Hoppa direkt till innehållet
printicon

Feministiskt akademiskt skrivande som kreativ praktik och emancipatorisk strategi

Forskningsprojekt Ställer en feministisk kunskapsförståelse andra och nya krav på reflexion kring formerna för det akademiska skrivandet? Och kan, isåfall, begreppet ”kreativt skrivande” tas i bruk för finna sådana alternativa skrivsätt?

Projektet består av tre delar. I den första tecknas en teoretisk bakgrund där huvudlinjerna i den internationella debatten och forskningen kring feministiskt akademiskt skrivande presenteras och kopplas till den svenska genusforskningen. Den andra delen rymmer ett antal textanalytiska fallstudier av samtida humanistisk genusforskning. I studiens tredje och avslutande del följer en mer ingående och kritiskt reflexiv analys av några av de strategier för ett feministiskt och kreativt akademiskt skrivande som formulerats av tongivande teoretiker som Donna Haraway, bell hooks, Kathleen Jones m fl.

Projektansvarig

Projektöversikt

Projektperiod

2007-02-22 2009-12-31

Forskningsämne

Genusvetenskap, Litteraturvetenskap

Projektbeskrivning

Specifika mål, syfte

Projektet syftar till att kartlägga och diskutera olika förhållningssätt till och formulera strategier för ett kreativt akademiskt skrivande, med tonvikt på den svenska feministiska och genusvetenskapliga forskningen inom de humanistiska disciplinerna. En huvudfråga blir att undersöka relationen – och/eller glappet – mellan feministisk teori och skrivande praktik. På vilket sätt avspeglas t.ex den feministiska teorins kunskapskritiska ambition i forskarnas genreval och skrivsätt? Finns det, kort sagt, någon förbindelse mellan feministisk kritik av stagnerade och könsblinda vetenskapliga normer och ett nytänkande kring det akademiska skrivandets former? Och kan, isåfall, begreppet ”kreativt skrivande” tas i bruk för att finna sådana alternativa skrivsätt?
En arbetshypotes är att den feministiska/genusvetenskapliga teoriförnyelsen rymmer en viktig, om än i svensk forskning ännu underutnyttjad, potential för ett kreativt och genreöverskridande nytänkande kring akademiskt skrivande. Denna potential kommer bl. a till synes i genusforskningens ansatser till problematisering av hur forskarsubjektens levda erfarenheter präglar valet av teoretiska perspektiv, inte minst i den aktuella debatten om s.k. intersektionalism. I sin akademiska kontext kan man därför anta att en meta-teoretisk reflexion kring hur faktorer som genus, sexualitet, klass och etnicitet reglerar skrivandets villkor på sikt även kan leda till formuleringar av emancipatoriska strategier.
Projektet har således ett dubbelt syfte: både att kartlägga befintliga teoretiska förhållningssätt och att formulera möjliga nya strategier för ett kreativt akademiskt skrivande. Ambitionen är att studien både ska fylla funktionen av en teoretisk bas för reflexioner kring villkoren för humanistiskt akademiskt skrivande i allmänhet och kring relationen mellan feministisk teori och skrivpraktiker i synnerhet. Med sitt samtidiga fokus på konkreta skrivstrategier kommer den också att fungera som handbok för studenter, doktorander och forskare inom främst humaniora och samhällsvetenskap.

Områdesöversikt
I den internationella feministiska teoridebatten fick frågorna om det akademiska skrivandets former och genrer förnyad aktualitet i poststrukturalismens kölvatten. Med det som brukar benämnas ”den språkliga vändningen” riktades ett nytt och skarpare fokus mot hur mening och makt konstitueras och reproduceras i ett samspel mellan olika diskurser och diskursiva praktiker, inte minst i forskarsamhällets prövning och förmedling av olika kunskapsparadigm. Det vidgade språk- och textbegrepp som lanserades banade väg för nya och delvis experimentella former för akademiskt skrivande, vilket inte minst feministiska forskare av olika teoretiska schatteringar bidrog till.
Upplösandet av gränserna mellan kropp och text, liksom mellan subjektiva erfarenheter och vetenskaplig analys, skulle kunna ses som en gemensam nämnare för de falanger inom både fransk och anglo-amerikansk feminism som gör frågan om skrivandets former till en stående punkt på agendan från 1980-talet och fram till idag – trots vägande inbördes olikheter i de teoretiska premisserna i övrigt. Franska psykolingvister som Julia Kristeva och Hélène Cixous blev tidigt pionjärer för den skolbildning som tentativt benämndes ”écriture feminine”. Med Cixous’ legendariska formulering kunde kvinnliga skribenter utmana litteraturens fördolda genushierarkier genom att själva omvandla sina texter till ”sexter”, dvs. texter som uttryckligt präglas av skribentens kön och kropp. Donna Haraway gick med sin ”cyborg”-figur ytterligare ett steg längre i uppluckringen av genus- och textkategorierna. I det postindustriella samhället, finns enligt hennes synsätt, inte längre någon subjekts- eller genusposition, och än mindre någon ”naturlig” kroppslighet, som är opåverkad av den högteknologiska kultur vi står i beroende av för vårt välfärdsliv. Den tidiga feminismens dröm om att återupprätta en kvinnlighetens förlorade kulturella värdighet måste därför, i likhet med alla andra autenticitetsmyter, omprövas och kalibreras med den nya tidens berättelser. Det ”cyborg”-feministiska utmaningen handlar därför snarare om en akt av ”re-tool” än av ”re-tell”; dvs. att tillägna sig de språkliga och narrativa verktyg som kan brukas emancipatoriskt i nuet istället för att hemfalla åt nostalgiskt återberättande. I denna kunskapsprocess blir skrivandet för Haraway något av en politisk och kreativ huvudstrategi.
Demonterandet av litterära och akademiska texters dolda kunskapsteoretiska autenticitets- eller universalitetsanspråk kännetecknar även postkoloniala kulturteoretiker och litteraturvetare som Gayatri C Spivak och bell hooks. Båda har på ett produktivt vis synliggjort hur identitetsskapande kategorier som genus, sexualitet, etnicitet och klass mer eller mindre subtilt interagerar i konstituerandet av vetenskapliga normer och värdehierarkier. Det akademiska rummet genomkorsas därför av ett nätverk av vetenskapliga legitimitets- och auktoritetsnormer som är direkt relaterade till en föreställning om normalitet som underförstått sammanfaller med den dominerande gruppen av vita heterosexuella medelklassmän. Förbindelsen mellan normativitet och normalitet förblir osynlig fram till dess att en person som är, för att låna en formulering av filosofen Naomi Scheman, öppet ”märkt av sin skillnad” träder in. En kvinna, ja, t o m en icke-vit kvinna, kan passera som ”normal” så länge som hon inte ifrågasätter den rådande genus- och maktordningen. Dvs. att hon, som Spivak med en tillspetsad liknelse har uttryckt saken, förhåller sig till de dominerande paradigmen som hustrun till mannen i ett traditionellt patriarkalt äktenskap.
Att transformera ”skillnadens” stigmata till ett fribrev för nytänkande har blivit bell hooks särskilda kännemärke som tänkare och skribent. Hennes verk har i USA, men även internationellt, fungerat som isbrytare för en mer kvalificerad metateoretisk diskussion om skrivandet som kreativ praktik och emancipatorisk feministisk strategi. Själv har hon myntat termen ”dissident writing” för den tröskelposition hon valt att inta, mellan akademiskt och litterärt skrivande. Hennes stil utmärks av osökta korskopplingar mellan egna levda erfarenheter och teoretiska resonemang, textanalys och politisk reflexion Liknande genre-överskridande experiment, om än i sinsemellan mycket olikartade tappningar, kännetecknar hela den s.k ”ny-personliga” falangen av feministisk forskning, till vars främsta namn man bl. a. kan räkna rättsvetaren Patricia Williams, litteraturvetaren Anne Brewster, filosoferna Naomi Scheman och Christine Overall, statsvetaren Kathleen Jones, sociologerna Frigga Haug, Rosi Braidotti och Laurel Richardson. En röd tråd som löper mellan flertalet av dessa forskare är växelbruket mellan akademisk sakprosa och litterära genrer, från dagboks- och brevtexter till poesi och fiktionsprosa. Som en logisk följd av detta har också flera skribenter laborerat med alternativa genrebeteckningar som bättre kan fånga verkens hybrida karaktär – som exempelvis ”teoretisk självbiografi” (Overall), ”personlig essä” (Jones) och ”fictocriticism” (Brewster).
I den svenska feministiska debatten, liksom i kulturdebatten och vetenskapsvärlden i stort, har frågorna om det akademiska skrivandets former och normer ägnats förvånansvärt lite uppmärksamhet. Nästan samtliga av de ovan nämnda forskarna är mer eller mindre flitigt anlitade som teoretiker av svenska genusforskare, men deras inflytande har i huvudsak stannat vid just de teoretiska ramarna medan deras genre- och stilexperiment passerat i stort sett obemärkt. Med en något svepande generalisering kan iakttagelsen överföras på de enskilda svenska feministiska forskare som överskridit sin ämnesdisciplins konventioner för vetenskapliga skrivsätt. Diskussionen har mestadels lyst med sin frånvaro – åtminstone utanför seminarierummens väggar. Detta kan illustreras med tre exempel som samtidigt ger en aning om den potentiella ämnesbredden i fältet: litteraturvetaren Ebba Witt-Brattströms Kristeva-inspirerade skrivsätt i Ur könets mörker (1993) sociologen Karin Widerberg personliga omtolkning av Frigga Haugs modell för minnesarbete i Kunskapens kön. Minnen, reflexioner och teori (1995) och den i Sverige verksamma organisationsteoretikern Barbara Czarniawskas bok Writing Management. Organization Theory as Literary Genre (1999), där t.ex detektivromanens intrigstruktur används som vägvisare till – och även modell för – en meta-teoretisk reflexion kring de narrativa aspekterna av vetenskapligt skrivandet.
Under de allra senaste åren har emellertid en rad tecken pekat i riktning mot en förändring. De tidigare – möjligen skenbart – isolerade svenska insatserna på fältet har ändå gjort avtryck, inte minst hos de läsare som återfinns bland de yngre generationerna av genusforskare. Så kan man åtminstone tolka det faktum att NorFa i år arrangerar poänggivande kurser på forskarutbildningsnivå med inriktning mot denna problematik (ex. ”Academic and Creative Writing in Gender Studies”). Ett annat exempel är att två av plenarföredragen vid Nationella sekretariatet för genusforsknings förra konferens, ”Emancipation och vetenskap” (2002), ägnades åt olika formuleringar av skrivstrategier och narrativa mönster i den samtida feministiska forskningen (Annelie Bränström-Öhman & Mona Livholts, ”Att skriva emancipatoriskt. Akademisk dialog för två röster” respektive Lisbeth Larsson, ”Compulsory Happy Endings. Virginia Woolfs Ett eget rum i feministisk teori”. Båda föredragen finns publicerade i Kvinnovetenskaplig Tidskrift 2003:1).
Min egen tidigare forskning inom ämnesområdet består av ett antal fristående artiklar och essäer (jfr publikationslista, bilaga C) där jag dels uppehållit mig vid olika aspekter av glappet (liksom den möjliga relationen) mellan feministisk teori och feministiska skrivpraktiker, med särskilt fokus på nyckelorden ”identitet” och ”erfarenhet” som fått en förnyad laddning och aktualitet i den poststrukturalistiskt influerade genusforskningen. Dels har jag problematiserat den feministiska litteraturforskningens status och position inom ämnet litteraturvetenskap – samt den ännu förbisedda förnyelsepotential för ett kreativt akademiskt skrivande, med eller utan feministiska förtecken, som vilar just i litteraturforskningens metoder och analytiska terminologi för bl.a genrespecifika narrativa mönster och litterära skapandeprocesser i stort. Ett par artiklar har jag även ägnat åt att introducera bell hooks tänkande för en svensk publik, bl. a. med fokus på hennes radikala syn på skrivandet som emancipatorisk strategi.

Projektbeskrivning: teori, metod, genomförande

Det projekt som här fått arbetsnamnet ”Feministiskt akademiskt skrivande som kreativ praktik och emancipatorisk strategi” började ta form efter att jag i olika sammanhang, vid seminarier och konferenser, hållit föreläsningar med olika infallsvinklar på den ovan beskrivna diskrepansen mellan feministisk teori och skrivande praktik samt även lett workshops om möjliga strategier för ett kreativt akademiskt skrivande inom humanistisk och genusvetenskaplig forskarutbildning. Den positiva responsen har övertygat mig om att frågornas relativa frånvaro i den inomvetenskapliga svenska debatten inte kan tolkas som ett uttryck för bristande intresse. Snarare handlar det om en brist på förebilder och en bristande medvetenhet om de vetenskapliga skrivkonventionernas dolda makt- och genusaspekter. Den bok som min undersökning ska utmynna i är därför avsedd att ge både teoretiska och praktiska redskap för ett mer reflexivt och kreativt förhållningssätt till det akademiska skrivandet. Avgränsningen till humanistisk genusforskning är till en del framtvingad av utrymmesskäl, men främst betingad av det faktum att humanistisk forskning traditionellt har byggt på ett osökt bruk av kvalitativa metoder. Här återfinns även en väsentlig del av den svenska genusforskningens nuvarande spetskompetens. Det finns därför skäl att förmoda att humaniora erbjuder en potentiellt mer gynnsam jordmån för meta-teoretiska reflexioner kring olika vetenskapliga skrivpraktiker andra vetenskapsområden. Den humanistiska genusforskningen ter sig därför som en naturlig startpunkt för en första kartläggning av detta kunskapsfält som i svensk forskning hittills har ägnats ett mycket sparsamt intresse.
I sin färdiga form kommer boken att bestå av tre huvuddelar. I den första vill jag relatera några av huvudlinjerna i den internationella debatten och forskningen till en svensk kontext, genom att vidareutveckla några av de problemformuleringar som dyker upp hos bl.a. bell hooks, Christine Overall, Naomi Scheman och Gayatri C Spivak. En gemensam utgångspunkt för dem alla är att det inte går att lösgöra frågan om det feministiska akademiska skrivandets former från frågan om den feministiska forskningens status och position i det akademiska rummet. Denna problematik utgör avstampet för min diskussion. Överlappningarna mellan de normer som reglerar värderingen av texters vetenskapliga relevans och de mer subtilt artikulerade föreställningarna om enskilda forskares grad av (miss-)anpassning till rådande föreställningar om ”normalitet” blir här en viktig fråga. Som jag ser får det dilemma som för varje forskare potentiellt kan uppstå i skärningspunkten mellan akademisk konvention eller tradition och de teoretiska ramarnas konsekvenskrav nämligen en särskilt brännande aktualitet för den genusvetenskapliga forskningen. I alla sina olika schatteringar utmärks genusteorin genomgående av en problematiserande hållning till könsneutraliserade uppfattningar om vetenskaplighet. Ett belysande exempel är den klassiska frågan om objektivitet. Från genusteoretisk synvinkel ter det sig i allmänhet, och kanske i humanistisk och samhällsvetenskaplig genusforskning i synnerhet, vanskligt att åberopa en objektiv position utan att först reflektera över hur forskarsubjektets egna levda erfarenheter präglar perspektivet och resultaten. Hur präglar samverkande faktorer som genus, sexualitet, klass och etnicitet det vetenskapliga arbetet, t. ex i hur forskaren ser på representativitet och avvikelse? I denna del av kartläggningen för jag också ett resonemang om hur olika akademiska miljöer och ämneskulturer bidrar till att cementera, alternativt luckra upp och ompröva, konventioner för vetenskapligt skrivande. Vilken roll spelar det att så många av de svenska feministiskt/genusteoretiskt profilerade forskarna har sin teoretiska förankring i vad man kan kalla en akademisk blandmiljö, där den egna ämnesdisciplinens kunskapstraditioner och vetenskapsparadigm blir lika viktiga som impulserna från genusforskningens tvärvetenskapliga fält?
I den andra delen vill jag följaktligen konkretisera och exemplifiera min diskussion genom ett antal diskursanalytiska fallstudier i samtida svensk humanistisk genusforskning. Preliminärt kommer dessa att vara etnologen Lena Martinssons, Gemensamma liv: om kön, kärlek och längtan (1997), litteraturvetaren Claudia Lindéns Om kärlek. Litteratur, sexualitet och politik hos Ellen Key (2002) och socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer (2004). Bakåtblickar till svenska föregångare kommer att göras, varvid en eventuell generationsproblematik kan lyftas fram. Referenser från aktuell filosofisk, historisk, idéhistorisk och konstvetenskaplig genusforskning kommer också att fogas in. Valet av verk är både betingat av ett hänsynstagande till ämnesbredd, aktualitet och representativitet för den samtida genusforskningen. Inom den svenska humanistiska genusforskningen låter det sig sägas att ämnena litteraturvetenskap, etnologi respektive socialantropologi stått för en väsentlig del av det poststrukturalistiskt influerade teoretiska nytänkandet, som på olika vis kan avläsas i forskarnas ämnesval och – vilket är en fråga för min analys – möjligen också i skrivsätt. Detta har emellertid inte hållits för helt okontroversiellt, varken inom de traditionella ämnesdisciplinerna eller inom det genusvetenskapliga fältet. Gemensamt för de tre nämnda verken är att de är relativt nyutkomna och att de väckt en viss debatt, bl.a. genom att de med sina val av studieobjekt och teoretiska angreppssätt tvingats revidera tidigare vetenskapliga förgivettaganden om exempelvis relationen mellan teori och empiri, om genreolikheter mellan skönlitteratur och filosofi och om implicita genuskodningar av känslor och relationsmönster. Samtliga adresserar också öppet i sina texter betydelsen av erfarenheter från de akademiska blandmiljöer, som jag ovan nämnde.
I studiens tredje och avslutande del vill jag mer ingående diskutera och kritiskt reflektera kring några av de strategier för kreativt akademiskt skrivande som framkommit ur materialet samt formulera några möjliga praktiska modeller för hur dessa teoretiskt och pedagogiskt kan integreras i forskarutbildningar inom humaniora och genusvetenskap – men också i enskilda forskares arbete. Främst kommer jag här att uppmärksamma skrivpraktiker som utmanar vanetänkande kring exempelvis genreolikheter mellan vetenskap och skönlitteratur. I centrum för min diskussion står här de olika varianter av hybrid-genrer som kortfattat nämndes i forskningsöversikten, av vilka bl.a kan nämnas Donna Haraways anti-hierarkiska ”cyborg”-texter, ”den teoretiska självbiografin” i bell hooks, Patricia Williams respektive Christine Overalls versioner, Kathleen Jones ”personliga essä” och Anne Brewsters ”fictocriticism”.
Preliminära resultat
Min egen tidigare forskning inom ämnesområdet består av ett antal fristående artiklar och essäer (jfr publikationslista, bilaga C), som kan betraktas som förstudier för projektet. I artiklarna, liksom i ett par ännu opublicerade föredrag, har jag utifrån olika infallsvinklar problematiserat den feministiska forskningens status och position i det akademiska rummet och de mönster av anpassning eller motstånd som avtecknas i det vetenskapliga skrivandet. Härvidlag har jag särskilt uppehållit mig vid olika aspekter av ”glappet” (liksom den möjliga relationen) mellan feministisk teori och feministiska skrivpraktiker, med särskilt fokus på nyckelorden ”identitet” och ”erfarenhet” som fått en förnyad laddning och aktualitet i den poststrukturalistiskt influerade genusforskningen. I ett par artiklar och opublicerade föredrag har jag också diskuterat den feministiska litteraturforskningens status och position inom ämnet litteraturvetenskap – samt den ännu förbisedda förnyelsepotential för ett kreativt akademiskt skrivande, med eller utan feministiska förtecken, som vilar just i litteraturforskningens metoder och analytiska terminologi för bl.a genrespecifika narrativa mönster och litterära skapandeprocesser. Ett par artiklar har jag även ägnat åt att teoretiskt och populärvetenskapligt introducera bell hooks tänkande för en svensk publik, bl. a. med fokus på hennes radikala syn på skrivandet som emancipatorisk strategi. Under innevarande år medverkar jag som skribent och redaktör (tillsammans med Mona Livholts) för en tvärvetenskaplig antologi om feministiskt akademiskt skrivande som ska publiceras av Kvinnovetenskapligt forum vid Umeå universitet.
Betydelse
Reflexionen kring det akademiska skrivandet praktiker och (meta-)teoretiska premisser har hittills varit något av en blind fläck i den svenska vetenskapsdebatten. Projektets kartläggning och problematisering av den internationella och svenska feministiska forskningens bidrag till teoretiskt och kreativt nytänkande kring skrivprocesser och strategier för vetenskaplig kunskapsförmedling har därför en räckvidd som vida överskrider den genusteoretiska kontexten.
Projektets metodiska överlappningar mellan meta-teoretisk reflexion, diskursanalytisk studie av konkreta texter och en praktisk-pedagogisk diskussion av möjliga modeller och för en utveckling och integrering av kreativa och feministiskt emancipatoriska skrivstrategier, genreexperiment etc. syftar till att ge studien en dubbel funktion av teoretisk bas och handbok för studenter, doktorander och forskare inom humaniora och genusvetenskap i stort. Analysen av relationen mellan feministisk skrivande och den feministiska forskningens status och position i det akademiska rummet kan därtill skänka ny belysning åt forskningen och debatten om genusteorins forskningspolitiska relevans.

Ämnen: Litteraturvetenskap, Genus