser av.
Maos lilla röda blev därför aldrig min bibel, än mindre hans militärpolitiska skrifter. Upplevelserna som timmerskiljare i Ådalen och flyttbar arbetskraft innan jag kom till Umeå hade förmodligen vaccinerat mig mot revolutionärt frasmakeri. Barrikadstrider och kinesiska folkkommuner ingick inte i svenska arbetares politiska drömmar, det var jag rätt säker på.
Vid den här tiden förkroppsliga Olof Palmes internationalism och talekonst också de förhoppningar man kunde ha om en pånyttfödd socialdemokrati.
Och en rörelse som gjort det möjligt för arbetarklassens barn att studera, som sågs som ett internationellt föredöme och decennium efter decennium fått folkets förtroende kunde heller inte vara så "fel" och klassförrädisk som en del nyfrälsta marxister ofta gjorde gällande.
Det var min enkla analys och den blev också bestämmande för mitt politiska vägval. Det hindrade inte att jag i en upphetsad polemik blev kallad "Umeås Pol Pot" några år senare, men då handlade om något helt annat och hade heller inget med 1968 att göra.
Mats Rosin
Mats Rosin var anställd på Västerbottens Folkblad mellan 1970 och 2003 som ledarskribent, kulturredaktör och politisk kåsör – ibland samtidigt. Sedan 2003 är han verksam som frilansande kåsör och kulturskribent. Till Umeå kom han i januari 1966 för att bedriva studier vid Socialhögskolan vilket så småningom också resulterade i en socionomexamen.
