Hoppa direkt till innehållet
printicon

Emil blev doktorand – forskar fram molekyler mot ögonvirus

Emil Johansson har alltid velat forska. Nu är han doktorand i organisk kemi vid Umeå universitet och arbetar med att utveckla molekyler som ska vilseleda två olika virus så att de inte kan ta sig in i celler i ögonen och orsaka infektion.

– Det är ett jätteroligt projekt och väldigt konkret, säger han. Det är nog det jag fastnat för, att det finns en så tydlig användning av det man gör, att det kan bli ett läkemedel i framtiden.

Emil ingår i professor Mikael Elofssons forskargrupp vid Kemiska institutionen vid Umeå universitet. Det projekt han arbetar i har som mål att utveckla molekyler som kan fungera som läkemedel mot så kallade coxsackievirus och adenovirus, två olika virus som kan orsaka ögoninfektioner.

– Virus är helt beroende av andra celler för att kunna replikera (föröka sig) och orsaka sjukdom. Det vi vill göra är att stoppa första steget av replikationen, s k vidhäftning, genom att härma den naturliga interaktionen som uppstår när viruset binder till sin receptor på ytan av värdecellen, förklarar han.

Lura viruset att fastna

På cellers ytor finns receptorer eller "infångare" som viruset kan utnyttja för att haka sig fast och sedan ta sig in i cellerna. Om man designar ett läkemedel så att det består av molekyler med samma slags receptorer på ytan som cellerna i ögat har, kan man lura viruset att sätta sig fast på dem i stället.

– Tanken är att ge läkemedlet som ögondroppar och då kan man antingen gråta ut viruset eller så tar kroppens immunsystem hand om partiklarna.

Forskningen sker i ett tvärvetenskapligt projekt. Emil Johansson jobbar tillsammans med andra forskare i labbet på Kemiska institutionen med att design molekyler. En forskargrupp på virologen, ledd av professor Niklas Arnberg, prövar sedan vilken effekt molekylerna har på coxsackievirus och adenovirus. Umeåforskarna har också samarbetspartners vid universitetet i Tübingen i Tyskland, där man kristalliserar viruspartiklarna och molekylerna tillsammans.

– Det ger oss otroligt vackra strukturer och är samtidigt ett värdefullt verktyg för fortsatt utveckling och optimering av våra molekyler, säger Emil.

Hur långt bort är det innan ni utvecklat ett fungerande läkemedel?
– Det är svårt att säga. Normalt tar det cirka tio år att utveckla ett läkemedel och det här projektet började för fyra år sedan. I dagsläget är de molekyler vi utvecklat inte tillräckligt potenta, men förhoppningsvis kommer vi dit.

Mer än jobb i labbet

Emil tillbringar en stor del av sina arbetsdagar i labbet. Små molekylfragment sätts ihop genom kemiska reaktioner, sedan renas molekylerna fram och utvärderas och förfinas.

– Men, att vara doktorand innebär inte bara att forska och vara i labbet, det är mycket annat också, berättar han. När man fått fram resultat i labbet gäller det att skriva ihop det till publikationer och då blir det mycket jobb vid datorn. Jag undervisar också, mest på grundkursen i organisk kemi och en kurs i läkemedelskemi. Då är man med studenterna i labbet och sedan rättar man deras labbrapporter. Som doktorand läser man också kurser, man måste klara minst 40 poäng med kurser på doktorandnivå.

Varför blev du doktorand?
– Jag är nyfiken och vill lära mig saker grundligt. Att forska är ett väldigt varierat jobb. Alla projekt håller inte på hur länge som helst, det blir nya projekt, nya angreppssätt och man behöver lära sig nya tekniker. Det blir aldrig ett rutinjobb.

– Jag började plugga för att jag ville forska inom träning och läste bland annat idrottsfysiologi, biologi och lite ekonomi. Sedan när man läser får man upp ögonen för andra saker. Jag fortsatte på Life Scienceprogrammet och under grundutbildningen var det organisk kemi och cellbiologi som var det roligaste.

Examensarbetet en väg in

Det ena ledde till det andra. Emil fortsatte med kurser på avancerad nivå i organisk kemi och fick därefter göra sitt examensprojekt i Mikael Elofssons forskargrupp. Där fick han sedan jobba vidare som anställd i sju månader innan han antogs som doktorand.

Var examensarbetet en väg in i doktorandprojektet?
– Ja, så tror jag det ofta är. Många som blir doktorander har varit här och gjort projekt innan.

Hur mycket betyder handledaren? Jobbar ni mycket tillsammans?
– Min handledare är även dekan, så han är ofta upptagen. Han avsätter dock alltid tid om jag skulle vara i behov av akut handledning eller ett möte. Jag har dock en biträdande handledare, Rémi, som är mer involverad i den dagliga verksamheten. Den interaktionen är väldigt viktig för mig eftersom vi ofta diskuterar vårt projekt och bollar idéer mellan varandra, vilket är mycket utvecklande. I övrigt så har jag friheten att ta många egna initiativ och eget ansvar över mitt arbete, annars skulle det inte funka.

Nu är du halvvägs genom doktorandutbildningen och blir klar inom ett par år. Vart vill du ta vägen sedan?
– Som det ser ut nu skulle jag vilja göra post doc-tjänst någonstans utomlands.

Kemi är ett ämne som har haft och har svårt att attrahera studenter. Hur tänkte du när du skulle välja utbildning?
– Jag har liksom halkat in i det lite på ett bananskal. Jag minns att efter kemin på gymnasiet tänkte jag att "det här var ju inte så kul, det kommer jag nog aldrig att hålla på med igen". Sedan när jag läste organisk kemi och fick olika kemiska reaktioner förklarade för mig blev allt så mycket mer konkret. Får jag inte den förståelsen för något tycker jag inte att det är roligt, så de kurserna ändrade allting för mig.

FAKTA Emil Johansson

Ålder: 32 år.
Kommer från: Luleå.
Bor: i hyreslägenhet på Öbacka i Umeå.
Familj: sambon Sandra.
Arbete: doktorand vid Kemiska institutionen på Umeå universitet.
Utbildning: tog examen på kandidatprogrammet i Life Science 2015.
Gör på fritiden: tränar på Iksu, gillar friluftsliv och att vandra i fjällen.
Umeå med 3 ord: Universitet, modernt, naturnära
Det gör jag om tio år: jättesvårt att svara på, men när man doktorerat inom organisk kemi finns i huvudsakligen två vägar att fortsätta med, antingen så jobbar du inom läkemedelsindustrin, eller små biotech företag eller så satsar man på en akademisk karriär. Jag tror att det är viktigt att vara öppen för de möjligheter som presenterar sig och att inte låsa sig fast vid antingen industrin eller akademin.

 

Text & foto: Anna-Lena Lindskog