Sara kan tänka sig att driva eget apotek

Sara Roseberg vidareutbildade sig till apotekare och arbetar nu som provisor på ett apotek i Vasa.

PhotoElin Borgmästars

– Det var otroligt lärorikt att studera på distans och lära sig använda alla digitala plattformar. Det har jag också nytta av nu i coronakrisen. Att läsa på distans handlar mycket om vad man gör det till, du har stort eget ansvar och tar du det ansvaret och pluggar blir det bra.

Apotekssystemet ser lite annorlunda ut i Finland än i Sverige. Apoteken är privatägda, men myndighetsreglerade. Det regleras till exempel hur många apotek som får finnas i en kommun och hur de ska fördelas geografiskt utifrån invånarantalet.

Saras yrkestitel är provisor, ett yrke som kräver apotekarexamen. Apotekare kallas den som äger apoteket. Någon gång i en framtid skulle Sara gärna basa för ett eget apotek.

– Varje gång en apotekare går i pension eller byter apotek blir det fritt att söka till, sedan är det myndigheterna som avgör vem som är tillräckligt meriterad, berättar hon.

Gillar att fördjupa sig i detaljer

Som provisor är hon arbetsledare och gör bland annat arbetsscheman, ansöker om specialtillstånd för vissa läkemedel, sköter kontakter med läkemedelsföretagen och ansvarar för apotekets laboratorier.

– Vi har fortfarande viss extemporeframställning (specialgjorda läkemedel som tas fram för individuella patienter) på apoteket, till exempel vissa salvor.

Sara expedierar också recept och möter kunder, men det mesta av hennes arbete sker ute ”i kulisserna”. Hon trivs med att jobbet är varierat, gillar att fördjupa sig i detaljer och tycker om att ständigt få lära sig nya saker.

– Det känns som utveckling bara att jag får göra det jobb som jag har vidareutbildat mig till. Varje dag jag går till jobbet är för mig ett enormt lärtillfälle.

Umeå var närmaste studieort

Sara har en gedigen studiebakgrund. Hon utbildade sig först till kemist och disputerade i ämnet, men fann att hon antingen skulle behöva flytta utomlands eller bo i södra Finland för att arbeta som kemist. Under doktorandtiden i Åbo läste hon samtidigt till receptarie. Sedan flyttade familjen tillbaka till Vasa, där både hon och maken har sina rötter.

Sara jobbade tio år som receptarie på sjukhusapotek. Sedan ville hon vidareutbilda sig och få en apotekarexamen. Umeå universitet sneglade snabbt upp som en möjlighet, eftersom masterprogrammet i farmaci ges på distans. I Finland hade Sara behövt flytta till Helsingfors eller Kuopio för att plugga vidare och det hade varit omöjligt att rycka upp familjen för detta, konstaterar hon.

– Geografiskt var Umeå mitt närmaste alternativ, säger hon.

Att plugga på distans fungerade bra, tycker Sara Rosenberg. Två gånger per termin åkte hon till Umeå för laborationer och seminarier. Träffarna i Umeå var jätteroliga, och även om utbildningen i huvudsak skedde över internet lärde hon känna kurskompisar.

– Jag har fortfarande kontakt med några och en har riktigt blivit en vän för livet.

”Lättare än jag trodde”

Sara fick tjänstledigt under studietiden och kunde helhjärtat gå in för studierna. Hon höll hårt på att plugga medan barnen var i skolan. Inför tentor åkte hon ofta till sin mans jobb på kvällar för att få sitta i lugn och ro.

Det egna ansvaret är viktigt att ta när man läser på distans, resonerar hon. Hon funderade ibland över hur lärarna kunde vara säkra på att alla studenter verkligen deltog i grupparbeten. Hennes upplevelse var att det ofta var samma personer som gjorde hela jobbet, medan vissa studenter mest gled med.

– Är det något jag kan ge som feedback är det att den biten borde ses över bättre.

Blev det som du trodde när du bestämde dig för att läsa vidare?
– Jag hade haft en lång paus från studier, så jag ifrågasatte mig själv innan och trodde att det skulle vara svårare att studera. Men, det gick jättesnabbt att komma tillbaka till att plugga, det gick mycket lättare än jag trodde.

Beroende på hur apotekssystemet i Finland utvecklas, vill Sara antingen fortsätta inom apoteksbranschen eller kanske doktorera inom sitt ämne. Som examensarbete på masterprogrammet skrev hon om ett extremt dyrt läkemedel som används i behandling av spinal muskelatrofi, en sällsynt och ärftlig sjukdom. Många nya läkemedel som utvecklas för svåra sjukdomar är kostsamma och det väcker svåra både etiska och ekonomiska frågor, konstaterar hon. Hur ska samhällets resurser användas? Hur drar man gränsen för vilka patienter som ska få komma i fråga för nya, men ytterst dyra behandlingar?

– Socialfarmaci är det område som jag är mest intresserad av och skulle vilja fördjupa mig i mer, säger hon.

Vad skulle du säga till någon som är receptarie och funderar på att läsa vidare?
– Att de absolut ska göra det om de har möjlighet. Jag rekommenderar att i så fall studera på heltid. Jättemånga på mitt program jobbade samtidigt och det är rätt tufft, särskilt om man har både familj, jobb och studier. Hur man vill göra beror förstås på hur snabbt man vill bli klar, men jag rekommenderar att göra jobbuppehåll och köra studier i två år.

Läs mer om masterprogrammet i farmaci

Intervju: Anna-Lena Lindskog