Helene ville jobba med patientvård utanför sjukhusen

Helene Nilsson går igenom korridoren i KBC-huset där hon själv studerade för 20 år sedan då receptarieprogrammet var nystartat.

ImageAlva Dahlblom

Innan Helene bytte bana var hon redan utbildad lärare, men hade under en tid varit hemma för att ta hand om sin son som föddes med en ovanlig sjukdom. Under den perioden besökte hon apotek flera gånger i veckan men kände sig ofta förbisedd av receptarierna. Några år efter att hennes son gick bort valde hon att studera till receptarie för att kunna ge ett bättre bemötande till dem som behöver besöka apoteket.

– Jag var inte redo att börja arbeta på en skola igen, men jag ville så gärna jobba med något där man möter människor. En drivande kraft för mig var att kunna ge ett bemötande till andra som jag aldrig fick men som jag hade behövt, berättar Helene.

Efter att Helene fick en nedlåtande kommentar över de mediciner hon hämtade ut kände hon att något behövde förändras. 

– Det är sällan någon som vill besöka apoteket, men när man gör det är det viktigt för mig att bemöta dem med medkänsla för att göra vardagen enklare för dem som kommer dit.

En välplanerad distansutbildning

Hur är det att studera på receptarieprogrammet?

– Det var otroligt roligt. Ofta satt man och studerade själv, men vi som var studenter kom väldigt nära varandra, och nu jobbar vi på olika apotek i Umeå och träffas fortfarande ibland. Lärarna var väldigt kompetenta och fortfarande kan jag minnas hur de förklarade saker för att vi skulle lära oss.

Vad var det bästa med utbildningen?

– Att den var så välplanerad. Jag brukar säga att utbildningen var som en trappa, man förstod att varje moment skulle leda till en fördjupning så man behövde aldrig fråga sig “varför behöver vi kunna det här?”. Eftersom vi var första kullen som gick programmet hade vi många enkäter att fylla i, och jag tror att de verkligen tog efter den kritik som de fick för att utveckla programmet.

Helene Nilsson utanför byggnaden på Umeå universitet där receptarieprogrammet har sina obligatoriska träffar.

ImageAlva Dahlblom

Hur kändes det att studera på distans?

– Det var helt perfekt för min livsstil. Jag hade ju familj och allt som jag också ville ha tid för, så att kunna välja vilka tider och dagar jag skulle plugga var helt perfekt. Det var en stor fördel att det var distans, man hade frihet att styra sina studier själva och ifall man har självdisciplinen kan man komma hur långt som helst. 

Vad skulle du säga till någon som funderade på att söka till programmet?

– Om man har intresse för kemi, biologi, fysiologi och människokroppen och vill hjälpa, då är det ett jättetrevligt yrkesområde. Det går alltid att ändra sig om man inte är säker, det finns väldigt många områden inom yrket. Man kan välja att jobba mot kunder, mot vården eller mot forskning. Det är lätt att tro att det är ett smalt område, men det finns mycket mer än bara apotek. Jag har jobbat på vårdapotek och kundapotek, och inget är det andra likt.

“Man måste jobba hårt för att bli arbetslös inom detta område”

Sedan Helene Nilsson började studera på receptarieprogrammet har hon haft sju arbetsplatser runt om i Sverige. Själv föredrar hon att byta jobb med några års intervall för att prova på nya anställningar och miljöer, vilket inte har varit ett problem för henne.  

– När jag studerade fick vi alltid höra att vi skulle ha svårt att hitta jobb, men sedan jag tog examen har jag utnyttjat till fullo den frihet man har på arbetsmarknaden.

Helene menar att arbetsmarknaden exploderat med möjligheter efter att det statliga apoteksmonopolet försvann. Innan hon kom in i arbetslivet fick hon höra att apoteken var en döende arbetsmarknad eftersom staten skulle sluta anställa receptarier, men idag finns det arbetsplatser överallt.

Även under studietiden kunde hon praktisera på olika orter i Sverige, tack vare att utbildningen skedde på distans.

Möjligheten att byta bana

För Helene var det enkelt att byta arbetsbana efter att hon tog examen i receptarieprogrammet. För henne har det varit roligt att testa nya arbetsplatser och uppgifter, men hon nämner att det finns många olika områden att välja mellan.

– Vill man jobba tätare inom vården så kan man jobba på lasarett där patientvården är mer närvarande, men man kan även välja att börja forska ifall man intresserar sig för sådant, berättar Helene.

Om man väljer att börja forska måste man vidareutbilda sig till apotekare, vilket är en utbildning som tar två extra år efter receptarieprogrammet.

Text & foto: Alva Dahlblom

Läs mer om receptarieprogrammet