Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 15 april 2021)

printicon

Kärlek som kärnan i skolans värdegrund

Forskningsprojekt Projektet är ett försök att utarbeta en värdemässig utgångspunkt för lärares pedagogiska arbete, i synnerhet deras moraliska fostran.

Projektet ska underbygga tanken på ett allmänt, lika och absolut människovärde i skoletisk kontext. Det har tre delar. En är formandet av en teori om människovärdet, viktigt för fostrans curriculum. En annan är att utifrån teorin precisera respekten för människovärdet som del av lärares yrkesetik. En tredje är att utarbeta implikationer för fostransarbetets pedagogik. Hypotesen är att alla människor har lika inneboende etiskt värde i kraft av att de är lika värda kärlek. Det finns en bas för denna tanke i en konstruktion med en hypotetisk ideal observatör, vars reaktioner på människorna och deras liv bestämmer vad som är värdefullt.

Projektöversikt

Projektperiod:

2006-01-01 2007-05-31

Finansiering

Finansår , 2004, 2005, 2006

huvudman: Roger Fjellström, finansiar: Vetenskapsrådet, y2004: 540, y2005: 540, y2006: 540,

Medverkande institutioner och enheter vid Umeå universitet

Institutionen för idé- och samhällsstudier

Projektbeskrivning

Kärlek som kärnan i skolans värdegrund, lärares yrkesetik och pedagogiska arbete

Bakgrund
Något fundamentalt i vår kultur är tanken på ett speciellt människovärde. Den uttrycks i FN:s och EU:s deklarationer om mänskliga rättigheter, i vår regeringsform, i skollagen och läroplanerna. I skolan ska lärare respektera den i sitt arbete. Den ingår även i skolans s k värdegrund, vilken ska förmedlas till och förankras hos eleverna. Vad går den ut på, närmare bestämt? Hur ska den berättigas? Hur ska den påverka lärares arbete? Det är de filosofiska frågor detta projekt vill ge ett svar på, som led i byggandet av en särskild läroområdets etik.
Bakgrunden är att människovärdetanken, samtidigt som den är så fundamental, likväl är både oklar och filosofiskt kontroversiell. Under 1900-talet har den betraktats som suspekt av moralfilosofer. Ingemar Hedenius’ analys i boken Om människovärde (Hedenius1982) är representativ. Han hävdar där att föreställningen om människovärde är så dunkel att vi istället bör tala om mänskliga rättigheter. I förekommande rättighetsförklaringar motiveras emellertid de mänskliga rättigheterna med hänvisning till vårt inneboende värde – utan detta blir rättigheterna lätt hängande i luften.
Hedenius tenderar samtidigt att betrakta människolivs egenvärde som en funktion av den mängd positivt livsinnehåll som det rymmer. Sistnämnda syn har präglat utilitarismen, genom etiker som Jonathan Glover, John Harris, Helga Kuhse och Peter Singer. I Sverige formulerar etiker som Ingmar Persson och Torbjörn Tännsjö samma syn. Resultatet är att människor kan betraktas som neutrala kärl som fylls av mer eller mindre värdefullt innehåll. Därutöver skulle de endast ha instrumentellt värde. Människor får då olika värde, och bör rimligen behandlas olika i fundamentala avseenden. Det är en olustig princip att lära ut i skolorna. Kritiken av människovärdet har därtill fått momentum under de senaste decennierna av ett utbrett ifrågasättande av att icke mänskliga varelser ställs utanför moralens sfär. Tanken på ett speciellt människovärde är alltså hotad.
De som behandlat frågan om människovärde har inte alltid skiljt mellan människoartens eller det typiskt mänskliga livets värde och de mänskliga individernas värde. Noga taget består tanken på ett speciellt människovärde av (minst) fem olika principer. I formuleringen av dessa begränsar jag den normativa komponenten till att nämnda värde bör respekteras: M1. Mänskligt liv har egenvärde (vilket bör respekteras); M2. Endast mänskligt liv, av alla livsformer, har egenvärde (vilket bör respekteras); M3. Alla människor har lika egenvärde (vilket bör respekteras); M4. Alla människor har lika egenvärde (vilket bör respekteras); M5. Människors egenvärde är absolut/okränkbart (vilket bör respekteras)
De två första principerna handlar om människorna som kollektiv, om det typiskt mänskliga livet. Den tredje och fjärde principen handlar om de mänskliga individerna. Den femte principen tycks indikera etisk status hos det mänskliga livets eller människornas egenvärde; den tycks ange det som ständigt och ovillkorligt giltigt, i motsats till värden gäller bara vid första påseende – prima facie. M5 framställer människovärde som etikens kärna. Min tolkning är att detta gäller i synnerhet tanken att de enskilda människorna har lika egenvärde.

Forskningsuppgifter
Projektet är begränsat till tesen att alla människor har lika och okränkbart egenvärde. Det är denna tes och dess implikationer för skolan som ska prövas. Forskningsuppgifterna är att 1) ge en trovärdig utformning av tanken på alla människors lika och okränkbara egenvärde, 2) precisera vad denna tanke bör medföra för lärares yrkesetiska respekt för eleverna, 3) precisera vad den bör innebära för fostransarbetets pedagogik. I denna projektbeskrivning beskrivs huvudsakligen 1, eftersom det är den grundläggande punkten och det som huvudsökanden ska arbeta med. 2 och 3 är tänkta att behandlas av ännu ospecificerade doktorander.
Tesen att alla människor har lika och okränkbart egenvärde förefaller orimlig, eller åtminstone svår att förstå. Vi tillskriver ju andra olika värde beroende på den betydelse de har för oss, vi värderar exempelvis våra nära och kära högre än andra – människor kan alltså sägas ha skiftande personligt värde. Och trots att tanken på det unika människovärdet finns i regeringsformen är det uppenbart att människor för staten har olika medborgerligt värde – staten hyser i huvudsak bara omsorg om landets egna medborgare. På liknande sätt tillmäts människor olika samhälls- eller företagsekonomiskt värde, beroende på den roll de har i samhälle och arbetsliv, något som bl a avspelas i lönesättningen. Men människor kan också ha olika kulturellt värde, beroende på vilken insats de gör i kulturlivet. De ha olika estetiskt värde, beroende på hur vackra de är, etc.
Principen stämmer inte, om vi med ”lika egenvärde” menar ”samma egenvärde”. Den måste därför handla om en speciell aspekt, i vilken människor värdemässigt står lika. Den är, enligt vår filosofiska tradition, att vi har etiskt lika värde. En tanke med rötter i antiken är att etik avser våra kvaliteter just som människor. Principen skulle alltså säga att alla människor har lika egen värde såsom människor. Men är inte det också svårförståeligt? Vi tänker ofta på människor som bra/dåliga, goda/onda. Kan exempelvis Hitler och Moder Teresa, med så olika karaktär och betydelse för andra, ha lika etiskt värde?
En undersökning bör skilja mellan olika slag av värde som mänskliga liv kan ha. En grov sortering är denna: V1. Värde i livsinnehåll [hur gott människors liv är, ofta kallat intrinsikalt värde]; V2. Värde i betydelse [hur goda verkningar människors liv har, ofta kallat instrumentellt värde]; V3. Värde oavsett livsinnehåll och betydelse [ofta kallat inneboende eller inherent värde]. Värden av de första slagen är uppenbarligen inte lika hos alla människor. Det kan bara värde av det tredje slaget vara. Teorier om egenvärde brukar bestå i att någon egenskap anges som är oupplösligt förknippad med värdet, och att det är i kraft av att något har egenskapen som detta också har värdet. Man brukar säga att värdet är supervenient på egenskapen ifråga. Egenskapen kan då kallas för värdets superveniensbas. Frågan är, vad skulle superveniensbasen vara för varje människas inherenta etiska värde? Och varför skulle superveniensen gälla, vem/vilka bestämmer detta och på vilket sätt? Det sistnämnda är en fråga om det allmänna och lika människovärdets metaetiska bas.
De förslag till superveniensbas som presenterats är otillfredsställande, i det att de antingen är för vida eller för snäva. De förslag till metaetisk bas som presenterats är också oklara, rationellt otillfredsställande eller tjänar inte som tillräckligt stöd för superveniensen. I exempelvis religiös tradition tycks människovärdet ha en acceptabel omfattning, genom att knytas till att vi alla har del i människolivets helighet, eller att livet är en gåva av Gud, eller att människorna är skapade till Guds avbild, vilket brukar tolkas som att vi har en själ. Den metaetiska basen handlar om religiös tro. I en sekulär tradition tenderar man att fokusera på människans typiska egenskap att vara en förnuftig varelse, att vara en (moralisk) person, som Kant uttryckte det. En samtida variant är James Rachels, Peter Singers m fl. syn på människor som biografiska varelser, dvs. varelser med självuppfattning, med en historia och projekt för framtiden. Betonar man dessa egenskaper som faktiskt förekommande, blir människovärdet alltför snävt distribuerat och inte lika, eftersom människor har egenskaperna ifråga i skiftande grad. Små barn har dem inte alls. Samma slutsats måste man dra även om man betonar egenskaperna som potentiella, eller genetiskt möjliga, eftersom människor har olika potentialitet och genetiska förutsättningar för förnuftigt leverne, för personskap eller biografiskt liv. Gravt utvecklingsstörda och senildementa riskerar att hamna utanför.
Några har prövat en sekulär version av teorin om livets helighet, exempelvis Ronald Dworkin (Dworkin 1993). Hans teori är vidare än den gängse religiösa, och handlar om att de enskilda liven blivit till genom och representerar tillvarons skaparkraft. Allt i naturen skulle då ha inneboende värde. Människors liv har exceptionellt inneboende värde genom att representera såväl naturens som kulturens skapande, menar han. Som Göran Collste påpekat, får enskilda människors liv då olika stort inherent värde beroende på hur mycket mänskligt skapande de förkroppsligar (Collste 2002: 59). Dworkins syn får också den tveksamma följden att trädgårdar och husdjur får inherent värde ungefär i nivå med människors. Hans teori fungerar inte. Ett annat, mer radikalt försvar för det allmänna och lika människovärdet har givits av lundafilosofen Dan Egonsson. Den enda egenskap som vi alla har och i vilken vi är lika är att vi tillhör den biologiska arten homo sapiens, menar han (Egonsson 1999: 12f). Men en sådan superveniensbas ger för mycket, eftersom den sprider människovärde alltför generöst. Såväl befruktade ägg som foster och hjärndöda skulle få människovärde i kraft av att höra till människoarten, med följden att skrapning av ägg, abort och avbrytande av livsuppehållande behandling på hjärndöda kan ses som mord.
Den metaetiska bas för superveniensen som Egonsson presenterar är inte heller övertygande. Denna skulle bottna i ett utbrett gillande, en preferens, bland människor att sätta människor högt, menar han. Det är emellertid tveksamt om alla människor, eller nära nog alla, verkligen har en preferens för den biologiska människoarten. Många skulle strukturera världen i andra kategorier, eller man har dragit gränsen för människorna runt sin egen etniska och kulturella enhet. Men den stora svårigheten i hans förslag är att preferens i sammanhanget innebär att en kategori föredras framför en annan. Även om man kunde visa att människovara har ett unikt egenvärde, skulle detta vara irrelevant för M3 & M4, vilka handlar om individer. Argument för en livsforms egenvärde går ju inte att överföra på artens medlemmar, lika lite som ens hemlands värde går att överföra på alla ens landsmän.

De lösningsförslag som ska utarbetas
Jag har ett förslag till lösning, som projektet avser att utveckla. Min tanke är att vi måste revidera såväl det allmänna och lika människovärdets superveniensbas som dess metaetiska bas. I skissens form skulle min lösning se ut som följer. Alla de ovan diskuterade förslagen har en underförstådd förutsättning, nämligen att man ska ange en eller annan deskriptiv egenskap hos individer – något vi faktiskt eller potentiellt är – i kraft av vilken vi alla ska ha lika, inherent människovärde. Den deskriptiva egenskap som skulle utgöra superveniensbas kan vara av religiös, metafysisk eller empirisk art, den kan vara något faktiskt eller något bara potentiellt. Superveniensen har formen: Alla människor har i lika mån inherent (etiskt) värde i kraft av att de har den deskriptiva egenskapen D. Själva denna form är otillfredsställande. Man tycks alltid kunna fråga sig om en individ som har egenskapen D verkligen också har inherent etiskt värde, och tvärtom. Invändningen är en variant på den mooreska öppna frågans argument. Men här handlar det om att frågan tycks vara moralfilosofiskt snarare än språkligt möjlig, så som Moore tänkte sig den. Om frågan förefaller moralfilosofiskt möjlig, så har vi troligen inte att göra med den intima koppling som superveniens utgör. Att frågan alltid tycks vara moralfilosofiskt möjlig beror på att de förekommande förslagen till D inte utlägger människovärdets djupaste karaktär. Den vanligaste anledning till detta är att människorna har D i mycket skiftande grad, medan människovärdet ska vara lika. Förslagen explikerar inte det inherenta etiska värdet, kan man säga. Däremot duger troligen något eller några av förslagen till att explikera det karaktäristiska människovarats speciella egenvärde – åtminstone om man förutsätter en metaetisk bas som har en idealiserad människa som bedömare.
För att en egenskap ska ha ett moralfilosofiskt förklaringsvärde i det här sammanhanget tror jag att det måste vara en värdeegenskap, vilken instansierad utgör ett värdeförhållande. Det bästa förslag jag kan tänka mig är detta: Alla människor har i lika mån inherent (etiskt) värde i kraft av att de är lika värda kärlek. Att alla människor är lika värda kärlek, utan villkor på hur de ska vara eller leva, tycks mig fullt tillfredsställande förklara varför alla ska tillmätas ett inherent värde som bör respekteras – oavsett om de är infantila, senila eller normalintelligenta, om de är lyckliga eller olyckliga, goda eller onda. Det framstår därtill som förståeligt att vi här har att göra med en absolut/okränkbar etisk princip, en som kan tjäna som utgångspunkt för det etiska tänkandet och handlandet. Tanken att alla människor är värda kärlek har en betydande moralisk kraft, den kan trösta och styrka människor, den kan ge självrespekt och respekt för andra. Det framstår som den naturliga grunden för att människors autonomi, integritet och välbefinnande ska respekteras.
Men är alla lika värda kärlek? Finns det något trovärdigt värdekonstituerande subjekt vars reaktioner är sådana att alla i kraft av dem kan hållas för lika värda kärlek, trots brister, negativa egenskaper och eventuella illgärningar? Jag tror det. Fast man kan då inte gå till den existerande mänskligheten, där många skulle säga att åtskilliga saknar värde eller förtjänar hat snarare än kärlek. Man får ange en hypotetisk ideal observatör. Men man kan inte använda gängse konstruktioner av denne, exempelvis de som finns hos i traditionen från David Hume till R. M. Hare. De duger inte för att bärga människovärdet, eftersom de handlar om hur värden i livsinnehåll, intrinsikala värden, eller handlingsprinciper konstitueras. Det beror på att denne ideale observatör förhåller sig till människor på ett selektivt, abstraherande sätt: människolivs innehåll värderas på grund av en begränsad uppsättning kvaliteter. Vi värderas som generaliserade Andra, som Seyla Benhabib (Benhabib 1994) kallat det – inte som de konkreta individer vi vill bli sedda som. Anhängare av denna modell tenderar följaktligen att identifiera människors värde med deras livs värdeinnehåll.
Det som behövs, när det handlar om inherent människovärde, är en ideal bedömare som skulle omfatta alla människorna med en villkorslös kärlek, en kärlek till dem oavsett livskvaliteter och handlingar, och som ser till dem som konkreta, unika individer. Denne bedömares reaktion av villkorslös kärlek skulle grunda det värdeförhållande att de är värda kärlek – och styrka att de i kraft av detta har ett inherent etiskt värde. För att finna material eller förebilder till en sådan ideal observatör kan man tänka på personer som Kung Tzu, Mo Tzu, Buddha och Jesus i forntid och Gandhi, Martin Luther King, Janusz Korczak och Moder Teresa i nutid. En särställning bland dessa intar i vår kulturkrets Nya testamentets Jesus-gestalt, genom att ha utgjort en förebild för de efterkommande. Man kan vaska fram en icke-teologisk version av Jesus (utan anspråk på historisk korrekthet) som en som omfattar alla människor med en kärlek som är universell, villkorslös och inriktad på konkreta individer.
Det finns några förutsättningar hos den ideala bedömaren för dennes värdesättande reaktion. En är att den ideala bedömaren förstår människorna som i djupet kärlekslängtande, dvs. att de söker kärlek och lider när de inte älskas (ett lidande som utgör det svåraste i deras liv). En annan är att bedömaren förstår människorna som helheter, dvs. förstår dem utifrån deras historia och aktuella sammanhang, med samtliga biologiska, personliga och sociala omständigheter, med alla deras ohjälpliga svagheter, svårigheter och motgångar. En tredje är att bedömaren inte fördömer människorna för deras brister och det onda de har gjort, åtminstone inte på ett sätt som upphäver kärleken till dem som människor. Att de älskas trots allt är förenligt med att deras levnadssätt och handlingar fördöms. En möjlig fjärde förutsättning är att bedömaren därtill omfattar människorna med en förlåtelse som på visst sätt upphäver den skuldbörda de kan ha.
Är det trovärdigt att en sådan ideal bedömare skulle älska alla människor lika? Jesus framstår ju i Nya testamentet så att han älskar exempelvis renhjärtade barn mer än förljugna fariséer. Men sådana överväganden saknar relevans i sammanhanget, eftersom de handlar om en annan form av kärlek, en kärlek som är uppenbart villkorad på föremålets livsinnehåll och handlingar: oskuld respektive förljugenhet, i Jesus-exemplet. Det har inte har med inherent etiskt värde att göra. En annan invändning är att universell människokärlek skulle vara en olämplig plattform för etiken. Ingemar Hedenius, exempelvis, avvisade den kristna kärleksläran som ”ett uttryck för den västerländska kulturens moraliska överjag när detta är som tokigast” (Hedenius 1982: 18). Hans kritik drabbar emellertid inte den metaetiska utformning jag har givit den universella kärlekstanken, eftersom kritiken är riktad mot tanken att Jesus-gestalten skulle vara en etisk förebild för oss. Det är alltför krävande att vi skulle älska alla människor, menar han. Det går jag med på. Men att en metaetisk ideal bedömare har drag som är ouppnåeliga för en konkret person ligger i sakens natur. En tredje typ av invändning är att universell människokärlek skulle göra etiken alltför känsloinriktad, vilket Kant hävdade. Istället, menade han, ska etikens centrum vara förnuft och intellektuellt artikulerade principer – moraliska lagar. Den metaetiska modell jag föreslagit har förvisso tonvikt på känsla, även om här även finns en viktig intellektuell komponent (förståelse på olika sätt). Tanken att alla är lika värda kärlek är förvisso något som talar till vår känsla inför oss själva och andra. Därigenom får den en betydande moraliskt motiverande kraft, och detta talar för snarare än emot min utformning. Slutligen, man kan fråga om den utformning av människovärdeprincipen och dess grundval som jag föreslår undgår den kritik som kan riktas mot kyrkans, Kants, Rachels och andras utformningar, nämligen att antingen barn, gravt förståndshandikappade och senildementa utestängs eller att befruktade ägg, foster och hjärndöda tas in? Ja. Det krävs nämligen på etikens ”mottagarsida” att individen ifråga har elementärt medvetande, perceptioner, upplevelser och känslor som utgör tillräcklig bas för kärlekslängtan och att individen kan älskas. Det gör att skrapning och tidig abort blir förenlig med människovärdeprincipen. Denna hindrar inte heller att man avslutar uppehållande behandling av hjärndöda. Dessa individer räknas då inte till människorna som etisk kategori (inte konstigare än att en människa med släckt hjärna räknas som död).

Metod och material
Metoden är kritisk analys av begrepp, principer och argumentation, i förening med konstruktiv diskussion, på gängse filosofiskt sätt. Material är förekommande böcker och artiklar på området. Relevanta empiriska studier kommer att beaktas.

Projektets originalitet och betydelse
Den utformning av tanken på alla människors lika värde som skissats ovan är originell i förhållande till såväl nationell som internationell filosofisk debatt. Samtidigt har den djupa rötter i vår kultur genom att knyta an till framför allt kristen tradition. Alla människors lika värde tänks i min utformning utgöra etikens själva grundval, genom att ge skäl för mänskliga rättigheter och allmän respekt för människors autonomi, integritet och välbefinnande. En trovärdig precisering av tanken ifråga har stor betydelse i skolan. Skolans personal ska respektera den i sitt förhållningssätt till elever, vilket är centralt för lärares (alltjämt outvecklade) yrkesetik. Lärare ska också förmedla och förankra den hos eleverna, och det kräver en grundlig förståelse av den och dess roll i en humanistisk etik. Uppgiften att fostran ställer vidare krav på läraren som förebild för vad respekt för principen innebär. Att alla människor är lika värda kärlek måste rimligen läras ut på ett sätt som speglar denna tanke. Allmänt sett kan kärlek som komponent i en plausibel metaetisk metod förväntas ge utslag på hur vi bör vara som ansvariga moraliska aktörer.



Litteratur:
Benhabib, Seyla. Autonomi och gemenskap – kommunikativ etik, feminism och postmodernism. Övers. Annika Persson. Gbg: Daidalos, 1994. Första eng. utgåva 1992.
Collste, Göran. Is Human Life Special? Religious and Philosophical Perspectives on the Principle of Human Dignity. Bern: Peter Lang A G, 2002.
Egonsson, Dan. Filosofiska essäer om människovärde. Nora: Nya Doxa, 1999.
Glover, Jonathan. Causing Death and Saving Lives. London: Pelican Books, 1977.
Hedenius, Ingemar. Om människovärde. Sthlm: Bonniers, 1982
Dworkin, Ronald. Life’s Dominion: An Argument About Abortion, Euthanasia and Individual Freeedom. New York: Knopf, 1993.

Ämnen: Praktisk filosofi, Pedagogiskt arbete